krille tvärvigg

Efter snart en månad har jag nu läst ut Jens Liljestrands omfångsrika (nästan 700 sidor) biografi över Vilhelm Moberg med titeln Mannen i skogen. Titeln anspelar på de karaktärer som Vilhelm Moberg höll fram som förebilder. De sturiga, envisa männen med ett starkt rättspatos precis som han själv. En Ragnar Svedje en Karl Oskar med flera. Bara män, aldrig någon kvinna. I biografin följer Jens Liljestrand Vilhelm Moberg tätt i spåren. Från barndomen till självmordet i insjön den 8 augusti 1973. Liljestrand går igenom hans verk, romaner och dramatik och skildrar de avgörande händelserna i hans liv. En nyhet, åtminstone för mig, var att han var nära att dö i spanska sjukan. Vilhelm Moberg var oerhört produktiv och hans böcker sålde i jätteupplagor. Utvandrarserien har gott och väl passerat miljonstrecket. Men trots de enorma framgångar han hade så var han ingen lycklig människa. Han hamnade ofta i bråk med regissörer och förläggare och media avskydde han. Han ogillade staten och socialdemokratin, men höll fast vid socialdemokratins program om att avskaffa monarkin, gå emot militären och prästerskapet. Ceremonier och jippon tog han avstånd från och hedersdoktorat tackade han nej till. Svenska Akademien var honom också förhatlig och då Eyvind Johnson, hans gode vän, blev medlem i akademien var det nära att vänskapen upphört. Däremot levde han upp då fester anordnades och han fick spela en huvudroll med munspelet i högsta hugg. Det var ändå bondesamhället, byn och bönderna som var hans hjältar, det liv som han tyckte var sundast. Men glömde då bort att han själv ville komma ifrån den instängda byn i sin ungdom. Ja, Vilhelm Moberg var en sammansatt person, om man så vill, en mycket levande människa. Två scener från ett besök i Växjö 1968 tycker jag är mycket talande för honom som person. Utvandrarnas hus skulle invigas, dit hans källmaterial från Utvandrarserien deponerats, och han ankom dit på fredagen och gick raka vägen till huset. Det första han såg var att det upprop som ett antal småländska riksdagsmän, präster och lärare undertecknat i protest mot Utvandrarna 1951 fått en allt för undanskymd plats. Det skulle placeras centralt så att de som undertecknat det skulle få skämmas. Rasande begav han sig till landshövdingen, som var Gunnar Helén, och hotade med att åka hem igen om inte uppropet fick en bättre exponering. Givetvis fick han sin vilja fram. Dagen därpå gick han ut i lördagshandeln för att inspektera grödorna i torgstånden. Hela kommersen stannade av då den resliga gestalten visade sig och en småbarnsmamma lyfte upp sitt barn och ropade: Du ska se Vilhelm Moberg! Rörd och besvärad köpte han en påse lingon till barnet och räckte över den med orden: Du ska ha kröson av mig. Dessa två händelser visar en del av personen Moberg. Den lättretade utan respekt för auktoriteter och institutioner. Den som ville ha rätt och som krävde sin rätt. På samma gång finns också den lättrörde, känslosamma, ömma och givmilda personen som är snar att förlåta. Det är en storartad biografi som Jens Liljestrand skrivit. Något man tycker är synd att Vilhelm Moberg inte fick slutföra, var det romanprojekt han hade på gång om digerdödens härjningar, som han aldrig fick någon fason på samt en fortsättning på hans Min historia - berättad för folket.