krille tvärvigg

Den 30 juli 1940 skriver Chaim A. Kaplan i dagboken: "Idag nådde oss den skrämmande nyheten om hela den judiska församlingens bortdrivande från Krakow, och vi är som förstenade." Att reaktionen på det skedda är så stark hos Kaplan beror på att ryktena först talat om 15 000 flyktingar, vilka inte var födda i staden, vilket sedan ändrades till 65 000 för att till slut utmynna i "hela den judiska befolkningen utan undantag." Det var tidningen Zyd (vilket är det polska nedsättande ordet för jude) som avslöjat vad som skulle ske. Förvaltningen uppmanar hela den judiska befolkningen att lämna staden frivilligt före den 15 augusti. Om det inte sker kommer tvångsförvisning med polisens bistånd att ske. Varje dag kommer då 1 000 personer att förpassas; först ungkarlar som är arbetsdugliga; därnäst unga ogifta kvinnor; och till slut hela familjer. De som ger sig iväg frivilligt får ta med sig alla sina ägodelar; de som blir förpassade av polisen får endast ha med sig ett bagage om 50 kilo per person. Samtliga områden i Generalguvernementet Polen står öppet för förvisning. Deportationerna till döds- och koncentrationslägren inleddes först 1941, så det kan inte vara fråga om utrotning ännu.

Dagens namn är Algot, ett fornnordiskt namn med oklar betydelse, enligt wikipedia. Kanske kan det härledas till goter eller göter och betyda "den ädle goten". Namnet avtog i popularitet från 1950-talet, men har kommit tillbaka precis som många andra gamla namn. 2014 fick 126 pojkar namnet. En känd Algot har vi i Algot Johansson som grundade konfektionsföretaget Algots, som en gång var stort. Själv har jag känt två personer med det namnet. Där jag växte upp hade jag en granne som hette så. Han var en timid man, lätt rödhårig och med håriga armar. En gång följde han med mig till provinsialläkaren, då jag fått in en hagtornstagg i ena handen. Att det var han kan verka förvånande, men mamma hade fullt upp med min nyfödda lillebror. Och kanske var det lika bra för Algot var lugn och trygg i motsats till min ganska oroliga mor. Det är väl i stort sett allt jag kommer ihåg av denna första Algot. Den andra Algot lärde jag känna, då vi flyttat till sågverkssamhället. Han var gift med farmors syster, som jag tror hette Elsa. Hon hade precis som farmor en handikappande höftskada, jag tror en sådan som Selma Lagerlöf led av. Hade det varit idag så hade den säkert gått att åtgärda. Algot och Elsa bodde i arbetarkasern precis som farmor och farfar. Algot hade kolsvart hår och bruna ögon. Han var förman i brädgården och då jag kom upp i åldern och arbetade där på skolloven, både somrar och vinter, så brukade han ordna ett lättsammare jobb åt mig än vad faktorn brukade, som gärna satte in mig på tunga jobb. Då Elsa dött och hans båda söner, som var duktiga fotbollsspelare och värvats till en annan klubb och försvunnit från orten, så blev Algot ganska ensam. Pappa förbarmade sig över honom och bjöd in honom till vickning på lördagskvällar. Mamma var väl inte så förtjust, för det var hon som fick stå för maten och så gillade hon inte att de drack whisky och grogg och blev lite runda under fötterna. Hon brukade gå och lägga sig ganska tidigt för att markera sitt missnöje. Själv satt jag kvar, för jag tyckte det var spännande att lyssna till det som Algot hade att berätta om gamla tider i samhället. Så medan kvällsmörkret sänkte sig över orten och gatlamporna tändes så började Algot berätta. Jag minns så klart inte allt, men jag minns hur kalla kårar gick efter ryggraden, då han berättade om kamrerens fru som suttit ensam i gamla disponentvillan och sett en spökliknande gestalt gå uppför trappan till vinden. Hunden, som legat i godan ro, hade plötsligt skjutit ragg och börjat skälla. Den här spökhistorien fanns med i ortens historia och en del trodde på den, andra ansåg att käringen suttit för mycket ensam och att det hon såg var dimmor och ånga från sågen som bildat en gestalt. En lördag, det var mellan jul och nyår kom inte Algot, men mamma menade att han väl inte ville störa familjehögtiderna. Men då han inte dök upp på jobbet efter nyår, så begav sig pappa till hans lägenhet. Han fann Algot väldigt sjuk i sängen och fick knappt kontakt med honom. Han skickade efter ambulans, som tog honom till sjukhuset. Han hade ådragit sig lunginflammation och avled några dagar senare. Därmed var det slut med lördagshistorierna, vilket jag kunde sakna.

Efter lunch tog jag en promenad åt Wij, grannbyn. Över fälten, som skördats och där de stora äggliknande balarna tornade upp sig, pilade svalor omkring i hög fart, mestadels såg det ut att vara ladusvalor, att döma av de spretande stjärtfjädrarna. Det verkade vara ungar som tränades i flygkonsten för de tröttnade fort och slog sig ner på vad som kunde vara telefontrådar. De slog sig ner en kort stund, innan de återigen tog upp sin rastlösa flykt. Jag mindes då hur jag som barn stått och iakttagit samma syn för åratal sedan utanför det hus där vi bodde. Det var ett kärt minne, som nu överrumplade mig.

Nu är det tvestjärtarnas tid. Man kan inte vända på en sten eller lyfta på ett lock, som till postlådan, så möts man av denna svarta miniskorpion. Den trivs i mörker och fukt och kanske är det därför som den setts som lierad med underjordens furste. I vilket fall som helst minns jag från min barndom att mormor avskydde den. Och hon brukade skrämma mig och min bror med att den kunde krypa in i öronen och bygga bo där. En skröna som inte har någon sanning i sig, men som man som barn så klart tog till sig. Utanför huset vi bodde fanns ett enormt vildvinsbuskage och på hösten då det blev fuktigt så dignade bladen av tvestjärtar. Vi försökte skaka bladen så att tvestjärtarna föll till marken,men nästa morgon så fanns de åter där. Men det är inte bara tvestjärtar som det finns gott om just nu, utan även fjärilar. Igår såg jag hela kryddlandet fullt av dem, mest nässelfjärilar. De är en fröjd för ögat.

I nästan tre veckor har Kaplans dagbok varit tyst, om orsaken till detta skriver han inget då han återkommer den 29 juli 1940. Texten lyder: "Bödelns arbete fortgår utan avbrott. Under de senaste dagarna har den grymme erövraren behandlat oss på ett osedvanligt grymt sätt. I förrgår förkunnade deras tidning att borgmästaren Leist (den nazistiske guvernören i den judiska stadsdelen i Warszawa, min anmärkning), som inte av naturen är grym eller despotisk, har utfärdat en order som förbjuder judarna att vistas i parkerna eller på kommunens promenadplatser. Sak samma gäller sittandet på bänkarna utanför dem. Vidare har vissa gator undantagits, vilka judar ej får beträda; de gatorna skall utmärkas med skyltar, vilka skall hängas upp där gatorna börjar. För tillfället är namnen på de gator som heligförklarats på detta sätt okända för oss," avslutar Kaplan syrligt.

Tysklands nederlag i första världskriget skapade en revolutionär situation i landet, ett maktvakuum uppstod. I Bayern, närmare bestämt i München, grep några författare och intellektuella chansen och tog makten den 7 november 1918. Wittelsbacharnas dynasti, som styrt i 1000 år, försvann på en natt, då Ludvig III flydde med sin familj, precis som kejsar Wilhelm fick göra. En oblodig revolution genomfördes och som ministerpresident valdes en före detta teaterkritiker Kurt Eisner. Denne ville införa direktdemokrati och sociala rättigheter, men valde att gå försiktigt fram, allt för försiktig tyckte kommunisterna som ville ha en blodig uppgörelse med borgerskapet, som i Ryssland. Ja, detta är upptakten till Wolker Weidermanns fängslande och sorglustiga bok Mûnchen 1918 med undertiteln När författare och drömmare tog makten. Ja, drömmare kan man nog kalla dessa modiga män, som inte beaktade den smutsiga politikens villkor och borgerskapets hat. Männen, för det var uteslutande män, hade högtflygande planer, en vilja att förändra världen. I boken möter vi flera av den tidens mest berömda kulturpersonligheter som författarna Tomas Mann, diktaren Rainer Maria Rilke och Oscar Maria Graf och deras förhållningssätt till revolutionen. Rilke är försiktigt positiv till den, den ger honom hopp, han som levt i tystnad under första världskriget. Graf är också positiv, men är samtidigt klarsynt om vad som kan ske. Tomas Mann velar än hit än dit. Ibland är han positiv till den, men då kontrarevolutionen tagit över vänder han kappan efter vinden. Han är diktaren i elfenbenstornet som iakttar och kalkylerar om utfallet, medan Rilke och Graf deltar i det som händer. Euforin över maktövertagandet består inte så länge och då Eisner mördats uppstår kaos. Ernst Toller, han som skrev pjäsen Hoppla wir leben, tar över och försöker gå i Eisners fotspår. Men kommunisterna blir mer och mer högljudda, efter att de först tagit avstånd från republiken och kallat dess ledare för amatörer och dilettanter. Atmosfären hårdnar och snaran dras sakta åt om republiken. En intressant person i förloppet är Adolf Hitler, som kommit till München och anslutit sig till de röda. Han går i begravningsprocessionen efter Kurt Eisner med en svart och röd armbindel och i sitt kompani blir han utsedd till förtroendeman med uppgift att stödja och bevara rådsregeringen, något han senare kommer att förneka. Då kontrarevolutionärerna tar över byter han snabbt sida och blir angivare. Efter ett knappt halvår störtas rådsregeringen och en hänsynslös jakt på dess medlemmar inleds. Över flera tusen avrättas, flera på ett ytterst brutalt sätt. Reaktionen har fått sin hämnd.

Från mina gamla hemtrakter får jag ett meddelande om att den gamla lanthandeln, som tidigare var Konsumbutik, nu ska läggas ner. Den är inte längre lönsam. Det känns i hjärtat, eftersom min far arbetade i denna butik i 40 år, och var föreståndare i 20 år. Familjen bodde också i en tjänstebostad ovanför butiken. Butiken gick bra så länge sågverket fanns på orten, men 1979 lades det ner. Ungefär i samma veva gick min far i pension och han och mamma flyttade till stan och köpte ett radhus. Butiken har sedan dess haft olika ägare, ett tag drev samhällsföreningen butiken. Men folk blir ju äldre och nya butiker i stan lockar även ortsborna. Att sätta sin lit till köptroheten är som lojaliteten i politiken, inget att lita på. För de som bor kvar i samhället blir det så mycket besvärligare, särskilt om man inte har bil. Kanske får man lösa problemet med någon butiksbil som far runt. Samhället har ju tappat flera av sina viktiga sociala funktioner under åren efter sågverkets nerläggning. Skola och bibliotek har försvunnit och fotbollslaget fick lägga ner för flera år sedan. Och för två år sedan fick man riva Folkets Hus. Hårda slag mot en liten ort, där all samhällsverksamhet sakta dör ut.

Under flera veckor har jag med stort intresse följt den norska serien om 22 juli, attentatet mot regeringsbyggnaden och massakern på Utöya. Den har gripit mig starkt och jag tycker det var en mycket bra och tankeväckande serie. Jag minns själv hur jag hörde talas om attentatet första gången, det är lite som med Palmemordet. Jag var på väg ut på landet för att köpa en gräsklippare och hade radion i gång i bilen, då jag fick höra om en terrorattack i Oslo. Och många, liksom jag själv, trodde nog att det var muslimer som låg bakom. Och så visade det sig att det var en tvättäkta norrman, en viss Breivik. I serien har man valt att låta skådespelare gestalta händelserna, men man följer händelserna nära och man visar också tiden före och efter attentatet. Många scener är starka, som då de skadade kommer till sjukhuset och då begravningsbilarna med de döda ungdomarna anländer i en lång, lång rad. Vi får också följa ett par journalisters enträgna arbete med att visa polisens misstag och saktfärdighet för att hindra katastrofen. Och hur diskussionerna om publiceringen går på Aftenposten, där chefredaktören vill hålla tillbaka publiceringarna på grund av hänsynen till de anhöriga. Sjukhuset Ullevål kommer också i blickpunkten, genom att man där tänkt sig nedskärningar, men som på grunda av attentatet blir omintetgjort. Något som kan påminna oss om pandemin vi går igenom, som gjort att sjukvården har fått prioriteras upp. Att ha en god beredskap är något som man hoppas vi lärt oss, ty förr eller senare inträffar saker vi inte hade en aning om.

Klimat och rättsstatens principer tycks ha fått stryka på foten när EU-ledarna till slut efter fyra dygns mangling lyckades komma överens något så när. Vissa utropar det som historiskt att man kom överens, men fråga är vad det är värt. Det som mest kommit fram i förhandlingarna är om stödet ska betalas ut som bidrag eller lån. Sverige ville inte ha några bidrag och fick med sig ett par andra länder, men det räckte inte, man fick gå med på en viss del som bidrag, inte någon liten del heller, utan 390 miljarder, medan 360 miljarder ska gå som lån. Men värst av allt är kanske att klimatomställningen inte fick den uppmärksamhet som den behövt. De extrapengar som skulle betalas ut till klimatomställningsfonden blev inte mer än de först föreslagna om 7,5 miljarder, jämför det med bidraget på 390 miljarder. Dessutom behöver man inte lova att vara nationellt klimatneutral till 2050. Känns som att man kan fortsätta i gamla hjulspår. Det viktigaste är business as usual. Det är alltså en uppgörelse som inte tar till vara de möjligheter som funnits att göra en klimatomställning. Även i fråga om rättsstatens principer verkar det som att texten urvattnats, och både Ungern och Polen utropar sig här som segrare, så då kan det inte vara bra. Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet har också anmält detta till Konstitutionsutskottet, till vilken nytta det nu kan ha.

Vid läsningen av Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg nämnde denne att Moberg planerat en roman om Digerdöden, men att han aldrig lyckats slutföra projektet. Däremot finns ett kapitel om pesten i hans svenska historia. Då jag läste det var det ofrånkomligt att inte göra en del jämförelser med den pandemi som nu pågår. Pestens ursprung var då som nu Asien, antingen Indien eller Kina. Den spreds med loppor via råttor. Om man jämför med vår pandemi så anser man ju att det är fladdermöss som ligger bakom, såvida man inte som ryktesspridaren Trump tror att det är ett laboratorium i Wuhan som förorsakat spridningen. Pesten på 1300-talet anlände till Europa via Italien, precis som nu, men då med genuesiska sjömän. Men den ledde också till en annan farsot, vilket vi ännu inte sett prov på idag, nämligen att judarna utpekades som de som spred sjukdomen, genom att ha förgiftat brunnarna. Det ledde till pogromer och massakrer på sina håll. Men om Trump och likasinnade får hålla på, så kanske vi snart har pöbelhopar som angriper flyktingar eller invandrare. På medeltiden var det prästerna som råkade illa ut, eftersom de gav de insjuknade den sista smörjelsen. I våra dagar är det sjukvårds- och omsorgspersonal som löper stor risk att smittas. Liksom de som måste utföra sina vardagssysslor, som busschaufförer, kassörskor med flera. De högt uppsatta i samhället kunde då som nu skydda sig bättre. Kungen Magnus Eriksson reste runt till de områden där pesten ännu inte spritt sig, vilket var uteslutet för de bybor som höll djur och måste sköta om åkerjorden. En följd av digerdöden var att kyrkan ökade sina rikedomar, vilka som gynnas den här gången vet vi ännu inte. Men igår kom en rapport om att företag som Ericsson och flera banker inte tycks ha lidit någon skada, vilket inte är så konstigt då stat och riksbank gött dem med pengar. Digerdöden lämnade ett öde land efter sig, det fattades arbetskraft inom jordbruket och knektar till korstågen. Man upptäckte att kroppsarbetarna var viktiga, kanske har man även under denna pandemi insett deras betydelse. Sjukvårdspersonal och personal inom äldreomsorgen har i varje fall visat hur viktiga de är. Vilhelm Moberg kopplar i sin text ihop massdöden på medeltiden med det hot som kärnvapenkriget utgör. Vår generation har ju levt i skuggan av det hotet sedan andra världskriget. För medeltidens människor så var pesten ett Guds straff för deras synder. Hotet var osynligt, lite som coronaviruset också är eller kanske var. Nu är dock kunskapsnivån på en annan nivå än på medeltiden. Men trots det så är det samma förhållningsregler då som nu. Håll socialt avstånd, var noga med hygienen och gå i karantän om så krävs. Därigenom kan vi känna en viss frändskap med den medeltida människan,

Kartritarna är en samling essäer från 1992 av Per Olov Enquist. Det är blandade ämnen som det ska vara i en essäsamling, fast en del hör ihop, som den om Strindberg och målet mot Fröken Julie och essän om Gustaf af Geijerstam, Strindbergs hatobjekt, fast de tidigare varit vänner. Essäerna handlar om något att dölja, en undertext som inte kommer upp till ytan. I Strindbergs fall rör det sig om att dölja den skuld han åvägabragt två människor under sin vistelse på Skovlyst, där han förfört en ung flicka. Under den händelsen ligger skulden för att han och Siri lämnat bort sin dotter till en änglamakerska för att kunna satsa på sina karriärer. Och med dessa skulder kommer fröken Julie till, om jag nu fattat P O Enquist rätt. I Geijerstams fall handlar det om den upptäckt han gör under sina reportageresor i landet av den framväxande arbetarrörelsen, utopin, som han inte vågar skriva om. I essän Ett vintermord visar Enquist vilken utomordentlig källkritiker han är, då han går igenom mordet på Olof Palme och visar att det tidiga hatet mot Palme är en av orsakerna till mordet, något som andra historiker bekräftat. Samma prov på eminent källkritisk insikt visar han för övrigt i sin bok om Baltutlämningen. Men här finns också mera personliga texter, som då han skriver en rolig essä om sina katter. Vidare då han berättar om hur han städar ur lägenheten efter sin mor, då hon ska flytta till ett äldreboende. Modern och han besöker faderns grav och modern beskriver sedan med en skiss hur hon tänkt sig gravstenens utseende. Till sin häpnad, eftersom han ju nu är vuxen och har ett eget liv, så har modern ritat in honom längst ner till höger på gravstenen. Han skulle alltså som ende son ligga i samma grav som sina föräldrar. Han får bemanna sig, ett vanligt ord han brukar, för att inte gå i taket. Då han går igenom moderns lådor finner han ett tidningsurklipp, en dödsruna över en kvinna i byn, som avlidit blott 36 år gammal. Han undrar vem som kan ha skrivit texten. Det visar sig vara han farmor som varit bykrönikör. Han har svårt att fatta det, då han alltid funnit farmodern obetydlig och liten jämfört med hans farfar, bysmeden, som varit en karismatisk gestalt. Men med tidningsklippet växer farmodern i status. Farfadern omnämns emellertid för en mycket ovanlig sak, denne hade nämligen hållit en rävfarm, för han älskade rävar, och där hade han avlat fram en korsräv. Denna räv tog han med sig på en äventyrlig resa till Stockholm och visade upp i en pristävling, som han vann. Efter det lämnade han aldrig byn. Det är bland annat om sådana oväntade saker som Enquist kan berätta. Vi saknar honom, men vi har ju ändå hans böcker att trösta oss med.

Efter snart en månad har jag nu läst ut Jens Liljestrands omfångsrika (nästan 700 sidor) biografi över Vilhelm Moberg med titeln Mannen i skogen. Titeln anspelar på de karaktärer som Vilhelm Moberg höll fram som förebilder. De sturiga, envisa männen med ett starkt rättspatos precis som han själv. En Ragnar Svedje en Karl Oskar med flera. Bara män, aldrig någon kvinna. I biografin följer Jens Liljestrand Vilhelm Moberg tätt i spåren. Från barndomen till självmordet i insjön den 8 augusti 1973. Liljestrand går igenom hans verk, romaner och dramatik och skildrar de avgörande händelserna i hans liv. En nyhet, åtminstone för mig, var att han var nära att dö i spanska sjukan. Vilhelm Moberg var oerhört produktiv och hans böcker sålde i jätteupplagor. Utvandrarserien har gott och väl passerat miljonstrecket. Men trots de enorma framgångar han hade så var han ingen lycklig människa. Han hamnade ofta i bråk med regissörer och förläggare och media avskydde han. Han ogillade staten och socialdemokratin, men höll fast vid socialdemokratins program om att avskaffa monarkin, gå emot militären och prästerskapet. Ceremonier och jippon tog han avstånd från och hedersdoktorat tackade han nej till. Svenska Akademien var honom också förhatlig och då Eyvind Johnson, hans gode vän, blev medlem i akademien var det nära att vänskapen upphört. Däremot levde han upp då fester anordnades och han fick spela en huvudroll med munspelet i högsta hugg. Det var ändå bondesamhället, byn och bönderna som var hans hjältar, det liv som han tyckte var sundast. Men glömde då bort att han själv ville komma ifrån den instängda byn i sin ungdom. Ja, Vilhelm Moberg var en sammansatt person, om man så vill, en mycket levande människa. Två scener från ett besök i Växjö 1968 tycker jag är mycket talande för honom som person. Utvandrarnas hus skulle invigas, dit hans källmaterial från Utvandrarserien deponerats, och han ankom dit på fredagen och gick raka vägen till huset. Det första han såg var att det upprop som ett antal småländska riksdagsmän, präster och lärare undertecknat i protest mot Utvandrarna 1951 fått en allt för undanskymd plats. Det skulle placeras centralt så att de som undertecknat det skulle få skämmas. Rasande begav han sig till landshövdingen, som var Gunnar Helén, och hotade med att åka hem igen om inte uppropet fick en bättre exponering. Givetvis fick han sin vilja fram. Dagen därpå gick han ut i lördagshandeln för att inspektera grödorna i torgstånden. Hela kommersen stannade av då den resliga gestalten visade sig och en småbarnsmamma lyfte upp sitt barn och ropade: Du ska se Vilhelm Moberg! Rörd och besvärad köpte han en påse lingon till barnet och räckte över den med orden: Du ska ha kröson av mig. Dessa två händelser visar en del av personen Moberg. Den lättretade utan respekt för auktoriteter och institutioner. Den som ville ha rätt och som krävde sin rätt. På samma gång finns också den lättrörde, känslosamma, ömma och givmilda personen som är snar att förlåta. Det är en storartad biografi som Jens Liljestrand skrivit. Något man tycker är synd att Vilhelm Moberg inte fick slutföra, var det romanprojekt han hade på gång om digerdödens härjningar, som han aldrig fick någon fason på samt en fortsättning på hans Min historia - berättad för folket.

75-årsdagen är nu överstånden och vardagens lunk är tillbaka. Vi befinner oss nu mitt i högsommaren och älggräs och rallarros breder ut sig i stora flok utmed dikeskanterna vid gamla landsvägen. Vi gjorde ett nedslag i skogen för några dagar sedan och försåg oss med en liter blåbär till en paj. Vi hittade också lite hjortron på en liten myr. Bär och frukter går nu mot sin mognad. Snart går det att plocka trädgårdshallon, krusbär och vinbär. Det blir mycket jobb med att göra sylt och frysa in. Jag har börjat skörda vitlöken som fått gula blad och det ser väldigt bra ut, det blir nog flera kilon. I våras var man som vanligt skeptisk till hur det skulle bli. Maj var kall och det såg väldigt trögt ut i landet. Men så kom en värmebölja i juni och allt exploderade. Ja, nu får odlaren betalt för all den tid han lagt ner i trädgården. Skördetiden är nära. Och lök och morötter brukar räcka en bra bit in på nästa år, så det känns fint. Hönorna däremot ger inte så många ägg just nu, de verkar vara inne i en viloperiod. Men ett och annat ägg blir det ju varje dag.

Idag fyller jag 75 år och dagen stämmer till eftertanke. Kanske särskilt nu i coronatider då döden blivit påtagligare. Jag är över 70 år tillhör en riskgrupp med underliggande sjukdom, så det gäller att vara försiktig. Medellivslängden för män idag är 81,3 år så sett till det så ska jag fortfarande ha några år kvar innan allt tar slut. Hade jag varit född 1920 så hade allt varit över för ett bra tag sedan, ty då blev mannen knappt 60 år. 1945 året jag föddes var medellivslängden cirka 67 år. Och jag minns att jag hörde män säga att så fort de fick pension så skulle de dö, vilket stämde i en del fall. Morfar, som var född 1886 blev 91 år och min mor, som gick bort för ett drygt halvår sedan blev 98 år. Har jag det arvet så har jag fortfarande många år kvar att leva. Men farfar blev 86 år, far inte mer än 69 år på grund av en prostatacancer som spred sig i kroppen. Själv drabbades jag också av prostatacancer, men lyckades komma i tid och överleva. En sådan här dag börjar man också fundera över vilka val man gjort i livet och om man hade kunnat göra något annorlunda, vilket egentligen är ganska meningslöst, eftersom inget går att ändra. Jag har tre fina barn, och fyra barnbarn, samtliga pojkar, som kommer att föra mina gener vidare, förhoppningsvis till något bra. Barnen har bra yrken till skillnad mot mig själv som hankat mig fram på olika knaggliga vägar i livet. Vilka dock gett erfarenheter som jag burit med mig. Tio år på verkstad som svetsare var dock minst fem år för mycket. Jag kan också ångra att jag inte fullföljde den akademiska utbildningen till en fil kand, jag saknade bara 8 poäng i språkhistoria. Ja, det är sånt som dyker upp en dag som denna, som nu ska firas med kaffe och tårta.

Den 8 juli 1940 skriver Chaim A. Kaplan i sin dagbok: "All förbindelse med omvärlden har avbrutits, till och med brev till släktingar. Det har skapats en atmosfär av politisk spänning, oro, av förväntan att stora händelser är i antågande. Under tiden dras repet åt allt hårdare kring vår hals. Tydligen endast kring judarnas halsar. Uppenbarligen går allt inte så bra för mördarna; och varje gång de står inför svårigheter tömmer de sin vredes skålar över oss." Nazisterna har gjort Judenrat (judarnas råd) ansvarigt för arbetet i staden. Tiotusen man per dag måste Judenrat skaffa fram för olika "tillfälliga och oväsentliga" arbeten. För att fylla kvoten blir judiska fotgängare gripna då de går gatan fram. Varje jude mellan sexton och femtiofem års ålder måste anmäla sig till arbete nio dagar i månaden. Den som vill slippa måste betala en lösensumma på 60 zloty i månaden. Det ger Judenrat lite inkomster, och nazisterna uppmuntrar det ty de agerar enligt mottot: "allt en slav äger tillhör hans herre". Judenrat har fått så många krav på sig, att det är ur stånd att uppfylla dem, skriver Kaplan. Men det lever på judarnas olycka. Kaplan fortsätter: "En skribent i segrarnas tidning medgav öppet att judarna i varje land där nazistiskt herravälde har upprättats icke skulle tillåtas att överleva. I sådana länder skall de bli fullständigt utrotade. Trots att segraren fortfarande betungas av krigets olyckor glömmer han inte ett enda ögonblick bort judarna; han kommer ihåg och alltid till deras förfång." Denna vecka sattes en ny förordning i verket. Hundratals judiska familjer har utestängts från de sysslor som gav dem deras uppehälle; de kommer nu att bli utarmade, säger Kaplan. Det gäller de tryckerier som ägdes av judar, där man flyttade bort pressarna och även bokhandlarna kommer att drabbas. Sedan tidigare har de fått flytta ut böckerna på en vagn utomhus och i ett gathörn. Nu är också all handel med böcker förbjuden. Vi kan här se hur nazisterna ger sig på kulturen, det kitt som binder samman människorna.

Kaplans dagbok för den 3 och 4 juli 1940 talar om den nöd som börjar gripa omkring sig. Man hade hoppats på hjälp från Amerika, men fick ingenting därifrån. Och det hade heller inte spelat någon roll, säger Kaplan, för det hade bara betytt understöd till nazisterna. När hjälpen från Amerika försvann så började man organisera kvarterskommitteér, som skulle hjälpa dem som hade det svårt. Kaplan själv är ordförande i en sådan. Men det gick inte så bra, eftersom de lärare och journalister, som skulle leda dem saknade erfarenhet och inte klarade av att organisera hjälpen. "De verkligt behövande måste vänta onödigt länge innan de lyckas få en måltidskupong till bespisningslokalen,eller ett plagg att skyla sin nakenhet med. Det tjänar ingenting till att anföra detaljer, men det plågar mitt hjärta att se en hel nation förnedrad, medan den så att säga hålles inspärrad i ett fängelse, ur vilket det inte kan fly. Med alla sina brister tvekar den polska judenheten aldrig att föda en svältande medmänniska. Det existerar alltjämt en medlidandets tradition. Men ledarna har alls ingen erfarenhet," avslutar Kaplan.

Det är ont om humlor i trädgården i år. Är det månne robotgräsklipparen som tar död på dem eller kör bort dem? Den har i varje fall kört över och dödat en kajunge, men jag vet inte hur det gick till. Kort därpå hittade jag också en död skatunge, men där tror jag inte att robotgräsklipparen är orsaken. Apropå död, så har jag lyckats fånga åtta sorkar i sorkfällan, så många har jag aldrig tidigare tagit. Sorkarna är ju annars ett irriterande inslag i en trädgård, inte bara för att den ger sig på grödorna, utan också för att de biter av begränsningskabeln till robotgräsklipparen. De väjer inte undan för en tråd, utan går rakt fram och biter av den. Och så står vi där med en robotgräsklippare, som frågar sig vad som hänt. Om det är ont om humlor så har det varit många fjärilar i år, särskilt nässelfjärilar. Under de varma dagar vi hade för några dagar sedan invaderade de kryddlandet. Ett annat lite ovanligt fenomen är att tofsviporna några kvällar kommit in i trädgården och jamat, vilket de inte brukar göra. De brukar hålla till på täkterna. Men kanske är det dåligt med föda där, då bonden sått säd i år. En annan lite ovanlig händelse är att en av hönorna börjat ruva. Den har nu träget legat på två ägg i mer än två veckor. När de ligger och ruvar så där kallas de surhönor, har jag fått veta av en granne. Och förvisso är hönan sur, för då man öppnar luckan till redet, får man en rejäl utskällning och en ilsken bläng. Bäst att låta den vara, så får vi se vad det blir.

Läser Jens Liljestrands omfattande och heltäckande biografi över Vilhelm Moberg. En tjock tegelsten på närmare 700 sidor. Jag köpte den på årets bokrea. Har knappt läst halva boken, men gör halt ett tag för att läsa Rid i natt, Mobergs motståndsbok från andra världskriget, förlagd till mitten av 1600-talet. Jag ser att jag läst den tidigare av understrykningar i boken. Titeln på Liljestrands biografi är Mannen i skogen, en romankaraktär som återkommer hos Moberg. En fredlös man, som ställer sig utanför samhället och som inte är beredd att kompromissa om det han finner vara rätt. Ett ideal även för Vilhelm Moberg. Enligt biografin så var Moberg en individualist ut i fingerspetsarna och en komplicerad människa. Han var sällan nöjd med det han åstadkommit, ofta sjuk och deprimerad och misantropisk. Liljestrand sticker effektivt hål på den myt som odlats om honom, och som han själv bidrog till att sprida, att han var en sund och stark karlakarl. I själva verket var han ytterst känslig och skör. Han genomlevde flera hundår som provinsiell författare och lokaljournalist, innan framgångarna kom med Raskens och på teatern. Med framgångarna växte tuppkammen och självförtroendet och på 1930-talet kom flera romaner och teaterstycken som satte honom i främsta rummet i litteraturens finrum. Han blev nu en offentlig person som inte drog sig för att ge sig in i debatter, bland annat om den svenska så kallade pilsnerfilmen. Då han blev angripen kände han sig förorättad och slog tillbaka hårt. Hans åsikter liknade i mycket de som nazisterna torgförde, men han var ingen nazist, utan tvärtom en glödande antinazist, vilket Rid i natt är ett vältaligt uttryck för. Moberg var antimodern, han hade en förlegad syn på kvinnan och en romantisk syn på bondesamhället. Jag hoppas kunna komma tillbaka med ett mer ingående omdöme sedan jag läst ut biografin och Rid i natt.