krille tvärvigg

Nästan varje gång vi besöker Stockholm försöker vi besöka Fotografiska museet. Så även denna gång. Från Hammarby sjöstad tog vi bussen till Slussen (rimmar). Därifrån promenerade vi till Fotografiska. Det var tre utställningar att se. Först tittade vi på Pieter Hugos This must be the place med omskakande starkt samhällskritiska bilder från ett Sydafrika efter apartheid. Därnäst såg vi på Inta Ruskas närgångna porträtt av människor i Lettland, påminnande om Sune Jonssons bilder från Västerbotten. Samma slitna och utlevade människor. Sist såg vi Paolo Roversis mer poetiska fotografi från parisisk modevärld. Estetiskt, arrangerat och det som tilltalade mig minst. Efter att ha stirrat på bilder i drygt en timme var det skönt att slå sig ner i Bistron för en macka och en kopp kaffe och vila ögonen på den fantastiska utsikten över Skeppsholmen och Djurgården, där  Gröna Lunds nöjesfält lagts i vinteride.

Efter en vecka i Västervik gör jag nedslag i Stockholm eller närmare bestämt Hammarby sjöstad hos barn och barnbarn. Vädret är helt underbart och vore det inte för de nersinglande löven kunde man tro att det vore vår. Det känns bra efter en vecka i Västervik med mestadels regn och gråväder. Ostkustens pärla gjorde föga för att leva upp till sitt namn. Jag har fått en dag för mig själv och efter en seg morgon tar jag en promenad. Jag går över Danvikstullsbron, där trafiken på Värmdöleden mal på in mot city. Morgonrusningen är dock förbi och jag behöver inte ha ögon i nacken för att hålla koll på de vilt framrusande cyklisterna. Istället fångas min blick av ett par jättelika affischtavlor från SAS vilka basunerar ut sitt budskap: BOKA SHOPPING, BOKA SNÖ!. Jag är inte hågad för någotdera utan fortsätter lugnt min promenad och viker av mot söder. Vid norra Hammarbykajen blir jag nästan omkullsprungen av författaren Ernst Brunner, som tycks vara ute på en joggingrunda. Jag passerar Mandelparken, där vildpäron och fågelbär planterats. Jag befinner mig på historisk mark, för strx härintill låg Barnängens fabriker, som skildrats så förtjänstfullt i Per Anders Fogelströms böcker. Jag är nu framme vid Barnängsbryggan och ställer mig och väntar på Lisen som ska ta mig över till Luma. Efter en stund kommer hon in till kajen och jag går ombord tillsammans med en daghemsgrupp och några andra passagerare. Snart är jag vid Luma och promenerar tillbaka till Henriksdalskajen.

Lövskogsvallen i Blankaholm ligger för fäfot sedan tio år tillbaka. Målställningarna rostar och gräset växer sig högt. Det är en sorglig syn för den som vuxit upp med fotbollsplanen som ett löfte. Nio år gammal flyttade vi till Blankaholm från Glasbacken i Solstadström. Fotbollsplanen blev då närmaste granne. Fast just det året, 1954, lades planen om och hemmalaget fick spela sina hemmamatcher borta, i Gunnebo tre mil bort. Det var trist eftersom laget det året avancerat till spel i div. 5. Nu gick det inte så bra och laget degraderades efter bara ett år till div.6. Flera av spelarna försvann, bland annat pappas kusiner Lars-Åke och Jan-Olov Holmberg som värvades till Huskvarna, där de fick arbete och också bildade familj. 15 år gammal debuterade jag i A-laget och spelade sedan i klubben i tio år. 2003 lades fotbollen ner, då det inte längre fanns underlag för ett fotbollslag. Föreningen hade då varit verksam i mer än 70 år.

Sommarstaden Västervik, ostkustens pärla, i mitten av oktober är inte mycket att hurra för. En pinande vind drar genom de praktiskt taget folktomma gatorna och restaurangerna vid strandpromenaden gapar tomma. Inte ens A-lagarna vid Spötorget syns till. Obehindrat vandrar jag uppför Storgatan, där trängseln sommartid kan ge en kontinental känsla. Nu är det som i vilken liten småstad som helst. Ändå är det marknadsdag. Fast den som är van vid folkträngseln vid marknaden i Hudiksvall är detta ett skämt. Några ynka stånd på Fiskartorget och Rådhustorget är allt. Men ett konditori som jag frekventerar lockar med specialpris på semlor dagen till ära. På Hultgrens bokhandel köper jag nobelpristagarens senaste novellsamling och tillönskas god läsning av biträdet. På kvällen går jag promenadvägen utmed Gamlebyviken. I strandkanten syns ett par sothöns och änder, som likt virriga snabbköpskunder söker föda. Över den blygrå vattenytan sträcker ett andpar i hastig flykt. På solsidan har kvällsbelysningen tänts och ett avlägset hundskall fortplantas över vattnet. Oktobers vemod kryper in under huden.

Mittemot de stora affärskedjorna Rusta, Lidl, Elgiganten med flera vid infarten till Västervik ligger hundkyrkogården. Dit beger jag mig ofta då jag besöker Västervik. Varför jag gör det vet jag inte för jag har aldrig ägt någon hund. Däremot har jag haft flera kattor. Hundar har jag alltid varit lite rädd för eller haft respekt för. Åtminstone om hundarna haft lite storlek. Mitt på hundkyrkogården är en staty av en bulldogg och en sockel med texten: Till minne av dem som aldrig ställde några krav, utan endast trohet och kärlek gav". Det är väl ingen tvekan om att de som ristat dessa tecken ser hunden som människans bästa vän. Jag flanerar runt på kyrkogården och iakttar lyktor med ljus och en del solceller. Det finns också planteringar av ljung och andra växter. Här finns också gravstenar i varierande storlekar och med gripande ord, som ett sista farväl och tack för allt som hunden gav. Det kunde vara texter på en gravplats för människor. Här finns också två stenar mittemot varandra med två matskålar i betong emellan. Hundarna som fått stenarna har namnen Hugo och Bruno. På Hugos sten har man skaldat: Du hade börjat titta efter humlorna, men fick ej uppleva sommaren. Hugo blev inte ens ett år.

Mittemot de stora affärskedjorna Rusta, Lidl, Elgiganten med flera vid infarten till Västervik ligger hundkyrkogården. Dit beger jag mig ofta då jag besöker Västervik. Varför jag gör det vet jag inte för jag har aldrig ägt någon hund. Däremot har jag haft flera kattor. Hundar har jag alltid varit lite rädd för eller haft respekt för. Åtminstone om hundarna haft lite storlek. Mitt på hundkyrkogården är en staty av en bulldogg och en sockel med texten: Till minne av dem som aldrig ställde några krav, utan endast trohet och kärlek gav". Det är väl ingen tvekan om att de som ristat dessa tecken ser hunden som människans bästa vän. Jag flanerar runt på kyrkogården och iakttar lyktor med ljus och en del solceller. Det finns också planteringar av ljung och andra växter. Här finns också gravstenar i varierande storlekar och med gripande ord, som ett sista farväl och tack för allt som hunden gav. Det kunde vara texter på en gravplats för människor. Här finns också två stenar mittemot varandra med två matskålar i betong emellan. Hundarna som fått stenarna har namnen Hugo och Bruno. På Hugos sten har man skaldat: Du hade börjat titta efter humlorna, men fick ej uppleva sommaren. Hugo blev inte ens ett år.

Finansmarknadsminister Peter Norman är en man som inte utesluter nånting. Nu har återigen frågan om SMS-lån kommit upp på bordet, då 130 personer hamnat i kronofogdens register under första halvåret i år. -Det är en oroväckande hög nivå, tycker finansmarknadsministern och vi måste fortsätta ta krafttag mot detta. Vadå krafttag? Man har ju inte gjort nånting på flera år, fast frågan har varit aktuell så länge. Nu säger han att man har ett lagförslag som kommer upp senare i höst, vi får väl se om det verkligen blir så. Jan Bertoft från Sveriges konsumenter tycker att det tagit alltför lång tid och att det är många som drabbats av förstörd ekonomi redan i unga år. I Finland har man infört ett räntetak, vilket gjort att många har kunnat ta sig ur skulder och som också gjort att antalet lånebolag minskat. Nu säger finansmarknadsministern att ett räntetak inte är uteslutet, men tillägger att det finns en risk att man inte vinner så mycket på det och att andra lån tenderar att gå upp mot den ränta som man sätter som tak eller att bolagen flyttar utomlands. Enligt Jan Bertoft är det ett svagt argument, det finns inget som tyder på att det är så och stöder sig på en tysk rapport i frågan. Och om dessa ränteskojare skulle försvinna ur landet så vore väl det inte hela världen.

Idag presenterade Lärarförbundet sin rankinglista av Sveriges kommuner då det gäller skolan. Man har listat lärartäthet, resurser i undervisningen, löner m.m. Hudiksvall hamnar långt ner på listan på plats 241, vilket är sämre än i fjol, då man kom på plats 221. Kommunen har därför ett jättearbete framför sig om man tänker bli den bästa kommunen i Sverige 2020, som man har som vision. Det är framför allt då det gäller resurser till undervisningen (och här har man ju dragit ner på lärare och annnat) samt löner som gör att kommunen ligger i botten. Kommunen är också dålig som avtalspart. Andelen sjukskrivna lärare har också ökat. För Nordanstig ser det lite ljusare ut, man klättrar från fjolårets katastrofala näst sista plats till 237, man har alltså passerat Hudiksvall. Nordanstig har till skillnad från Hudiksvall börjat ta itu med sina problem, vilket gett resultat. De övriga hälsingekommunerna ligger också risigt till. Ljusdal är bäst på plats 161, medan Bollnäs ligger på plats 252 och Söderhamn på 278:e plats av 290.

Partiledardebatt i Agenda. Första akten väldigt hätsk med hånleenden och där man faller varandra i talet. Det här ska ju vara vana debattörer, proffs, men det märks inte. Påminner istället om de studentdebatter vi hade på 70-talet. Kanske beror det på att mycket står på spel. Reinfelt känner sig lite mer pressad nu och Löfvén måste visa att han är statsministerkandidat. Centern och KD som ligger på gärdsgårn i opinionsmätningar måste försöka profilera sig. Det blir det vanliga tugget. Alliansen nöjda och präktiga med vad de åstadkommit och opinionen anklagande. Låsta positioner, ingen vill släppa till en blotta. I andra avdelningen lite lugnare, bara i frågan om skolan hettar det till lite. Blev man klokare, vet inte.