Rasbiologin skärskådad
I inledningen till sin bok om rasbiologi, betitlad Lektion 11, berättar Ola Larsmo att han ägnat 15 år åt ämnet. En orsak har varit moderns påverkan, ty hon var föreståndare på ett av de första hemmen för utvecklingsstörda i småstaden (det vill säga Västervik, också min hemstad). En annan anledning är att rasbiologins hemska historia är något som vi har skyldighet att minnas, precis som i fråga om förintelsen. Och än idag så finns den kvar strax under den polerade samhällsytan. Och ibland sticker den upp sitt fula tryne.
Larsmo börjar med att ge en kort historisk bakgrund. Idéerna om ras går tillbaka till 1700-talets intresse för att klassificera och förstå världen genom att också dela in människor och den hänger nära samman med kolonialväldenas framväxt. Det går också att förstå den som ett svar på den utmaning som de långsamt framväxande demokratierna utgjorde. En central figur i framväxten av rasismen är Arthur de Gobineau. Han var inte antisemit, men väl en pessimist som trodde att allt höll på att falla sönder i samhället och att en orsak till det var rasblandningen. Klassamhället var enligt honom en bild av naturens ordning och att rubba den var liktydkigt med samhällets upplösning. Gobineau hade sett vad 1848 års revolutioner fört med sig.
Rasbiologin gjorde anspråk på att vara en vetenskap och med de skallmätningar som gjordes i Sverige på 45 000 värnpliktiga så kunde man redovisa mätresultat, empiri, något som utmärker vetenskap. Men i denna vetenskap nästlade det sig in ideologi och värderingar. Två centrala personer för rasbiologins genomslag i Sverige var Herman Lundborg, som fått en utförlig porträttering i Maja Hagermans bok Käraste Herman. En annan är nykterhetskämpen och socialdemokraten Alfred Petrén. Petrén och Lundborg är som unga medicinare intresserade av att reformera vården, men åren före första världskriget tänker de båda om, troligen under inflytande av den högljudda diskussionen om rasbiologi och antisemitism. Nu ser de det som att de sjuka med dåliga arvsanlag inte går att bota. 1909 är de med om att bilda Svenska sällskapet för rashygien, ett sällskap som kommer att sätta sin prägel på de närmaste 40 årens socialpolitik. Petrén är sedan med och lobbar för att Herman Lundborg ska få sitt hett eftertraktade rasbiologiska institut. Han motionerar även om en steriliseringslag 1922 och 1933. 1927 når den svenska rasbiologin sin största framgång, då den ger ut en bok om raslära som sprids i massupplagor och man trumfar igenom en utlänningslag i riksdagen, som kommer att få förödande konsekvenser för de judar som söker skydd i Sverige undan den nazistiska förföljelsen. 1934 antas så steriliseringslagen som man länge lobbat för. Lagen antas utan någon egentlig debatt i riksdagens båda kamrar, någon enstaka person har en del invändningar. Lagen kommer att leda till att ungefär 30 000 personer utsätts för sterilisering. Lagen kunde tillämpas på två grunder, på social eller eugenisk indikation. Med det förstnämnda menades att man var ur stånd att ta hand om sina eventuella barn. I det andra att man riskerade att "överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet". De "sinnesslöa" borde vistas på anstalt och för att kunna skrivas ut därifrån måste de steriliseras. Även om det stod att steriliseringarna skulle genomföras frivilligt så kringgick man det ofta. Och föräldrarnas samtycke behövde heller inte inhämtas. De "sinnesslöa" sågs som ett hot mot samhället och måste skyddas från det.
Under 1950-talet sker en vändning under intrycket av andra världskriget och att nya personer träder in i de styrande institutionerna. Demokratin segrar i många länder och vi får en annan syn på människor och deras värde. FN antar deklarationen om de mänskliga rättigheterna och idéerna om en medborgare med skyldigheter och rättigheter slås fast och blir vägledande i samhällsutvecklingen.
Ola Larsmo är en modig författare som inte drar sig för att vända på besvärliga stenar i vår historia som i Djävulssonaten om de judiska flyktingarna till Sverige och nu om rasbiologins mörka historia.
Inställd vår
Just då man tänkte sig att våren var här, så slog vintern till igen. Man borde inte bli förvånad, men varje gång det händer så blir man besviken. Trodde att vårfåglarna var på gång, då två tofsvipor visade sig på täkten på lördagen, men de kunde väl bara konstatera att snötäcket fortfarande var ett par decimeter och så försvann de. En annan mindre rolig sak är att då snön börjar smälta så fylls vår jordkällare med vatten. Den ligger under huset, så man vill inte ha något vatten där, som kan påverka träet i huset. Därför blev det att ta fram pumpen och pumpa ur vattnet ur källaren. Men det är bara det att det kommer att hålla på och sippra in vatten så länge tjälen håller på att släppa. Så nu blir det att hålla efter med pumpandet, säkert en vecka eller mer. Påsken närmar sig och med den får vi hem barn och barnbarn, det ska bli trevligt, även om det också blir lite körigt med mat och annat.
Glad Påsk i alla fall.
Allsvenskan 100 år
Snart är det dags för högtidsstunder för alla fotbollsälskare, då allsvenskan drar igång i början av april. Det finns alltid en speciell förväntan och känsla inför en ny säsong. Vilka kommer att vinna, vilka nya spelare kommer att göra succé, vem vinner skytteligan och så vidare. I år fyller allsvenskan också 100 år, vilket är lite speciellt. Men fotbollen i Sverige är äldre än så. Historien börjar före 1900 via brittiska influenser och Svenska mästerskap i cupform arrangerades redan 1896 med Örgryte IS som cupmästare. Över huvud taget så dominerade Göteborgslag den första tiden. En bredare etablering av fotbollen skedde under det nya seklets början, flera lokala serier startade och sporten fick mer utrymme i pressen och även publiken ökade. 1904 bildades Svenska Fotbollsförbundet. Sedan följde flera år då högsta serien omväxlande kallades "Svenska serien", "Allsvenska serien" eller "Stora serien". 1924 var det dock dags att göra en ny serieomläggning med en serie på tolv lag. Ett av lagen som kvalificerat sig var Fässbergs IF, men de andra Göteborgslagen var emot det och man försökte hitta argument mot lagets deltagande. Ett argument var planen i Mölndal, som inte ansågs hålla måtten och som inte var inhägnad. Då Fässberg försökte få spela på Slottsskogsvallen nekades man det. Det påminner om det som gällde i vår egen stad, där Hudiksvalls ABK inte tilläts spela på A-planen. Sedan tillkom ekonomiska krav, klubben behövde ha ett eget kapital på 8 000 kronor. Efter stor möda lyckades man samla in medlen, men försent, några dagar före seriestart uteslöts man. En sorglig historia, som visar att idrotten kan vara grym ibland. Till på köpte förlorade klubben många spelare, framför allt Filip Johansson, Svarte Filip, den store målskytten, som sedan gjorde 39 mål säsongen 1924/25 för IFK Göteborg, ett oslagbart rekord. Någon större succé för den nya allsvenskan var det inte, men man hade nu fått till en fast struktur till det nationella seriesystemet med tydliga ramar för upp- och nedflyttning. Egentligen var det inte någon nationell liga från början. Klubbar i norr hade inte möjlighet att gå upp i högsta serien förrän säsongen 1953/54 och det skulle dröja till 1965 innan Gif Sundsvall kunde öppna Norrlandsfönstret. Under mellankrigstiden klev bruksorterna fram. Vi fick framstående lag i Sandvikens IF, Degerfors IF och IK Brage, som gjorde sig bemärkta. Och nu hade fotbollen vuxit till landets största publiksport. Även om inkomsterna växte för klubbarna så hade spelarna inte rätt att tjäna pengar. Då Malmö FF betalat ut för höga matchtraktamenten så blev de helt sonika uteslutna. Efter kriget följde de mest glansfulla åren för svensk fotboll. I allsvenskan kom IFK Norrköping och Malmö FF tampas om segern under tio års tid med sex guld för Norrköping och fem för Malmö FF. Och svenska landslaget vann OS -guld i London 1948, VM-brons i Brasilien 1950 och silver i hemma-VM 1958. 1967 slopades amatörreglerna och spelarna kunde få betalt, om än ganska blygsamt till att börja med. Kontrakt började upprättas och först ut var Östers IF från Växjö under sin legendariske ledare Stig Svensson. Öster var också den första klubb som vunnit allsvenskan under sin allra första allsvenska säsong. Och under 1970-talet, då jag bodde i Växjö, kunde jag följa lagets framgångar. Sedan dess har mycket hänt inom fotbollen, vi har fått hejdlösa fantasisummor vid spelarövergångar och supporterkulturen har vuxit och fått brutala inslag av huliganism ibland. Kommersialismen har ökat och storklubbarna i Stockholm, Göteborg och Malmö har fått ekonomiska muskler som klubbarna ute i landet inte kan mäta sig med. Trots det kan Åshöjdens BK ibland inträffa, som då lag som Värnamo och Mjällby och Degerfors kan ta steget upp i högsta serien. Nu ser vi fram emot en ny säsong och nya överraskningar. Bloggen inspirerad av artikel i Populär Historia.
Tillsammans
Sången Lasse, Lasse liten världen är så stor.. hindrade inte Lasse Berg från att ta sig ut i världen och besöka och bo i länder som Rwanda, Indien, Nya Guinea med flera. Och från Kalahari har oss gett oss unika inblickar i människans förhistoria. Allt detta från en startpunkt i ett inskränkt och trångsynt Båstad, där han satt framför radioapparaten och lyssnade till forskningsresanden Sten Bergman och längtade ut. Upptäcktsresande skulle han bli. Nu återkommer han på sin ålders höst i boken Tillsammans, där den alltid like optimistiske Lasse Berg, fått en anstrykning av pessimism eller svartsyn, sedan han efter den tragiskt bortgångna dottern Linda, slukade nyheterna på Fox News, där storljugaren och autokraten Donald Trump gick mot valseger 2016 och han kände rysningar av fruktan. Trump påminde om de stormän han skådat på Nya Guinea, karismatiska, skrävlande och egotrippade och som kunde skapa en grupp lojala medhjälpare som stödde dem i vått och torrt. Det skakade honom i grunden. Han hade under många års resande kunnat iaktta att mycket hade blivit bättre. Fattigdomen hade minskat, livslängden ökat, liksom läskunnigheten och demokratin tycktes gå mot seger. Men nu kom bakslaget med alla dessa autokrater som kunde bli diktatorer. Mycket hade gått framåt och många materiella framsteg gjorts, men det hade också kostat i miljöförstöring och ökad ojämlikhet. Han hade själv för första gången också sett hur klimatet kunde påverkas, då han bevittnade hur ett japanskt skogsbolag i Nya Guinea avverkade regnskog för att skaffa råmaterial till toa-papper. Sedan dess hade klimatförändringarna blivit allt värre och nu varnade forskarna om att tipping-points kunde inträffa. Men Lasse Berg är trots alla dåliga tecken fortfarande i grunden optimistisk, bokens titel är ju Tillsammans och det är just tillsammans han tror att vi människor ska kunna lösa framtidsproblemen. Vi har ju löst stora frågor förr, som avskaffandet av slavhandeln, våra gemensamma ansträngningar under pandemin och för att människan från allra första början samarbetade för att överleva och att människan är anpassningsbar. Men samtidigt lämnar han den här gången en brasklapp, studier har visat att människan blivit mindre empatisk och att polariseringen ökat och att vi fått ett vi och dom samt att autokratier och starka ledare fått ökat inflytande. Framtiden är inte given får väl bli slutordet i denna viktiga bok som man hoppas får en stor läsekrets.
Slottet
Frihet, jämlikhet, broderskap var slagorden för den franska revolutionen 1789. Men friheten gick överstyr och istället kom repression och Napoleon. En som var med den turbulenta tiden var Alexis de Toquevilles far Hervé, som undgick giljotinen med en hårsmån. För Alexis blev revolutionen ett rött skynke som han ständigt återvände till. I boken Slottet berättar Anders Ehnmark Toquevilles uppgörelse med revolutionen och hans sökande efter hur friheten ska kunna genomföras. Det är en djuplodande och intellektuellt spännande bok att läsa, vilken jag nu läser för tredje gången. Utgångspunkten är rättighetsförklaringens paradox och konflikt mellan å ena sidan folksuveränitet och å andra sidan varje människas oförytterliga rättigheter inklusive rätten till egendom och rätten till uppror. Den enskildes rätt föregår lagen, som ett villkor för lagen, men samtidigt står lagstiftaren över folket, över lagen, som all rätts källa. Det går inte ihop och det är också det som Toqueville försöker undersöka och lösa. Toqueville accepterar jämlikheten och menar att den är genomförd genom revolutionen, även om han inte gillar den. Men hur kan man rekonstruera friheten ur denna. Han reser till Amerika för att kanske få ett svar. Landet är då föremål för delegationer som reser dit för att studera skolsystem, kommunikationer och fängelser. Toqueville skriver om Amerika, men det är Frankrike han tänker på. Han studerar särskilt fängelsesystemet, besöker bland annat Sing Sing. Brottet var under den här tiden en het fråga, brottsligheten hade ökat rekordartat i Frankrike. För Victor Hugo som skrev Samhällets olycksbarn var det fattigdomen och nöden som var orsaken till brottet och som skulle angripas. Även Toqueville såg nöden, men hade andra lösningar. Framför allt såg han upproret som en förlängning av brottet och därför måste brottet angripas med hårdhet. I Amerika fann han att man isolerade fångarna nattetid och även dagtid, då de i frihet och under arbetet måste vara helt tysta. Den som bröt mot tystnaden piskades. Toqueville gillade inte piskan, utan föredrog att man isolerade fångarna, splittrade upp dem, så att de inte kunde påverka varandra. Toqueville besökte även England och Manchester och såg eländet i fabrikerna, kallade det en förpestad kloak, men drog även här andra slutsatser än till exempel Engels.Toqueville var för marknadens frihet, ogillade statsingripanden och i synnerhet socialhjälp. Fattigdomen skulle privata samveten ta hand om med allmosor, ty det förenade den fattige och rike och den fattige kunde känna tacksamhet. Överhuvudtaget var det de sociala sambanden som Toqueville omhuldade. Det samhälle som han såg som ideal var egentligen det feodala, då banden i samhället var starka och uppdelningen mellan människorna fasta och stabila. Med revolutionen hade oron kommit och en atomisering av samhället. Dock hade jämlikheten kommit för att stanna. En samtida till Toqueville, historikern Guizot, som tillhörde den första postrevolutionära generationen liberaler ansåg att det var folksuveräniteten som gjorde att det gick illa. Hans slutsats var att förnuft och vetenskap skulle vara styrande och ersätta det suveräna folket. De bästa, inte de flesta skulle styra och med de bästa förstod han då eliten ur den i samhället härskande klassen. Sådana tankegångar finns ju fortfarande. Härom året ansåg en företagare att Sveriges riksdag skulle styras av ungefär 100 riksdagsmän, naturligtvis då de bäst skickade. Toqueville var emellertid emot detta. Han accepterade folksuveräniteten och 1789 års revolution och föraktade klassmakten i form av den borgerliga makten och han stred för press- och föreningsfriheten och rösträtten. Han godtar demokratin, och ser den som ett skydd mot vidare demokratisering, det vill säga revolution. Ty då revolution sker kan despoti uppkomma och oordning är det han minst vill ha. För att förebygga den måste man börja med åtgärder i samhället som folkuppfostran, föreningsliv och kommunalt självstyre. Medborgarna måste engageras och disciplineras in i sammanhang. Kedjan som brutits med revolutionen måste återupprättas. Toqueville är även samtida med Marx och de ser båda den moderna klasskampen födas. Precis som Marx och Engels tecknar Toqueville borgarna vid makten som förblindade av snöda vinstintressen, medan arbetarna kräver rättvisa. Målet för både Marx och Toqueville är ett gentlemannaliv, men vägen dit skiljer sig åt. Marx satsade på folksuveräniteten och jämlikheten, folket skulle ta över, medan Toqueville offrade lite av varje för friheten, som för honom till sist var den aristokratiska frihet som gått förlorad.
Ett avsnitt i boken handlar också om Toquevilles förhållande till den koloniala frågan, men jag utesluter den här för det skulle föra för långt att relatera den. Dock kan sägas att i den frågan var Toqueville imperialist, han såg som andra kolonisatörer ner på inbyggarna. De var lägre stående och förtjänade ingen frihet.
Den vita stormen 2
Vad som inte framgått så tydligt då Trumpismens ideologi granskats av medier och journalister är vilket inflytande Viktor Orban haft på republikanernas politik. Han är deras förebild. Det började med att högerextremister började vallfärda till Ungern för att lära av Orbans Fidesz och knyta an till ett samarbete mellan Europas och Amerikas höger. Med Trumps tillträde på presidentposten blev högerextremisternas retorik det republikanska partiets mittfåra. Och Orban lär dem hur man ska gå tillväga för att bryta ner det liberala motståndet. För det första genom att ta makten över medierna, stänga oberoende universitet och ta kontroll över historieskrivningen. Den här utvecklingen finns det anledning att noga följa även i vårt land, ty en hel del av det som genomförts i Ungern och i USA går att känna igen även i den svenska kontexten. Vad Martin Gelin också skildrar i sin mycket viktiga bok Den vita stormen är den strimma av hopp som finns i det som sker i Kalifornien. Här har en motståndsrörelse mot Trump och republikanerna etablerats. Egentligen rätt oväntat, eftersom Kalifornien också har en blodig och våldsam historia. Man var ett av högerns starkaste fästen under 1900-talet. Både Nixon och Reagan kom härifrån. Men i slutet av 1990-talet hände något efter att den rasistiske guvernören Pete Wilson kört delstaten i botten. Hans politik hade lett till katastrof för det allmänna och nu växte motståndsrörelsen fram underifrån, samtidigt som man tog itu med att göra upp med det historiska arvet, något som den amerikanska södern och resten av USA inte gjort. I centrala Los Angeles och San Francisco restes statyer av asiatiska människorättskämpar, museer som dokumenterade koncentrationslägren för japaner under andra världskriget samt de fruktansvärda övergrepp som begåtts mot kinesiska jordbruksarbetare under 1800-talet och den kvardröjande diskrimineringen under 1900-talet. Vad man lyckades med i Kalifornien var att bygga upp en arbetarrörelse från gräsrotsnivå, en rörelse som i anti-rasismen kunde ena både fattiga och rika liberaler och progressiva. Det var en ny mer inkluderande arbetarrörelse som innefattade kvinnor, queer-personer och invandrare. Ledarna kom från dessa grupper. Man hade också genomfört en rad förbättringar som att höja minimilöner, införa hbtq-rättigheter, höja skatter för höginkomsttagare och införa hårda klimatregler, exempelvis så anslöt man delstaten till Parisavtalet, det som Trump övergett. Trots detta är ojämlikheten stor. En praktikant på Google eller Facebook tjänar ungefär fyra gånger så mycket som de som städar dessa kontorslokaler eller leverar maten dit.
Ändå utgör Kalifornien idag en fyrbåk i det nationalistiska och rasistiska mörker som stora delar av USA är nersjunket i. Här ser man mångfald och invandring inte som en belastning, utan en tillgång och som Kaliforniens själva identitet och ryggrad.
Den vita stormen
Samma dag som jag sätter mig för att skriva en blogg om Martin Gelins mycket angelägna bok Den vita stormen om rasismens historia och USA:s fall, så meddelar Högsta domstolen i USA att de delstater som velat stryka Trump från vallistorna inte har rätt att göra det. Men i det verkliga ärendet om Trumps påverkan eller inspiration till stormningen av Kapitolium säger de ingenting. Så viker man undan inför en despot. Martin Gelin tar sin utgångspunkt i självständighetsförklaringen 1776 skriven av Thomas Jeffersson, en av grundlagsfäderna. "All men are created equal" är Jefferssons budskap, samtidigt som han höll slavar och inte drog sig för att piska dem. Dessutom hade han fem barn med en slavinna. Hur var detta möjligt? Många historiker har ignorerat denna paradox, försökt tona ned det hela genom att hävda att Jeffersson var en barmhärtig slavherre eller att han var ett barn av sin tid. Men faktum var att slaveriet var alltför lönsamt för att man skulle kunna väga upp vågskålen om rättvisa. Och därtill handlade det om människosynen, vita människor var mera värda. 1857 slog nämligen Högsta Domstolen fast att svarta oavsett om de var fria eller slavar tillhörde en lägre stående kast och aldrig skulle kunna bli medborgare. I två och ett halv århundrade har det vita USA vant sig vid den rashierarki som grundlagsfäderna etablerade. Inbördeskriget, som var en kamp om slaveriets fortsatta bestånd, trots att sydstaterna senare hävdat att det handlat om självbestämmande, ledde endast till tillfälliga förbättringar för de svarta. Ty snart kom motreaktionen med lynchningar, förföljelser, segregering och diskriminering. Varje framsteg för de svarta har följts av motreaktioner från det vita USA för att behålla övertaget. Hundratals statyer restes för att hedra sydstatsgeneraler och myter skapades om syds ädla motiv i inbördeskriget. De som fört krig mot USA var de verkliga patrioterna. Många av de som deltog i stormningen av Kapitolium i januari 2021 bar kläder med sydstatsflaggor och symboler eller bar just på sydstatsflaggan. Man skulle ju ha kunnat tro att stormningen av demokratins högborg skulle ha lett till att Trumps dagar var räknade. Men icke! Istället blev det hans motståndare som tappade sitt stöd. Martin Gelin gör upp med den myt som spridits om Trumps väljarbas, att den skulle bestå av bortglömda arbetare och landsbygdsbor i mellanvästerns rostbälten. Tvärtom är det en välbärgad medelklass från villaförorter som omhuldar Trump. Det är hans vision om vit makt, hans öppna rasism och kristna nationalism som driver många av hans mest hängivna supportrar. De slår inte ur något underläge, som de vill göra gällande, utan kämpar för att bibehålla sina privilegier.
Den vita stormen av rasistiskt våld är en urkraft i den amerikanska historien, den amerikanska berättelsens blodröda tråd, som dyker upp varje gång de svarta gör framsteg. Martin Gelin ger flera hårresande exempel på det våld som utövats mot de svarta. Även vita som försökt hjälpa de svarta har utsatts för detta våld. Det märkliga är att många vita som skulle ha hjälpts av Obamas sjukvårdsreform hellre skippar den än att dela sjukvård med svarta eller invandrare. Gelin berättar om en man som for till Mexiko för att köpa astmamedicin, då den var för dyr i USA. Samtidigt gick han till tandläkare. På fråga vad han tyckte om Demokraternas förslag om en allmän vårdlösning som skulle ha kunnat hjälpa honom, svarade han: Det är ju socialism! Varför röstar vita lågutbildade mot sina egna intressen? Därför att de ser inte republikanerna som ett parti som försvarar de rikas intressen,utan ett parti som försvarar de vitas intressen. De tror att välfärdsstaten inte är till för dem utan till för icke-vita. I en ny blogg ska jag ta upp de motkrafter som finns mot Trumpismen.
Marsläge
Mars inleds med gråväder, dimma och blöta. Våren tvekar ännu, men från talgoxarna hörs hoppfulla signaler. Jag klafsar runt i modden på den gamla landsvägen till byn. Från bondgården hörs förhoppningsfulla råmanden, kanske anar korna att något är på gång. Vi ser Den sista resan på bio, om Filip Hammars far som får se sitt älskade Frankrike igen sen han hamnat i en depression. Det är en värmande, rörande och bitvis humoristisk film, ett välkommet avbrott i gråheten som omger oss. På kvällen framför TV-n våndas man med Duplantis mödosamma väg till guldet, som lika väl kunnat sluta med fiasko. Vi gladdes nog mera egentligen åt Kramers silver på 800 meter, en välförtjänt belöning efter lång och trogen tjänst i det getingbo som medeldistanslöpning är i världen. Sedan någon tid är jag fördjupad i Martin Gelins mycket intressanta bok om Den vita stormen som jag köpte på bokrean. Jag återkommer med ett blogginlägg om boken ganska snart.
The old oak
Tillbringade torsdagskvällen den sista februari med att se Ken Loachs film The old oak på Bio Kontrast. Man hade ordnat det trevligt genom att bjuda på den syriska rätten tabbouleh i foaljen innan filmen. The old oak sägs vara Ken Loachs sista film. Den utspelar sig i en by i norra England, Durham, i ett nerlagt kolgruvedistrikt, fattigt och nergånget. Husen har köpts upp billigt av ett cypriotiskt riskkapitalbolag för att hyras ut till flyktingar, vilket inneburit att huspriserna sjunkit. Gruppen möts av misstro och rasism, framför allt av pubens stamklientel. Puben är i stort sett den enda samlingspunkten i byn och drivs av den hedervärde T J, som till skillnad från stamklientelet ser flyktingarna som medmänniskor. Han hjälper deras ledare Yara att få sin kamera lagad efter att en förfriskad bybo haft sönder den vid ankomsten. Mellan Yara och TJ utvecklas en fin vänskap och förståelse. T J öppnar upp en sal, som länge legat i träda och som förr användes för strejkmötena mot nerläggningarna av kolgruvorna. Den har sedan dess stått och samlat damm, men blir nu en plats för gemensam middag mellan bybor och flyktingar. Det kan inte rasisterna tåla utan utför ett sabotage som gör lokalen obrukbar. T J är på väg att ge upp, men då flyktinggruppen får veta att Yaras far dött i ett syriskt fängelse, så sluter hela byn upp för att visa sin sorg och sitt deltagande, utom rasisterna som blir kvar vid sina ölglas, fjärmade från solidariteten som de inte vet vad det är, bittra som de är in i själen. Filmen avslutas med ett stort tåg genom byn med ett standar med orden enighet, solidaritet och motstånd i centrum. Kanske Ken Loachs sista hälsning till vad som krävs för att nå framgång i kampen för bättre villkor och ett nytt samhälle.
