Rasbiologin skärskådad
I inledningen till sin bok om rasbiologi, betitlad Lektion 11, berättar Ola Larsmo att han ägnat 15 år åt ämnet. En orsak har varit moderns påverkan, ty hon var föreståndare på ett av de första hemmen för utvecklingsstörda i småstaden (det vill säga Västervik, också min hemstad). En annan anledning är att rasbiologins hemska historia är något som vi har skyldighet att minnas, precis som i fråga om förintelsen. Och än idag så finns den kvar strax under den polerade samhällsytan. Och ibland sticker den upp sitt fula tryne.
Larsmo börjar med att ge en kort historisk bakgrund. Idéerna om ras går tillbaka till 1700-talets intresse för att klassificera och förstå världen genom att också dela in människor och den hänger nära samman med kolonialväldenas framväxt. Det går också att förstå den som ett svar på den utmaning som de långsamt framväxande demokratierna utgjorde. En central figur i framväxten av rasismen är Arthur de Gobineau. Han var inte antisemit, men väl en pessimist som trodde att allt höll på att falla sönder i samhället och att en orsak till det var rasblandningen. Klassamhället var enligt honom en bild av naturens ordning och att rubba den var liktydkigt med samhällets upplösning. Gobineau hade sett vad 1848 års revolutioner fört med sig.
Rasbiologin gjorde anspråk på att vara en vetenskap och med de skallmätningar som gjordes i Sverige på 45 000 värnpliktiga så kunde man redovisa mätresultat, empiri, något som utmärker vetenskap. Men i denna vetenskap nästlade det sig in ideologi och värderingar. Två centrala personer för rasbiologins genomslag i Sverige var Herman Lundborg, som fått en utförlig porträttering i Maja Hagermans bok Käraste Herman. En annan är nykterhetskämpen och socialdemokraten Alfred Petrén. Petrén och Lundborg är som unga medicinare intresserade av att reformera vården, men åren före första världskriget tänker de båda om, troligen under inflytande av den högljudda diskussionen om rasbiologi och antisemitism. Nu ser de det som att de sjuka med dåliga arvsanlag inte går att bota. 1909 är de med om att bilda Svenska sällskapet för rashygien, ett sällskap som kommer att sätta sin prägel på de närmaste 40 årens socialpolitik. Petrén är sedan med och lobbar för att Herman Lundborg ska få sitt hett eftertraktade rasbiologiska institut. Han motionerar även om en steriliseringslag 1922 och 1933. 1927 når den svenska rasbiologin sin största framgång, då den ger ut en bok om raslära som sprids i massupplagor och man trumfar igenom en utlänningslag i riksdagen, som kommer att få förödande konsekvenser för de judar som söker skydd i Sverige undan den nazistiska förföljelsen. 1934 antas så steriliseringslagen som man länge lobbat för. Lagen antas utan någon egentlig debatt i riksdagens båda kamrar, någon enstaka person har en del invändningar. Lagen kommer att leda till att ungefär 30 000 personer utsätts för sterilisering. Lagen kunde tillämpas på två grunder, på social eller eugenisk indikation. Med det förstnämnda menades att man var ur stånd att ta hand om sina eventuella barn. I det andra att man riskerade att "överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet". De "sinnesslöa" borde vistas på anstalt och för att kunna skrivas ut därifrån måste de steriliseras. Även om det stod att steriliseringarna skulle genomföras frivilligt så kringgick man det ofta. Och föräldrarnas samtycke behövde heller inte inhämtas. De "sinnesslöa" sågs som ett hot mot samhället och måste skyddas från det.
Under 1950-talet sker en vändning under intrycket av andra världskriget och att nya personer träder in i de styrande institutionerna. Demokratin segrar i många länder och vi får en annan syn på människor och deras värde. FN antar deklarationen om de mänskliga rättigheterna och idéerna om en medborgare med skyldigheter och rättigheter slås fast och blir vägledande i samhällsutvecklingen.
Ola Larsmo är en modig författare som inte drar sig för att vända på besvärliga stenar i vår historia som i Djävulssonaten om de judiska flyktingarna till Sverige och nu om rasbiologins mörka historia.
Kommentarer
Trackback
