Kejsaren
Kejsaren och Kejsarens arvtagare av Ragnar Svanström är två populärhistoriska verk av bästa märke och ett stort nöje att läsa. Kejsarens arvtagare handlar om Weimarrepublikens uppgång och fall, medan Kejsaren behandlar den wilhelminska tiden under Wilhelm II. Den senare har jag nu under några dagar läst, medan Kejsarens arvtagare har jag läst tidigare.
Om twitter funnits på Wilhelm II:s tid skulle han nog ha varit en av dess flitigaste användare. Han försåg depescher och rapporter ständigt med randanmärkningar och drastiska formuleringar. Han var en tidig Donald Trump. Wilhelm hade det inte lätt under sin barndom, han hade fötts med en förtvinad vänsterarm och sannolikt hade han också någon sorts bokstavskombination, om man ser till hur han senare kom att uppträda. Klart är att han var manodepressiv, perioder av storhetsvansinne växlade med nervsammanbrott och depression. Trots att hans mor var dotter till drottning Viktoria, som kallade honom my dear boy när han var barn, så kom han att hata England. Tyskland var på uppgång, landet hade från att ha varit ett agrarland gått in i industrieran. Och man satsade hårt på att rusta och bygga upp sin flotta och man ville också skaffa sig kolonier, utmana England. Vilhelm kunde bli kejsare på grund av att moderns man Fredrik dog ung. Bland det första han gjorde var att avskeda Bismarck, rikets store man. Kanslern som styrt med blod och järn och förlitat sig på Preussen. Vilhelm övergav Bismarcks hårdhänta politik mot arbetarna och avskaffade socialistlagen och införde arbetarskydd. Han ville pacificera arbetarklassen. Bismarck kallade det humanistfjanteri.
I storpolitiken fortsatte Wilhelm att strö storordiga ord omkring sig, England var på deken och Tyskland skulle ta över dess plats. Han hade ett särskilt gott öga till Englands nye kung Edward VII som enligt honom var en vällusting och goddagspilt och en politisk svindlare som smidde onda planer mot Tyskland, som ville ringa in och isolera landet. Men Tyskland stod redo, yttrade Wilhelm. "Germaner slåss aldrig bättre än när de måste värja sig åt alla håll". Efter en katastrofal artikel i Daily Telegraph, där han pekade ut England mer eller mindre som en krigsanstiftare fick han mycket kritik. Utrikesminister Edward Grey i England beskrev honom som "ett slagskepp med ångan uppe och propellrarna i full gång men utan roder". Kritiken tillsammans med det ständiga flackandet land och rike runt blev för mycket och han fick ett nervsammanbrott. Han var riktigt under isen, blev sängliggande och hotade att avgå. Då trädde kejsarinnan in och tog på sig att ta hand om honom, se till att han slapp utsättas för kritik och slapp träffa personer som han ogillade. Han repade sig och fick tillbaka sitt självförtroende och fortsatte att gå på i ullstrumporna. Så kom jubelåret 1913, då hundraårsminnet av Preussens och Tysklands befrielse skulle firas. Wilhelm var i sitt esse, parader och fester avlöste varandra och kejsaren kunde framträda och hålla storordiga tal om det förflutna och Fredrik den store. Känslorna svallade som en repetition inför år 1914, då kriget bröt ut och samma eufori drabbade nationen. Till och med socialdemokraterna som varit emot kriget omfamnade det nu och godkände krigskrediterna. "Jag känner inte längre några partier endast tyskar", ungefär så utbrast nu en rörd Wilhelm II. Själv hade Wilhelm genom sitt agerande och sina många hotfulla tal bidragit till den mentalitet som brett ut sig, men när väl kriget kom så utbrast han till sina närmaste: "Hur kunde det här hända? Fast själv hade han gett Österrike in blanco för att straffa Serbien. I ett avsnitt om Diktarnas krig visar Ragnar Svanström hur även de intellektuella kom att omfatta kriget, fast många av dem varit pacifister eller motståndare till ett krig. Nobelpristagaren Gerhart Huptmann var en av dem, som nu blev en entusiastisk krigsförespråkare. Tomas Mann vacklade, men uttryckte också han stöd för kriget som ett andligt reningsbad. Några stod dock emot som Tomas bror Heinrich, Herman Hesse och konstrnären Käthe Kollwitz. Men professorer och lärda av alla de slag slöt upp bakom Wilhelm och fosterlandet.
Nåväl, kriget blev inte vad man trott, soldaterna kom inte hem till jul, nej, de fick tillbringa åratal i skitiga skyttegravar och gå till meningslösa anfall med ett otal döda. Kejsaren förpassades också till en andraplansroll, militären tog över. Hindenburg och Ludendorff blev männen för dagen. Wilhelm avskydde Hindenburg, fann honom bara vara en dekorativ figur och harmset såg han på då massor av trästatyer restes till hans ära. Wilhelm fick ägna sig åt förströelser som jakt och kortspel. Emellanåt reste han ut till fronten och försökte ingjuta mod i soldaterna med storordiga tal om hjältar och ära och med Fredrik den store i bakfickan. Tyskland gjorde en sista krigsansträngning för att åstadkomma ett genombrott, man startade det oinskränkta u-båtskriget, men det fick bara till följd att Amerika drogs in i kriget. I november 1918 gick det inte längre. Wilhelm tvingades abdikera och fly till Nederländerna. Här måste han nu tillbringa tjugofem långa år på slottet Doorn. Men han gav aldrig upp tanken på att komma tillbaka med kejsarkronan på huvudet.
Kommentarer
Trackback
