Mellan hägg och syren
Fågellivet har tystnat och istället är det häckning och matning som gäller nu i fågelvärlden.Fåglarna far fram som jäktade föräldrar för att skaffa föda åt hungriga ungar. Man är också oerhört försiktiga för att inte bli upptäckta. Häromdagen fick jag syn på en blåmes som var på väg in i holken, men som då han fick se mig gjorde en gir och låtsades göra något annat. Granen, som jag hade planer på att såga ner, för jag vill helst inte ha någon gran på tomten, har fått små gyllene årsskott, guldpenslar som Harry Martinsson kallar dom i sin naturbok Svärmare och harkrank. Eken, som vår forne husägare hämtade från Småland och som vuxit sig stor och mäktig, några ollon får den dock inte, har äntligen skrudat sig i ljusgrön dräkt. I holken i eken har vi förr om åren haft ett flugsnappar, men i år har de inte dykt upp, vilket känns sorgligt. Det har varit så ljuvligt att kunna gå ut på kvällen och lyssna till hannens sorgmodiga sång till honan, sittande i lövverket. Bonden hade kosläpp för ett par veckor sedan, men efter det har inga kor varit ute, inte ens ungkorna. Kanske beror det på det kyliga väder vi haft, med isiga nordvästvindar den senaste tiden. Annars är de två bröderna som driver gården i full gång med vårbruket. En traktor har kört i skytteltrafik med gödsel dagarna i ända och idag var en annan i full gång med att harva. Dammet stod i ett stort moln efter traktorn för det är otroligt torrt i markerna, det har inte kommit en droppe regn på flera veckor, så vi tvingas nästan varje dag ut med vattenkannorna i köksträdgården. Löken artar sig fint, men i övrigt går det trögt. Vi får hoppas på ett väderomslag snart.
Vägen till Klockrike
Just nu läser jag Johan Svedjedals mastodontiska biografi om Harry Martinson, Min egen elds kurir, till den ska jag återkomma. För samtidigt har jag läst Martinsons roman eller vad man ska kalla den, Vägen till Klockrike. Enligt Svedjedal tog det Martinson 10 år att färdigställa berättelsen som omfattade tusentals sidor i flera versioner. Martinson hade sannolikt svårigheter med att hitta formen för berättelsen. Och den är verkligen en disparat berättelse med filosofiska och djupsinniga tankar om världsnomaden och annat. Den börjar med att vi får möta huvudpersonen Kristofer Teodor Bolle som cigarrmakare. Bolle älskar hantverket, även om han inser att det han håller på med är hälsovådligt. Men än mer avskyr han den maskinella framställningen av tobaksvaror. Och han kan inte förstå att man kan tala om utveckling. Han älskar och uppvaktar den vackra Dolly, men har en svår rival i Cagliostro. Bolle vill ta med Dolly till Amerika, men saknar pengar till biljetten. Han slår sig ihop med en kumpan för att tjäna ihop till pengarna. Men företaget går inte tillräckligt bra, utan de bägge kumpanerna får slå tärning om vem som ska få resa och Bolle förlorar. Så får han stå på kajen och se på när kumpanen Ahlbom och Dolly försvinner med fartyget i fjärran. Så blir Bolle en luffare som nöter landsvägsdammet. Och vi får följa hans vandringar genom Sverige i 1900-talets början. Att vara luffare var ingen sinekur, han bemöttes ofta med misstänksamhet och risken att bli fast för lösdriveri var stor. Blev man gripen hamnade man på Berget (i verkligheten Svartsjöanstalten) där man fick knacka sten. Bolle fastnar där tre gånger, men hittar ett sätt att stå ut, genom att vara vänlig och bevara leklynnet. En rad luffartyper passerar revy på Bolles vandringar, men de som återkommer och skildras lite mera ingående är fatalisten Vägdamm, som tar verkligheten som den är som ett öde och Sandemar, en världsluffare med en obändig frihetslängtan, en filosof som går med så liten packning som möjligt och liknar Snusmumriken hos Tove Jansson. Bolle själv är något av en Chaplinfigur, som frimodigt tar sig igenom svårigheter utan att nedslås. Romanens titel handlar om att nå Klockrike, som hägrar som en dröm, men är svår att nå, eftersom polisen koncentrerat resurser dit för att haffa luffare.
Bolle åldras och hamnar så småningom på ett sanatorium, där han dör. Han förs av färjkarlen Karon över havet i en resa utanför tiden och återföds av en indiankvinna i en brasiliansk by. Han har hamnat i paradiset. Vägen till Klockrike är en civilisationskritisk roman om hur människor måste värna sin egen mänsklighet. Den pekar framåt mot Aniara.
I gökens tid
Så var göken här och försommarens fägring. I dikena lyser den lackgula kabbelekan och över fälten flyger viporna i krumbukter och med jamande läten. Morotsfröna har kommit i jorden, liksom potatis och lök och vitlöken vi planterade i höstas lyser grön och härligt frodig. Körsbärsträdet blommar kaskadlikt och har av bina förvandlats till rena symfonin, där ibland en humla uppträder som soloartist med sin brummande bas. Och sånglärkan kompletterar från sin himmelstråd. Igår släpptes också bondens kor ut i frihet. Bondgården var knökfull med människor som gick tipspromenad och försåg sig med Arlas mjölk och bullar, innan det var dags för dagens huvudpersoner som gick i maklig kowalk. Men allt är inte frid och fröjd. I laddstationen står robotgräsklipparen och surar över att inte få komma i verksamhet. Men som vanligt har sorken varit framme och saboterat. Denne underjordiske terrorist har bitit av begränsningskabeln på flera ställen. Jag har lyckats hitta tre ställen som jag lagat, men likt förbaskat blinkar laddstationens lampa med det förhatliga blå ljuset, vilket betyder att något är fel. Nu har jag resignerat och inväntar professionell hjälp från trädgårdsfirman, frågan är bara när de har tid att komma och gräset det tar ingen hänsyn, det bara växer. Våren är också en prövningens tid.
Ett förslösat arv
Den förbannade optimisten Ernst Wigforss heter Henrik Arnstads fängslande biografi över Ernst Wigforss. En talande titel som uttrycker både Wigforss ilska och hans tro på politikens möjligheter att förändra världen. Biografin är den första om Ernst Wigforss, något som kan tyckas märkligt om man begrundar den stora betydelse som Wigforss hade för partiet. Men som i allt annat i socialdemokratins historia så kommer det förflutna i bakgrunden. Dagspolitiken betyder allt. Men det var just det som Ernst Wigforss ville förändra, dagspolitiken skulle förenas med visionen, utopin, det långsiktiga målet. Ernst Wigforss var till en början inte intresserad av politiken. Han tänkte sig först bli lärare, sedan kom forskningen i blickpunkten, han fascinerades av språkvetenskap och lingvistik, mer specifikt dialekter och skrev en avhandling om dialekterna i södra Halland. Det var först då han under studierna i Lund kom under inflytande av Sigfrid Gunnäs som han gick med i DYG, en socialistisk studentklubb i Lund, som intresset för politik väcktes. För DYG stod inte marxismen i högsätet, utan snarare demokrati, rättvisa, människovärde och rättfärdighet, vilket tilltalade Wigforss. Han hade svårt för marxismens dogmatism och detirminism med sin kristna bakgrund. Han tvekade länge mellan liberalism och socialism, men valde till slut SAP och politiken. Efterhand fick han allt större inflytande. 1919 fick han i uppdrag av arbetarkommunen i Göteborg att skriva ett handlingsprogram och det var ett program långt före sin tid och fick avslag i partistyrelsen, men Wigforss skulle återkomma. 1920-talet var en turbulent tid, där regeringsbildningarna avlöste varandra. Ute i Europa gick demokratin mot sitt nederlag, men i Sverige skulle socialdemokratin under bland andra Ernst Wigforss ledning formulera en politik som höll de mörka krafterna borta. Med Ernst Wigforss som rorsman och finansminister lade man fram en politik som skulle få fattigsverige att förvandlas till ett välfärdsland, dock inte utan strid. Ty högern och näringslivet gick till motattack och försökte stoppa förslag som de såg hotade deras maktposition. Den socialdemokratiska kongressen 1932 blev hans personliga triumf. Nu sjösattes många av de idéer som han torgfört tidigare, bland annat i handlingsprogrammet från 1919. Full sysselsättning, att få folk i arbete stod överst på agendan och för att åstadkomma detta skulle staten satsa pengar på arbeten. Människor och produktivkrafter skulle brukas, arbetslösheten bekämpas. Wigforss hade redan på 1910-talet talat om människors behov av lättja, ledighet och att inte jobba ihjäl sig. Det var därför socialdemokratin stred för 8-timmarsdagen. Målet var för Wigforss att frigöra människorna till att skapa maximalt, ja, att bli fria. Detta till skillnad från liberalernas individualistiska frihet, att tänka på sig själva. På 1930-talet kunde nu en del av detta förverkligas med införandet av två veckors semester och annat som underlättader för människorna. Sedan kom kriget och Ernst Wigforss blev där den som var den mest uttalade anti-nazisten och som stred för att Sverige inte skulle bli en tysk vasall. Arnstad beskriver hur det fanns krafter inom högern och militären som försökte få till en svensk anslutning till den tyska krigsmakten, något som Wigforss med sin "vita ilska" bekämpade kraftfullt. På partikongressen 1944 presenterade Ernst Wigforss sitt efterkrigsprogram i 27 punkter, ett unikt dokument, där Wigforss kopplar samman ideologi och politik, som han var så skicklig på. I dokumentet fastslogs alla människors rätt till arbete för samhällets alla medborgare, att en utjämning mellan medborgarna ekonomiskt, socialt och kulturellt skulle eftersträvas, att de stora förmögenheterna skulle begränsas och att en jämnare fördelning av egendom skulle ske. Den ärftliga rikedomen måste försvinna på samma gång som den ärftliga fattigdomen. Ett mycket radikalt program, som förstås fick stark kritik från de borgerliga och som gjorde att Wigforss blev ett hatobjekt för högern och näringslivet, precis som Palme senare skulle bli. För övrigt en politiker som också ville åstadkomma samhälleliga förändringar. Dock klickade det inte mellan Wigforss och Palme, trots att Palme lovprisade Wigforss som sin förebild. 1949 avgick Wigforss som finansminister, men han gav inte upp politiken, utan fortsatte att debattera och skriva om socialismen och kommentera socialdemokraternas politik. Bland annat tyckte han att socialdemokraterna måste visa mera mod och visa vägen framåt. Idag är Wigforss gärning lagd i ruiner, säger Henrik Arnstad och partiet lika vilset som på 1920-talet. Partiet påminner om det tyska socialdemokratiska partiet på 1930-talet, man följer dagspolitikens populistiska strömningar, utan att ha en egen vision om hur samhället ska se ut. Arvet från Wigforss har förslösats. Henrik Arnstads utmärkta biografi piggar upp att läsa, den opitmism Wigforss företrädde inspirerar och kan kännas som något som skulle behövas i den dystra tid av pessimism och nationalism vi nu lever i. En Wigforssk renässans är något man stilla kan bedja om.
Skämtaren Pehron
Liberalen Johan Pehrson frågades igår ut i 30 minuter, han tyckte det var viktigt att vara med i skämtprogram, sa han inledningsvis, antagligen för att verka folklig, ni vet, killen vid grillen eller korvätaren Pehrson. Men han behöver inte vara med i något skämtprogram, för han är ett stort skämt själv. Om någon är mästare i svammel, så är det han. Politiker är visserligen kända för att inte vara särskilt raka i sina svar, men Pehrson tar nog priset. Inte på en enda fråga kunde han ge ett rakt svar. Före valet sa han att det fossila skulle avvecklas bums, varför det inte gjorde så svamlade han nu bort i en kaskad av ord. Han verkar heller inte beröras särskilt hårt av att tunga namn lämnat partiet, utan tyckte bara att det var deras val, att det hade något med Tidöavtalet att göra ville han inte gå med på. För övrigt verkar han tro att det är liberaler som styr, att det är dom som utformat Tidöavtalet. På frågan om en jämförelse mellan Januariavtalet och Tidöavtalet svävade han på målet, vilket som var att föredra. Vi fick ju en liberalt borgerlig regering, det tycktes vara huvudskälet. Om Pehrson vore bilförsäljare skulle jag aldrig köpa någon bil av honom.
Kejsaren
Kejsaren och Kejsarens arvtagare av Ragnar Svanström är två populärhistoriska verk av bästa märke och ett stort nöje att läsa. Kejsarens arvtagare handlar om Weimarrepublikens uppgång och fall, medan Kejsaren behandlar den wilhelminska tiden under Wilhelm II. Den senare har jag nu under några dagar läst, medan Kejsarens arvtagare har jag läst tidigare.
Om twitter funnits på Wilhelm II:s tid skulle han nog ha varit en av dess flitigaste användare. Han försåg depescher och rapporter ständigt med randanmärkningar och drastiska formuleringar. Han var en tidig Donald Trump. Wilhelm hade det inte lätt under sin barndom, han hade fötts med en förtvinad vänsterarm och sannolikt hade han också någon sorts bokstavskombination, om man ser till hur han senare kom att uppträda. Klart är att han var manodepressiv, perioder av storhetsvansinne växlade med nervsammanbrott och depression. Trots att hans mor var dotter till drottning Viktoria, som kallade honom my dear boy när han var barn, så kom han att hata England. Tyskland var på uppgång, landet hade från att ha varit ett agrarland gått in i industrieran. Och man satsade hårt på att rusta och bygga upp sin flotta och man ville också skaffa sig kolonier, utmana England. Vilhelm kunde bli kejsare på grund av att moderns man Fredrik dog ung. Bland det första han gjorde var att avskeda Bismarck, rikets store man. Kanslern som styrt med blod och järn och förlitat sig på Preussen. Vilhelm övergav Bismarcks hårdhänta politik mot arbetarna och avskaffade socialistlagen och införde arbetarskydd. Han ville pacificera arbetarklassen. Bismarck kallade det humanistfjanteri.
I storpolitiken fortsatte Wilhelm att strö storordiga ord omkring sig, England var på deken och Tyskland skulle ta över dess plats. Han hade ett särskilt gott öga till Englands nye kung Edward VII som enligt honom var en vällusting och goddagspilt och en politisk svindlare som smidde onda planer mot Tyskland, som ville ringa in och isolera landet. Men Tyskland stod redo, yttrade Wilhelm. "Germaner slåss aldrig bättre än när de måste värja sig åt alla håll". Efter en katastrofal artikel i Daily Telegraph, där han pekade ut England mer eller mindre som en krigsanstiftare fick han mycket kritik. Utrikesminister Edward Grey i England beskrev honom som "ett slagskepp med ångan uppe och propellrarna i full gång men utan roder". Kritiken tillsammans med det ständiga flackandet land och rike runt blev för mycket och han fick ett nervsammanbrott. Han var riktigt under isen, blev sängliggande och hotade att avgå. Då trädde kejsarinnan in och tog på sig att ta hand om honom, se till att han slapp utsättas för kritik och slapp träffa personer som han ogillade. Han repade sig och fick tillbaka sitt självförtroende och fortsatte att gå på i ullstrumporna. Så kom jubelåret 1913, då hundraårsminnet av Preussens och Tysklands befrielse skulle firas. Wilhelm var i sitt esse, parader och fester avlöste varandra och kejsaren kunde framträda och hålla storordiga tal om det förflutna och Fredrik den store. Känslorna svallade som en repetition inför år 1914, då kriget bröt ut och samma eufori drabbade nationen. Till och med socialdemokraterna som varit emot kriget omfamnade det nu och godkände krigskrediterna. "Jag känner inte längre några partier endast tyskar", ungefär så utbrast nu en rörd Wilhelm II. Själv hade Wilhelm genom sitt agerande och sina många hotfulla tal bidragit till den mentalitet som brett ut sig, men när väl kriget kom så utbrast han till sina närmaste: "Hur kunde det här hända? Fast själv hade han gett Österrike in blanco för att straffa Serbien. I ett avsnitt om Diktarnas krig visar Ragnar Svanström hur även de intellektuella kom att omfatta kriget, fast många av dem varit pacifister eller motståndare till ett krig. Nobelpristagaren Gerhart Huptmann var en av dem, som nu blev en entusiastisk krigsförespråkare. Tomas Mann vacklade, men uttryckte också han stöd för kriget som ett andligt reningsbad. Några stod dock emot som Tomas bror Heinrich, Herman Hesse och konstrnären Käthe Kollwitz. Men professorer och lärda av alla de slag slöt upp bakom Wilhelm och fosterlandet.
Nåväl, kriget blev inte vad man trott, soldaterna kom inte hem till jul, nej, de fick tillbringa åratal i skitiga skyttegravar och gå till meningslösa anfall med ett otal döda. Kejsaren förpassades också till en andraplansroll, militären tog över. Hindenburg och Ludendorff blev männen för dagen. Wilhelm avskydde Hindenburg, fann honom bara vara en dekorativ figur och harmset såg han på då massor av trästatyer restes till hans ära. Wilhelm fick ägna sig åt förströelser som jakt och kortspel. Emellanåt reste han ut till fronten och försökte ingjuta mod i soldaterna med storordiga tal om hjältar och ära och med Fredrik den store i bakfickan. Tyskland gjorde en sista krigsansträngning för att åstadkomma ett genombrott, man startade det oinskränkta u-båtskriget, men det fick bara till följd att Amerika drogs in i kriget. I november 1918 gick det inte längre. Wilhelm tvingades abdikera och fly till Nederländerna. Här måste han nu tillbringa tjugofem långa år på slottet Doorn. Men han gav aldrig upp tanken på att komma tillbaka med kejsarkronan på huvudet.
