krille tvärvigg

Tänk att jag missade att köpa årets julklapp, en råsaftcentrifug, i år med. Inte en enda gång sedan påhittet började 1988 har jag prickat in rätt julklapp. Så förargligt! Det är precis som med lotter eller triss, jag vinner aldrig. Nu har det gått inflation i årets. Det finns allt från årets kock till årets låt, årets lucia, årets kanelbulle osv. Handeln gör allt för att hålla oss på gott humör eller är de stora skämtare hela högen som sitter och hittar på nya årets hela tiden. Hoppas slippa årets baksmälla i alla fall nu när julen är nära.

I natt har stormen Ivar härjat i våra trakter. För någon vecka sedan var det Hilde och före det Sven. Vi börja vänja oss. Men Ivar var snäppet värre. Han tycktes ha mord i sinnet där han drog fram. Det lät som ett framrusande tåg och då byvindarna tog i skakade hela huset. Jag tillstår att jag var rädd och nästan föll på knä och bönföll högre makter att gripa in och lugna ner vettvillingen. Jag kunde så klart inte somna, utan gick av och mellan våningarna som en äggsjuk höna. Jag kollade om träden stod kvar och om taket höll. Min hustru däremot, som var trött efter några nätters dålig sömn, trynade i godan ro. Vid två-tiden lugnade Ivar ner sig något och jag kunde krypa till kojs, även om det var med hjärtat i halsgropen. På morgonen kunde vi konstatera vad Ivar ställt till med. En kantplåt på husets norra gavel hade dråsat till marken bara en meter från ett fönster. På logen, där kaninen Oskar höll till, hade ett fönster blåst upp och glaset var krossat. Och ännu en gång hade en björk vid vägen knäckts, men inte ramlat på  vägen eller slagit sönder fastbandhagen tack och lov. Tunnan som vi eldar skräp i hade blåst all världens väg och syntes inte till. Men om man följde spåret efter den, vilket min fru gjorde, så hittade vi den flera hundra meter längre bort i bondens dike. Ivar hade verkligen rumsterat om. Efter lunch for vi till Lakbäck för att kolla om dotterns och mågens sommarstuga stod kvar. På vägen kunde vi se Ivars framfart. I Rogsta hade han vräkt omkull en busskur och i Håcksta blåst bort taket på en kur. Där hade han också lyckats knäcka en flaggstång på mitten. Flera träd hade också vräkts omkull, även om man kunde trott att det skulle vara värre. I tidningen kunde man läsa att ett tak i Garluö blåst av huset och landat 40 meter längre bort. I Lakbäck var det dock relativt lugnt, några nerblåsta grenar var allt. Fast en bit längre bort på Storsandsvägen hade en tall vräkts upp med rötterna och hängde nu i en ledning. Då vi utfört vårt uppdrag gick vi ner till stranden och mötte ett hav som fortfarande var lite upprört och vräkte vågorna med kraft mot stranden. Stenarna hade fått mössor av is som såg ut som kristyr.

Medan ovädret Sven fortsätter att vräka ner snö över vår by och jag känner mig insnöad i bägge bemärkelser så fortsätter jag att titta i släktforskningspärmen. Jag hittar ett gulnat klipp om mormors far Carl Ljungberg från hans 90-årsdag. Som barn fick jag följa med mormor och mamma till ålderdomshemmet i Västrum, där Carl då bodde. Det kan ha varit i samband med hans 90-årsdag och i så fall var jag nio år. Jag minns att han låg till sängs och hade en vit särk på sig och jag kände mig en smula beklämd som jag ofta gjorde inför gamla människor. Jag tyckte att de luktade konstigt och att de ofta var tandlösa var lite skrämmande. Hans vita särk gjorde att jag undrade om han hade vingar därbak och var en ängel. Det är väl allt jag minns av det besöket. Tre år senare var han död. Men i tidningsklippet berättar han lite om sitt liv. Han föddes 1864, men minns ändå nödåret 1868, då han bara var fyra år. Hur man fick äta gammalt mögligt bröd och tyckte det var en delikatess och hur man fick blanda bark i brödet för att dryga ut det. Carl föddes i Majtorpet, som hörde under godset Valstad i Gladhammar, där hans far Lars-August arbetade som statare (Lars-August var född 1840). Familjen flyttade sedan till Gunnebo, där fadern blev maskinist vid ånghammaren. Carl fick börja vid valsverket, nio år gammal, och gå ömsom dag- och nattskift. I våra öron idag låter det ju inte klokt. Mycket till barndom hade man inte på den här tiden. Carl råkade här ut för en svår olycka, då han fick en arm i en av valsarna och han fördes medvetslös till lasarettet i Västervik, där man trodde att han var död. "De fick se att det ryckte i en halssena på mig, annars hade de väl gett upp hoppet", säger han i tidningsintevjun. Han fick gå ett helt år med armen obrukbar, men ändå fick han arbeta. Och någon olycksfallsersättning var det inte tal om. Vistelsen på lasarettet betalade dock bruket. Han fick sedan anställning hos en bonde i Mossebo och då järnvägen höll på att byggas (var meddelar tyvärr inte intervjuaren) blev han skjutspojke. Till uppgifterna hörde att skjutsa resenärer och de drickspengar dessa gav var han tvungen att lämna till husbonden. Efter detta flyttade han hem till föräldrarna som nu bodde i Rumma. Där började han ett liv som jordbruksarbetare på en rad gårdar både i Gladhammar, Hjorted och Västrum. De sista tjugo åren av sitt liv arbetade han som eldare och och hjälp i trädgården på ålderdomshemmet. En syssla han höll på med tills han fyllde 84 år.

Sitter och försöker bringa ordning i mina släktforskningspapper som jag samlade på mig för snart 20 år sedan. Då jag fyllde 50 år fick jag ett presentkort till SVAR i Ramsele av mina barn. Det dröjde dock nästan ett år, innan jag begav mig dit tillsammans med fru och en tioårig son. Vi bodde i ett pensionat vid Faxeälven några dagar och jag fick en bra start på mitt letande. Hemmavid fortsatte jag sedan min forskning i biblioteket. Men efter bara något år riktades mitt intresse mot teaterns historia i Hudiksvall och jag började forska om teaterlivet i staden. Det tog ett par år i anspråk och sedan fortsatte jag av bara farten med föreläsningsföreningen, koloniträdgårdens historia och Hudiksvalls ABK:s historia. Släktforskningen gick i träda. Nu känner jag mig dock beredd att åtminstone samla ihop mina anteckningar. Jag har nu upprättat en antavla, där jag i stort sett har täckt in fyra generationer, fem om man räknar in mig själv. Jag har väl inte gjort några mera uppseendeväckande upptäckter. På morssidan är den geografiska spridningen mycket begränsad. Alla som finns där har vistats inom ett rätt så snävt område, från Västrum i öster till Hjortedstrakten i väster. Sysslorna har varit arbetare, dräng, skomakare och så min morfar sågverksarbetare. På farssidan är det däremot lite intressantare. För farmors föräldrar kom från Värmland i trakterna av Arvika. Anders Gustaf Bergström som var född 1874 kom till sågverket i Blankaholm någon gång på 1890-talet, för Agnes, som är min farmor, föddes i Blankaholm 1898. Om den här delen av släkten vore det intressant att få veta lite mera. 

Måndag morgon och på väg för att hämta tidningen. Ser då att en av björkarna vid vägen är knäckt på mitten och att den översta delen fastnat i den stora tallen. Tur att den föll mot tomten och inte ut på vägen i alla fall. Jag säger tyst några olämpliga ord.  För några vintrar sen blåste två stora träd ner, en björk och en tall. Men vi hade tur och de skadade varken huset eller logen. Fastbandhagen hade också klarat sig med en hårsmån då den väldiga björken föll till marken. Även den här gången hade hagen klarat sig eftersom björken fastnat i jättetallen. Kommer det här att bli ett återkommande problem. En granne jag pratade med sa att det aldrig blåst så mycket som nu. Är det månne klimatförändringarna som är orsaken eller det milda vädret, det senare kanske en följd av det förra. Eftersom jag inte kunde klara att få ner björken själv blev jag tvungen att be om hjälp. Jag ringde till en granne, som jobbar i skogen och som har den nödvändiga utrustningen för sådana här äventyr. Han kom nästan på en gång och lyckades med lock och pock få ner björken, utan att fastbandhagen ens fick en rispa. Det är skönt med såna grannar.

Idag är det första advent även om det inte känns så. Ute är det barmark och det blåser hårt, man känner knappast någon julstämning. Adventsstjärnor och ljusstakar är dock på plats och kanske kommer julstämningen så småningom. I fjol vid den här tiden var det ett ymnigt snöfall, det föll 2 dm snö och blåsten bildade drivor som gjorde att man fick skotta fram bilen. Advent betyder Herrens ankomst och inleder kyrkoåret. Det är en tid av fasta, förberedelser och väntan inför firandet av Jesu födelse. För oss är det nog mera att advent sprider julstämning och en längtan till julen. Lussebak och pepparkaksbak brukar höra till. Traditionen med att sätta upp adventsstjärnor är inte så gammal. Den startade på 1880-talet i Tyskland och kom till Sverige 50 år senare. Stjärnan symboliserar Betlehems stjärna som vägledde de tre vise männen till krubban och Jesus. Idag är det väl få som inser det sambandet. Även adventskalendern eller julkalendern som man också säger härstammar från Tyskland. En mamma lät göra 24 kakor som den fyra-årige sonen sedan fick äta en i taget fram till jul. Kakorna kom sedan att ersättas med luckor. Idag inleds också julkalendern i TV. I år är det Barna Hedenhös som ska upptäcka julen. De kommer ju från stenåldern och då tillbad man vare sig Jesus eller tomten, snarare en gudom som kallades Ull eller möjligen Frej. Ingen väntar idag på Herrens ankomst, utan istället är det kanske tomten eller varför inte Tomteparaden på TV. Och så förstås julklapparna som en höjdpunkt. Om man vill kan man säga att julen och dess budskap trivialiserats och kommersialiserats.