krille tvärvigg

Idag är det förintelsens minnesdag, den dag då Auschwitz "befriades". En dag vi efterlevande aldrig får glömma. Men många har gjort det och hatet och antisemitismens fula nuna sticker åter fram ur mörkret lite varstans i världen. Demokratin är under attack igen. Kanske passar det då att gå till Kaplans dagbok för den 27 januari 1941 för att se hur det då tedde sig i Warszawas ghetto, där de nazistiska mördarna steg för steg tog ifrån judarna allt. Kaplan inleder: "Övergiven och ensam kämpar den polska judenheten för att överleva. Det är ett paradoxalt påstående, att även om Polens judenhet går förlorad kommer det judiska folket att överleva. Detta är sant. Men det är svårt att uthärda den polska judenhetens vånda". Och fortsätter:"Var och en som såg Warszawas gator när flyktingarna gick in i ghettot kände hur hjärtat höll på att sprängas i hans bröst. Förintelseprocessen är värre än själva förintelsen." Därefter berättar Kaplan om hur en dr Wächter varit i Wien och föreläst om de fördelar och välgärningar som Generalguvernementet har begåvat Polen med. Bland annat sa han:"Judarna har avlägsnats från handeln. Judendomen koncentreras". Kaplan replikerar: "Detta är de nazistiska mördarnas tillvägagångssätt. De höljer varje grymhet i en vacker fras. Man påverkas av språkdräkten och fäster inget avseende vid innehållet." Men kom till oss, säger Kaplan, och ni skall få se hur judendomen koncentreras. "Jag skall ta er till det lilla torget i närheten av Tlomakcsynagogan och där skall ni få se att det är fullt av lastbilar som just har kommit från landsvägen. De är fyllda av sönderslagna ägodelar, förstörda kuddar och filtar, i vilka man gömt frusna spädbarn och gamla män och kvinnor utan kraft nog att stå på benen, som också sedan de kommit till vila är oförmögna att stiga ur. Dessa är de som hade tur, då de kunde hyra en lastbil och på den lasta allt sitt husgeråd och vad de i övrigt ägde. De utgör en minoritet bland landsortsborna. De flesta kom till fots och karavan efter karavan av dem går in i ghettot. Somliga har ränslar på ryggen och i dem allt de har räddat av sina tillhörigheter. Andra bär ett litet byte i ena handen och en trasig kudde i den andra. Deras kläder är slitna, deras fötter svepta i trasor, och skräcken lyser i deras ansikten. Jag vet inte vad de söker eller ser fram emot. De kommer helt enkelt till sina olycksbröder. De antar att barmhärtiga judar inte skall överge dem. Men det tar många timmar innan vi lyckas samla dem alla i något flyktingcentrum,"avslutar Kaplan.