Homo Deus
Yuval Noah Harari hade en enorm succé med sin bok Sapiens. Sedan ett par år tillbaka finns hans uppföljare Homo Deus med undertiteln En kort historik över morgondagen. Jag inleder läsningen av hans bok med att ifrågasätta det han skriver i sin inledning om att människan övervunnit eller i alla fall kan hantera hungersnöd, farsoter och krig. Det kanske gällde då boken skrevs (2015), men de senaste åren har vi ju upplevt pandemi och sedan ett år kriget i Ukraina. Världen går ju nu också in i en lågkonjunktur, vilket kommer att leda till svältkatastrofer. Harari försöker dock pejla framtiden och det han ser är tre projekt som mänskligheten är involverad i för det här århundradet: odödlighet, lycka och makt. Strävan efter odödlighet är väl redan på gång, människor lever allt längre och forskningen arbetar hårt för att kunna förlänga livet. Lyckoförnimmelsen är oftast kortvarig, men människan har nu medel för att manipulera den genom psykofarmaka och droger. Och då det gäller makt så har människan redan skaffat sig den genom att härska över alla andra arter på jordklotet. Det som kommer att ske i framtiden, enligt Harari, är en uppgradering av människan genom biologisk ingenjörskonst, konstruktionen av cyborgar och skapandet av icke-organiska varelser. Förmodligen kommer uppgraderingen att steg för steg föra oss till en sammansmältning med robotar och datorer. Går det då inte att stoppa denna utveckling. Nej, enligt Harari, eftersom ingen vet var bromspedalen finns och om vi skulle stoppa utvecklingen så skulle ekonomin och samhället kollapsa, ty den moderna ekonomin kräver ständig tillväxt. Men den utveckling Harari skissat gäller inte individen i gemen, utan avser mänskligheten och det han säger är ingen profetia, utan en förutsägelse, en möjlig utveckling. Redan vid jordbruksrevolutionen för cirka 8 000 år sedan inledde människan sitt övertag över andra arter genom att domesticera djur. Idag är 90 procent av alla större djur domesticerade. Domesticeringen har varit framgångsrik om man ser till den materiella sidan, men för de enskilda djuren har det lett till stort lidande. Ett argument för att genomdriva detta var att djuren saknade själ och känslor och att man kunde behandla dom utan att se till deras behov. Kristendomen bidrog också genom att sätta människan högst i skapelsen. Även den vetenskapliga revolutionen på 1400-talet upphöjde människan och avskaffade gudarna. Vetenskapen har emellertid kommit fram till att människan saknar själ och att även djuren har känslor. Kristendomen avlöstes av humanismen, som även den satte människan högst, som avsvor sig en gudomlig plan och att livet inte har något manus, utan att det är vi själva som måste skapa mening i tillvaron. Vi kan göra vad vi vill, men samtidigt har det skapat existentiell ångest, när vi inte har något att förhålla oss till. Humanismens credo är den fria viljan. Vi har matats och matas fortfarande med motton som "Lyssna till ditt inre", "Följ ditt hjärta", "Lita på dig själv", "Gör det som känns bra". Den verkliga känslan till auktoritet är mina egna känslor. Humanismen splittrades i tre grenar: liberalism, socialism och den evolutionära humanismen, det vill säga nazism och fascism. Dessa ideologier kom att dominera 1900-talet, där liberalismen till sist gick segrande ur striden. Men nu utmanas den av den posthumanistiska teknologin och biologin, som kommit med nya rön om människan. Forskarna har upptäckt att människan varken har en själ eller en fri vilja, vi påverkas av hormoner, gener och neuroner, vilka styr oss. Den sista spiken i frihetens kista slås in av evolutionsteorin. För om människor är fria så skulle de inte ha kunnat formas av det naturliga urvalet. Om det är så att människor saknar fri vilja, säger Harari, så skulle vi kunna manipuleras eller rent av kontrolleras med hjälp av droger, genetisk ingenjörskonst eller direkt stimulering av hjärnan. Det är en farlig utveckling. Och ett av de största hoten är artificiell intelligens. Risken är att AI kan ta över en rad samhällsfunktioner och göra människor överflödiga. Och vi kan få en ännu värre ojämlikhet än vi har nu, genom att en algoritmisk överklass bestämmer villkoren på planeten. Algoritmerna kan bli så avancerade att de vet mera om mig än vad jag själv vet. Idag samlar tech-jättar som Google och Facebook in enorma mängder data om oss. Förr rådfrågade man ett orakel eller en biktfar, nu är Google det nya oraklet. Det 21-a århundradets nya tekniker kan leda till en kontrarevolution mot humanismen, som överför människors makt och myndighet till icke-mänskliga algoritmer. Den nya religionen är datareligionen, datismen. Beslut som tas av webbutvecklare och andra sker långt från offentlighetens ljus, vilket lett till att internet är en fri och laglös zon, som undergräver staters suveränitet, struntar i gränser, upphäver privatlivets helgd och förmodligen utgör den största säkerhetsrisken på mycket länge. Den statliga sköldpaddan kan inte hänga med den teknologiska haren. Politiken står därmed handfallen inför utvecklingen och ingen vet vart den är på väg. Dataismen hotar därmed att göra mot Homo Sapiens vad Homo Sapiens gjort mot alla andra djur, det vill säga göra oss överflödiga. Yuval Noah Hararis bok får ses som en varningsklocka inför framtiden.
Den tredje mannen
När jag var omkring tio år gammal satt jag med lokaltidningen och läste om en bilolycka samtidigt som radion spelade Anton Karas melodislinga från Tredje mannen. Det visste jag förstås inte då, men alltsedan dess förknippar jag den melodin med olycka. Och så galet är det ju inte för Harry Lime i Graham Greenes Den tredje mannen är en hårdhudad cyniker beredd att gå över lik, om det så är barn. Den tredje mannen är väl mest ihågkommen som film med Orson Welles som Harry Lime. Men filmen är baserad på Graham Greenes berättelse. Han fick uppdraget att skriva ett synopsis till filmen, men föredrog att skriva en berättelse, precis som Ingmar Bergman gjort som underlag för en del av sina filmer. Den tredje mannen utspelar sig i ett bombat Wien några år efter andra världskriget. Staden är uppdelad i fyra zoner av segrarmakterna. Samarbetet dem emellan som fungerat hyfsat från början har börjat gnissla och kalla kriget börjat göra sig påmint. Till staden anländer en engelsman Rollo Martins, ditbjuden av Harry Lime för att göra propaganda för den internationella flyktingbyrån. Rollo Martins är en andraklassförfattare av Vilda Västern-böcker, vars författarnamn är Buck Dexter. Han är en gammal vän till Harry Lime, har gått i skola med honom och alltid varit Limes hjälpreda och hundhuvud, det vill säga fått ta stötarna då något gått snett. Han är en tudelad person, förnamnet skvallrar om en framfusig och impulsiv person, medan Martins är mera eftertänksam. Då han anländer till Wien är Lime inte där och möter honom. Men eftersom han har hans adress beger han sig dit. Där får han av portvakten veta att Harry Lime är död. Han blev påkörd av en bil alldeles utanför porten och ska nu begravas på Centralkyrkogården. Martin letar sig dit bara för att se kistan sänkas ner i den hårdfrusna marken. Av den brittiska militärpolisen Calloway får Martin nu veta att Harry Lime var en brottsling som sysslat med svarta börsaffärer, något Martins inte kan tro och han hotar Calloway och lovar att han ska få sota för att han förtalar Harry. Men Martins beslutar sig ändå för att ta reda på mera om vad som hände Harry och blir på så vis indragen i en farlig värld, som handlar om ett penicillingeschäft. Penicillin avsett för militärsjukhusen har blivit en olaglig handelsvara som säljs på svarta börsen till läkare och civilsjukhus. Men vad värre är så för att få snabbare och större förtjänster har leverantörerna blandat ut läkemedlet med vatten och sand, vilket orsakat dödsfall och skador, inte minst på barn. Vi kan jämföra denna handel med den som nuförtiden pågår med droger och orsakar obotliga skador i samhället, medan de som håller i droghandeln går skadelösa och tjänar storkovan. Nåväl, Martin blir genom sina undersökningar övertygad om att det är något skumt med olyckan Harry Lime råkade ut för. Uppgifterna han får stämmer inte och en tredje man vid olyckan går inte att identifiera. En kväll får Martins syn på en gestalt i ett gathörn som liknar Harry och han följer efter honom, men han är borta som genom ett trollslag. Var det ett spöke eller en vålnad han såg under inflytande av den sprit han druckit. Men det visar sig att Harry är vid liv och gömmer sig i kloakerna, han har fejkat sin död. Martins söker nu på Calloways förslag upp en av Harry Limes kumpaner, Kurz, i den ryska zonen och ber honom ordna ett sammanträffande med Harry. De ses vid Pariserhjulet vid Pratern och stiger upp i en gondol högt över staden. Det här är filmens höjdpunkt, man bara väntar på att någon ska knuffa ner den andre från hjulet. Men så sker inte, utan istället har Harry Lime en utläggning om sina affärer, hur lönande de är, samtidigt som han hånar Martins för hans ynkliga bokhonorar. Då Martins tar upp offren för Harry Limes affärer, framför allt barnen, så pekar han bara på människorna nere på marken och jämför dem med flugor. De skiljs åt, men Martins som nu insett vilken skurk Harry är, lierar sig med militärpolisen och tillsammans gillrar de en fälla. Och så slutar jakten på Harry Lime i kloakerna med att Martins skjuter Harry, barndomsvännen. Den tredje mannen var en stark film och boken är följaktligen inte sämre.
En bror att minnas
Ett av dagens namn är Ove. Så hette min bror, som gick bort i en tragisk och meningslös trafikolycka blott 19 år gammal för nu 55 år sedan. Det var på en blöt fest i utkanten av staden som ett par knäppgökar fick för sig att kappköra på en smal och slingrig väg. Min brors omdöme var nog inte på topp, ty han följde med i den ena bilen. Och där vägen i en kurva gick över från asfalt till grus fick föraren sladd på bilen och min bror kastades ut genom rutan och ut på en äng. Han återfick medvetandet, då han kom till sjukhuset och var talbar. Men på den efterföljande natten tillstötte någon komplikation och han avled till stor och förfärande sorg i familjen, särskilt mor och far var helt förstörda. Efterspelet till olyckan blev också jobbigt, eftersom han som kört bilen försökte skylla på min döde bror, att det var han som kört bilen. Polisen förstod dock hur det låg till och lyckades till slut få den som kört den andra bilen att erkänna att det inte var min bror som kört. Nu tänder jag ett ljus för min bror och tänker på honom som han var i livet, som blev alltför kort.
Svensk ekonomi sämst i EU
Svensk ekonomi är sämst i EU för 2023 siar EU-kommisionen. Resultatet landar på - 0,8 procent. Inget annat land har minusresultat. Grannländerna Finland och Danmark hamnar på plus om än inte särskilt mycket, men ändock. Tycks alltså inte hjälpa att vi har 542 miljardärer eller så är det på grund av det som resultatet är så dåligt. Vi har ju också tagit bort alla möjliga kapitalskatter som arvs- och gåvoskatt, förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och värnskatt, men ändå går det inte bra. Något är galet i det svenska riket, för att travestera Hamlet.
Råttlinjen
Råttlinjen av Philippe Sands är precis som hans prisade bok från 2018, Vägen till Nürnberg, en intrikat detektivhistoria om en nazistisk krigsförbrytare, Otto Wächter och hans medverkan i Förintelsen. Men den är också en nazistisk kärlekshistoria och berättelsen om en gåtfull död. Boken tar sin början på ett förfallet slott, Hagenberg, utanför Wien, där författaren stämt möte med Otto Wächters fjärde son Horst Wächter, som förvarar modern Charlottes brev och dagböcker. Horst är säker på sin sak, fadern var en hederlig person, som inte kunnat delta i sådana grymma saker. Philippe har dock dokument som visar en annan sida av saken och vill få Horst att medge faderns skuld. Det blir till en spännande undersökning av fallet, närmast en spionthriller, då det ena beviset efter det andra dykter upp och då Philippe och Horst konfronteras med varandra. Otto Wächter deltog redan 1921 som tjugoåring i en antisemtisk protestaktion riktad mot judarna. Den gången greps han och ställdes inför rätta och dömdes till fjorton dagars fängelse och ett års villkorlig dom. 1923 gick han med i Österrikes nationalsocialistiska parti och var alltså redan nu övertygad nazist. 1932 gick han med i SS och och gjorde karriär tillsammans med Reinhard Heydrich och blev nära vän till Himmler. 1934 deltog han i julikuppen i Wien, som på ett kuppartat sätt försökte störta ledningen och där Dollfuss blev skjuten. Otto åtalades för högförräderi, men lyckades fly. Men kom tillbaka då Tyskland annekterade Österrike 1938 och kunde då tillsammans med Charlotte ta emot Hitler. Nu blev han statssekreterare och ingick i regeringen. När kriget bröt ut blev han placerad i Krakow som vice guvernör, men blev snart uppflyttad till guvernör. I december 1939 var han med om en avrättning av 50 polska intellektuella .Här kom han också att dra igång flera aktioner mot judarna och kunde 1943 konstatera att 400 000 judar förvisats från staden och gjort den till den mest judebefriade i hela Generalguvernementet. Härifrån gick han vidare till guvernör i Lemberg (eller ukrainska Lviv som staden heter idag). Mängder av judisk egendom stals under denna tid och Charlotte försåg både Ottos kontor med värdefulla föremål, liksom det egna hemmet. Paret levde nu i en egen bubbla. Men i slutet av juli 1944 närmade sig den ryska armén staden och Otto Wächter flydde. Efter Tysklands kaputulation försvinner han en tredje gång och håller sig gömd i de österrikiska bergen. Charlotte vet vart han befinner sig och besöker honom varannan eller var tredje vecka i största hemlighet och förser honom med nödvändiga varor. Han håller sig gömd i bergen i ett par år, men beger sig i slutet av april 1949 till Rom. Avsikten är att försaka skaffa dokument så han kan fly vidare till Sydamerika, den så kallade Råttlinjen, som flera nazistiska krigsförbrytare tog. Italien var vid den här tiden ett riktigt spionnäste och nazisterna som först jagats som krigsförbrytare blev nu intressanta för amerikanerna som möjliga spioner mot den nya fienden Sovjetunionen. De flesta av nazisterna var ju fanatiska anti-kommunister. Valde man däremot råttlinjen kunde man påräkna stöd av katolska kyrkan och Vatikanen. En som var särskilt behjälplig i det här ärendet var kyrkoherden och biskopen Alois Hudal, som hjälpte flera nazister att komma undan som Josef Mengele, den avskydde nazistläkaren och Josef Strangel, kommendanten vid Treblinka. Hudal samarbetade också med amerikanerna och de kände till Otto Wächters belägenhet, men inskred inte för att gripa honom. I juli 1949 blev Otto plötsligt mycket sjuk och han tillstånd försämrades snabbt och han avled den 13 juli på ett sjukhus. Läkarna trodde att dödsorsaken var en leverinfektion, som snabbt brutit ner kroppen. Misstankar fanns dock att det kunde röra sig om en förgiftning. Och Philippe Sands gör en grundlig utredning om saken och kommer fram till att det sannolikt var en leversjukdom som orsakade dödsfallet och att den orsakats av att Otto Wächter, som var en passionerad simmare, simmat i den förorenade Tibern. Horst Wächter tror emellertid att fadern blev förgiftad och vidhåller den ståndpunkten, eftersom det kändes bättre för honom att se fadern som ett offer än som en bödel. Den övriga familjen höll också med om att fadern var en renhårig person, som tvingats utföra svåra order, trots att Philippe Sands kan lägga fram övertygande bevis för hans medverkan i Förintelsen. Endast ett av barnbarnen medger att han var en massmördare och hon blir utfrusen av familjen. En angelägen och fängslande historia i klass med en Le Carré roman.
