krille tvärvigg

I ett par veckor har jag varit med på argonauternas färd från Iolkos (nuvarande Volos) i Grekland till Kolchis på Svarta havets östkust. Jag har rest med Apollonios Rhodios hexametervers om 5 835 rader. Om honom vet man inte så mycket mer än att han var bibliotekarie på det kungliga biblioteket i Alexandria cirka 270 till 245 före Kristus. Bakgrunden till sjömännens färd var att kungen, Pelias, som kanske gripit makten med våld från brodern Aison, fått ett varsel om att en man med en sandal skulle döda honom. Då Aisons son Jason uppträder i hovet med bara en sandal, eftersom han förlorat den andra då han korsat en flod, blir Pelias skräckslagen. Men listig som han är ger han Jason i uppdrag att hämta hem det gyllene skinnet från Kolchis med baktanken att Jason inte ska komma levande tillbaka. Jason antar emellertid utmaningen och samlar ihop 52 män som ska följa honom på färden. I det nybygga skeppet Argo ger de sig iväg. Första anhalt blir ön Lemnos, där kvinnorna tagit över ön sedan de dödat alla män, eftersom de ratat dem för slavinnor som de hämtat från grannöar. Nu tar de emot männen med öppna famnar. Sjöfararna förlustar sig och lever i sus och dus och håller på att glömma sin uppgift. Men Herkules som fått till uppgift att vakta skeppet blir vred och skäller ut dem och skamset får de lämna ön. Under den fortsatta resan råkar de ut för en rad äventyr, bland annat blir den vackra ynglingen Hylas neddragen av en nymf i en källa. Herkules söker få fatt i honom och kvarlämnas därför på platsen. Nästa anhalt blir vid Trakiens kust, där de träffar den olycklige siaren Finevs, som slagits av blindhet för att han varit olydig mot gudarna. Nu hämnas de genom att skicka harpyor ett slags demoner som rövar maten från honom och tackar med att skita på resterna. Det är ett gripande porträtt av en ålderstigen människa. Några av argonauterna driver dock bort harpyorna och till tack ger Finevs dem goda råd för den fortsatta färden. Till slut kommer äventyrarna fram till Kolchis och lägger fram sitt önskemål om att hämta tillbaka det gyllene skinnet till Hellas. Men den grymme härskaren Aietes blir vred och ger Jason en närmast omöjligt uppgift. För att få skinnet måste han tämja och oka två eldsprutande tjurar och plöja upp ett enormt fält och beså det med draktänder och döda de krigare som uppstod ur denna draksådd. Jason skulle inte ha kunnat lösa den uppgiften om han inte fått hjälp av den trollkunniga Medea, som blint förälskat sig i honom. Men för Medea är det ett svårt val, hon våndas över att välja sida, mellan sin kärlek till Jason eller sin lojalitet mot fadern och familjen. Men hon väljer Jason och därigenom är det omöjligt för henne att vara kvar i Kolchis. Nu hjälper hon Jason att röva det gyllene skinnet, genom att försätta draken som vaktar skinnet i sömn. Sedan flyr hon tillsammans med argonauterna. Hemfärden bjuder också på äventyr men jag väljer att hoppa över dessa. Sagan slutar väldigt abrupt, då vi inte får veta hur Pelias reagerade då Jason kom hem med det gyllene skinnet. Men dåtidens läsare visste att Medea även här hjälpte Jason att med gift döda Pelias, som vägrat att lämna ifrån sig kungamakten, trots att han fått tillbaka det gyllene skinnet. Det här är kanske första gången som en kvinna haft en central roll i en litterär berättelse. Homeros har visserligen med Penelope, men skildringen av Medea är mera komplex, hon är både en oskuldsfull varelse och en häxa och vi får uppleva hennes vånda och själsliga kval. Jason är heller ingen homerisk hjälte, han är villrådig och brydd många gånger, ibland missmodig och tror inte på sig själv, något helt annat än Homeros självbespeglande hjältar. Jason tror också på samarbete och övertalning hellre än att tala med vapnen. På sätt och vis är det en ganska modern saga.

Chaim A. Kaplan fortsätter att ge interiörer från ghettot i Warszawa. Denna dag den 28 januari 1941 berättar han om en nazistmördare. Han skriver: " En nazistmördare dyker plötsligt upp med en järnpiska och i sin gruvliga vrede börjar han rappa judarnas huvuden." Hans logik är den att i hans ögon är de krigsfångar, hans dödsfiender. Ghettots förtryckta judar är ansvariga för Amerikas hjälp till Storbritannien och för Mussolinis nederlag på den afrikanska fronten. "Idag bevittnade jag en scen av det slaget. Jag befann mig också bland dem som sprang undan och flydde, eftersom jag knuffades i väg tillsammans med de andra in på en gård. Vi svävade alla i fruktansvärd fara; alla sprang och gömde sig i olika prång, trots att faran inte var så överhängande här. De sista flyktingarna som samlades inne på gården var de skadade med ansiktena fulla av rispor och skråmor. Blodet strömmade ur deras sår och inte en fläck på deras ryggar var osargad." Kaplan kan sedan inte avhålla sig från att följa efter råskinnet och konstaterar att envar han mötte gav han ett rapp med piskan. Alla med självbevarelsedrift flydde så att det uppstod en märklig situation. Den del av gatan som låg framför råskinnet låg helt tom, medan utrymmet bakom honom var fullt av folk. "Två judar som var oförsiktiga och mötte mördaren blev brutalt piskade, trots att de tog av sig hatten och betygade honom sin vördnad," avslutar Kaplan.

Idag är det förintelsens minnesdag, den dag då Auschwitz "befriades". En dag vi efterlevande aldrig får glömma. Men många har gjort det och hatet och antisemitismens fula nuna sticker åter fram ur mörkret lite varstans i världen. Demokratin är under attack igen. Kanske passar det då att gå till Kaplans dagbok för den 27 januari 1941 för att se hur det då tedde sig i Warszawas ghetto, där de nazistiska mördarna steg för steg tog ifrån judarna allt. Kaplan inleder: "Övergiven och ensam kämpar den polska judenheten för att överleva. Det är ett paradoxalt påstående, att även om Polens judenhet går förlorad kommer det judiska folket att överleva. Detta är sant. Men det är svårt att uthärda den polska judenhetens vånda". Och fortsätter:"Var och en som såg Warszawas gator när flyktingarna gick in i ghettot kände hur hjärtat höll på att sprängas i hans bröst. Förintelseprocessen är värre än själva förintelsen." Därefter berättar Kaplan om hur en dr Wächter varit i Wien och föreläst om de fördelar och välgärningar som Generalguvernementet har begåvat Polen med. Bland annat sa han:"Judarna har avlägsnats från handeln. Judendomen koncentreras". Kaplan replikerar: "Detta är de nazistiska mördarnas tillvägagångssätt. De höljer varje grymhet i en vacker fras. Man påverkas av språkdräkten och fäster inget avseende vid innehållet." Men kom till oss, säger Kaplan, och ni skall få se hur judendomen koncentreras. "Jag skall ta er till det lilla torget i närheten av Tlomakcsynagogan och där skall ni få se att det är fullt av lastbilar som just har kommit från landsvägen. De är fyllda av sönderslagna ägodelar, förstörda kuddar och filtar, i vilka man gömt frusna spädbarn och gamla män och kvinnor utan kraft nog att stå på benen, som också sedan de kommit till vila är oförmögna att stiga ur. Dessa är de som hade tur, då de kunde hyra en lastbil och på den lasta allt sitt husgeråd och vad de i övrigt ägde. De utgör en minoritet bland landsortsborna. De flesta kom till fots och karavan efter karavan av dem går in i ghettot. Somliga har ränslar på ryggen och i dem allt de har räddat av sina tillhörigheter. Andra bär ett litet byte i ena handen och en trasig kudde i den andra. Deras kläder är slitna, deras fötter svepta i trasor, och skräcken lyser i deras ansikten. Jag vet inte vad de söker eller ser fram emot. De kommer helt enkelt till sina olycksbröder. De antar att barmhärtiga judar inte skall överge dem. Men det tar många timmar innan vi lyckas samla dem alla i något flyktingcentrum,"avslutar Kaplan.

Den 26 februari 1941 skriver Chaim A. Kaplan om den smuggling som förekommer i Warszawaghettot för att man ska kunna överleva. I de öppningar som lämnats för spårvagnarna pågår kommersen. Judiska smugglare har ingått överenskommelser med ariska smugglare och uppträder gemensamt i underhandlingar med de tyska vakterna och de polska och judiska poliserna. Det gör att det finns varor att köpa i ghettot, även om det är till höga priser. Smuggling förekommer genom alla hål och sprickor som finns i murarna, genom förbindelsetunnlar och källare. Särskilt konduktörerna på de ariska spårvagnarna gör sig förmögenheter på att forsla säckar med smuggelgods i vagnarna. De ariska spårvagnarna stannar inte i ghettot, men det är inget hinder, utan säcken kastas ut på överenskomna ställen. Också rena tyskar, både sådana som är födda i Tyskland och de Volksgenossen som är födda i Polen, deltar i smugglingen och blir rika på den. Men på grund av den laglöshet som har utvecklats har erövrarna tagit till strängare metoder att skilja ghettot från den ariska världen, avslutar Kaplan.

Det kan se ut som ett ovanligt sammanträffande, men just då stora protester äger rum i olika ryska städer till stöd för oppositionspolitikern Navalnyj och för att han ska friges, så läser jag en gammal klassiker för andra gången, nämligen Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen från Moskvaprocessernas och förföljelsernas tid iscensatta av Stalin mot sina gamla kamrater. Skillnaden mellan då och nu finns förstås, men en del saker går igen. Navalnyj anklagas för att gå utländska makters ärenden precis som huvudpersonen Rubashov anklagas för i Koeslers roman. Navalnyj ses som ett potentiellt hot mot Kreml, fast det vill de inte erkänna utan söker förminska och förödmjuka honom genom att anklaga honom för diffusa brott, precis som Rubashov, vilken anklagas för att ha konspirerat och velat döda nr 1, dvs Stalin, vilket naturligtvis är påhittade och framtvingade amsagor. Det här visar bara att Ryssland är sig likt. Visst Rubashov, precis som Navalnyj är emot regimen och önskar dess fall. Rubashov var en gammal ärrad kämpe som deltagit i inbördeskriget och tjänat partiet i 40 år. Han hade länge trott på dess läror, precis som Arthur Koestler gjort. Men efterhand hade Rubashov sett att det socialistiska paradis som han hoppats på inte var för handen, utan istället ersatts av ett tyranniskt samhälle. "Bålverket skulle bli bevarat, men det hade inte längre något budskap och var inget exempel för världen. Nr 1:s regim hade besudlat idealet för den sociala staten liksom de medeltida påvarna hade besudlat idealet för kristet herravälde. Revolutionens fana var hissad på halv stång." Rubashov hade dessutom dåligt samvete eller skuld för de kamrater han låtit gå i döden, framför allt för den kvinna han haft ett förhållande med. Nu vill han sona sin skuld, men inför de påfrestande förhör som följer ger han upp. Först blir han förhörd av Ivanov, en gammal stridskamrat, som är cynisk och egentligen ser vad som sker, men som vill rädda sitt eget skinn och därför ställer sig på maktens sida. Hans förhörsmetoder är dock ganska milda och han vill inte gå för fort fram, utan vill att Rubashov själv ska värka fram sin bekännelse. Men Ivanov avsätts och avrättas och istället kommer den hårdföre, unga militären Gletkin in som förhörsledare. Denne har inget förflutet, var "född utan navelsträng, utan skämtlynne, utan melankoli" en neandertalstyp, menar Rubashov. Gletkins förhörsmetoder är bryska, han riktar en strålkastare i ansiktet på Rubashov och förhören pågår i timmar, så att Rubashov inget hellre vill än att sova. Han plockar även fram en stackars harmynt man, som man torterat och mutat för att han ska avslöja Rubashov. Till slut står Rubashov inte ut längre, utan går med på alla anklagelser. Idag använder den ryska maktapparaten fortfarande hemska metoder som nervgift och ibland rena avrättningar mot sina motståndare, liksom lögner och förnekanden. Det tog lång tid innan Sovjetsystemet kollapsade och det fanns en förhoppning om demokrati. Putin hade chansen, men valde att förlita sig på de gamla maktinstrumenten, säkerhetstjänsten, militären och byråkratin. Idag ser vi resultatet.

Efter ett månadslångt uppehåll i Kaplans dagbok återvänder vi till den 18 januari 1941, då Kaplan berättar kortfattat om hur livet i ghettot ter sig. Jag citerar hela stycket: "På alla trottoarer, under kyliga dagar som är närmast outhärdliga, spankulerar hela familjer klädda i trasor. De tigger inte, de bara jämrar sig med hjärtslitande röst. En far och en mor med sina sjuka små barn som gråter och skriker uppfyller hela gatan med ljudet av sina snyftningar. Ingen vänder sig till dem, ingen skänker dem en slant, ty det stora antalet tiggare har förhärdat våra hjärtan," skriver Kaplan.

LO kräver idag förtur för de yrkesgrupper som inte kan jobba hemifrån och som har stor risk för att råka ut för smitta, som barnskötare, personer som jobbar inom kollektivtrafik, transporter och handel. Ett krav som verkar högst rimligt. De som inte behöver be om förtur är kungaparet, de har nu vaccinerats fast de egentligen inte ingår i fas 1. Enligt hovet är det på deras läkares inrådan, tydligen ingenting de själva bett om. Vidare menar hovet att de gör en samhällsinsats och kan påverka de som är tveksamma till att vaccinera sig. Vissa människor ska alltid gå före alla andra i kön.

Nyligen sändes på Svt "Året var 1971". Jag såg inte hela programmet, men noterade att jag kände igen en del, till exempel striden om almarna i Kungsträdgården och kvinnornas framträdanden i offentligheten fångad i sången "Vi måste höja våra röster.." 1971 var ett år då det radikala uppsvinget fortfarande höll i sig. Det var blott tre år sedan kårhusockupationen och två år sedan den stora gruvstrejken i malmfälten. Och fortfarande var Vietnamkriget och kampen mot USA:s brutala krigföring något som samlade tusentals i demonstrationer. Jag själv stod på stan och sålde Vietnambulletinen och gick i demonstrationståg. Tidigt i januari hade vi fått vårt första barn, en liten söt dotter som vägde drygt 4 kilo. Förlossningen var långdragen och jag fick till slut lämna förlossningsrummet, utan att veta varför. I ett angränsande rum satt jag med ångest och en klump i magen för vad som skulle ske. Sedan fick jag komma in till en trött mor och en säkert lika trött dotter, man hade tvingats ta ut henne med sugklocka. Men nu var lyckan himmelsk och jag kunde åka hem till ensamheten i lägenheten. Min fru fick vila upp sig en hel vecka på ett ställe strax utanför stan, tänk hur det var ordnat på den här tiden. Välfärd och hälsa var fortfarande högt prioriterat. Den här våren skrev jag på en C-uppsats i historia. Jag hade valt att skriva om transiteringarna genom Sverige under andra världskriget, alltså de järnvägstransporter som den svenska regeringen gått med på. Nazityskland hade krävt att få transportera soldater och sjukvårdare samt krigsmateriel till fronten i Nordnorge. Senare skulle de också användas i operation Barbarossa, det vill säga Nazitysklands angrepp på Sovjetunionen. Min ståndpunkt var att Sverige härigenom bröt mot neutraliteten och dessutom gynnade Nazityskland och missgynnade ett broderfolk, Norge. På det seminarium, där uppsatsen skulle nagelfaras i slutet av maj, blev jag hårt åtgången. Opponenten menade att Sverige var utsatt för krigshot och inte kunde agera på något annat sätt. Man beskyllde mig för att inta samma position som kommunisterna, vilket säkert hängde samman med att man visste att jag sålde Gnistan på stan. Uppsatsen var partisk och blev godkänd med tvekan. När jag idag läser vad Klas Åmark skriver i Att bo granne med ondskan, om Sveriges förhållningssätt till Nazityskland under krigsåren och som är en sammanfattning av ett stort vetenskapligt projekt som skett över flera år, så ser jag att de åsikter jag kom fram till inte är så mycket annorlunda än de som Åmark redovisar. Och slutsatsen blir att den som blundar för eller är likgiltig inför våld och förtryck blir en medlöpare och det är väl det man kan säga om den svenska regeringen i det här fallet, med ett fåtal undantag som Gustav Möller och Ernst Wigfors.

Dotterns berättelse av Armando Lucas Correa är precis som hans internationella bestseller Den tyska flickan en vacker och hjärtskärande berättelse om smärtsamma avsked och förlust av nära och kära. Den börjar precis som Den tyska flickan i Berlin mellan 1933 och 1939. Nazisterna har tagit makten och den judiska familjen Sternberg har förvandlats till ovälkomna parias. Fadern Julius blir av med sin läkartjänst och modern Amanda med sin bokhandel och får åse hur hennes kära böcker bränns på bål. Fadern blir anhållen och sänd till ett koncentrationsläger, men har innan det sker, har han lyckats ordna utresetillstånd och biljetter till den övriga familjen, Amanda och döttrarna Viera och Lina. De ska färdas med Atlantångaren St Lois till Kuba, precis som sker i Den tyska flickan. Men då de ska gå ombord på fartyget, så beslutar sig Amanda för att endast skicka iväg Viera med fartyget tillsammans med familjen Mayer, som hon träffat på kajen. Den yngsta flickan Lina tar hon istället med sig till en av faderns bekanta i Frankrike. Det blir ett mycket tårfyllt och smärtsamt avsked för dem alla. De kommer så till Claire Duval i Haute Viennes, där Lina får som en syster i Claires dotter Danielle. De får här en bra tid, tills brevbäraren och en gendarm dyker upp och knackar på och Amanda och Lina förs till ett interneringsläger. Amandas hela energi går nu ut på att få ut flickan från lägret och hon lyckas till slut och kan i skogen överlämna henne till prästen Marcel, som för tillbaka henne till Claire och Danielle. Här får hon nu leva gömd och byta namn till Elise. Kriget verkar avlägset och rapporter kommer om att tyskarna håller på att förlora det. Men så en dag kommer tyskarna till byn och kallar samman alla människor i trakten till torget. De ska nu ta hämnd, därför att en tysk officer dödats av motståndsrörelsen. Det blir också en fruktansvärd massaker, känd som massakern i Oradour, där 642 människor miste livet, däribland 207 barn. Claire räddar med sin egen kropp Elise och Danielle klarar sig också. De tar sig till en klosterkyrka i närheten, där fader Marcel residerar. Här kommer de under den varmhjärtade kokerskan Marie Louises vingar. Men nazister dyker även upp här och dödar Marcel och ett par andra av motståndsmännen för att de hyst en tysk officers kropp i källaren. Elise och Danielle följer med Marie Louise till hennes bostad i byn. Efter kriget kommer ett brev från en bror till Claire i New York, där han meddelar att han är beredd att ta emot den yngsta flickan, det vill säga Elise. Återigen får hon ta ett smärtsamt avsked av Marie Louise och Danielle. Många år senare knyts berättelsen ihop, då Elise får ta emot de brev som Amanda skickat till Viera och som hon inte visste om de kommit fram. Dotterns berättelse är en roman om att ständigt förlora fotfästet och försöka återskapa sin identitet, hitta nya trygga personer att ty sig till och mista igen. Det är en berättelse som verkligen berör en på djupet.

Nu har väl i alla fall Trump trumpat i klaveret. Att uppmana demonstranterna att bege sig till Capitolium och visa sin röst hörd, ledde till att Trumpanhängarna tog sig in i det allra heligaste, demokratins högborg i Amerika. Vilket visar att de saknar respekt för demokratins institutioner. Nu får Trump stå där med skammen, om han har någon, vilket kan betvivlas, för karln upprepar till leda att han inte blivit besegrad och kommer väl så att fortsätta. Nu fördömer ledare världen över mannen som den här gången gått för långt, även om några, som Boris Johnsson och Netanayu i Israel, inte direkt vill peka ut honom, utan försöker få oss att tro att det var en mobb, som agerade på egen hand. Vi ska dock inte glömma vad det är som gjort Trump framgångsrik och det är att han samlat upp missnöjet och bitterheten hos de bortglömda, de som är förlorare i den globala ekonomin, som saknat talesmän för sin frustration. Den ökade ojämlikheten är en viktig faktor bakom Trumps framträdande. Och detta är faktorer som den nya ledningen i Washington nu måste försök ta itu med för att inte splittringen i det amerikanska samhället ska leda till något ännu värre.

Så har återigen en högt uppsatt myndighetsperson blamerat sig och rest till Kanarieöarna över jul för att träffa sin dotter, samtidigt som massor av människor försöker undvika att göra sådana onödiga resor. Och detta sedan folkhälsomyndigheten betonat att undvika onödiga resor. Men vissa höga herrar tror att de kan göra som de vill. I skymundan har det också krupit fram att moderaten Hans Wallmark gjort en liknande resa och nu ber om ursäkt. Regeringen har också dabbat sig, då både Löfvén och justitieministern varit ute i julhandeln och köpt presenter, trots att Löfvén två dagar tidigare stått och predikat om att man kunde stänga butiker som inte skötte sig. Och så var det han själv som inte gjorde det. Dessa exempel är väl inte lagstridiga, men visar på en uppenbar nonchalans mot det man själv stått och hävdat. Och sådana personer är svårt att lita på. De har nu med rätta tappat mycket i förtroende hos en allmänhet som är förbannad. Borde deras uppträdande få konsekvenser. Jo, man tycker det. Avgångskrav har också rests mot Dan Eliasson och nu har inrikesministern kallat honom till ett möte. Är något på gång, ska inrikesministern söka förmå Eliasson att frivilligt säga upp sig. Men han kräver väl en reträttpost. Finns det någon landshövdingspost ledig?