krille tvärvigg

Hör på Ekot att Älmhult är den kommun som tar ut den högsta kommunalskatten i landet av sina invånare. Är det inte där som IKEA startade och har sitt huvudkontor. Ett världsomspännande och oerhört rikt företag, vilket dock inte gör något avtryck i Älmhult. Och i Rapport hör jag om Basra i södra Irak, som ger landet ofantliga rikedomar på oljan. Men ger det något avtryck i Basra. Nej, folk lever eländigt och har demonstrerat länge för bättre förhållanden. Och de soldater som slagits mot IS, blir arbetslösa, då de kommer hem till Basra. Så illa lönar man sina medborgare. Här i Sverige har vi vattenkraften, som ger stora inkomster till elbolag som Vattenfall, men som skänker småsmulor till de trakter där vattenkraften finns.

Åter en dag som gick helt i regeringsbildningens tecken, eller snarare icke regeringsbildning, för inte heller den här gången lyckades man nå kaklet, som Ulf Kristersson pratat om. Annie Lööf kunde konstatera att hennes bemödanden varit förgäves och hon skyllde på M och S för att blockera processen. Men blocket är väl egentligen blockpolitiken, talet om att hålla ihop alliansen som är knäckfrågan. Och här är Annie Lööf en lika god kålsupare som någon annan. Vad som händer nu vet vi inte, utan frågan går återigen till talmannen. Regeringsbildningen har som sagt slukat all rapportering denna dag, inte ens kungens invigning av stadshuset i Kiruna fick mycket plats. En annan rapport som kom denna dag var att växthusutsläppen går åt fel håll. En svart dag för planeten kan man säga, samtidigt som det trummas på för black week och black friday. Ur led är tiden, var det någon filosof som sa en gång, och den frasen är värd att upprepas, även om det hjälper föga.

Det låter nästan lite apokalyptiskt då man hör rapporterna om att staden Paradise i Kalifornien brinner. Människor flyr undan eldstormarna för sina liv. Om man skulle översätta Paradise till jorden så känns det som att detta är något som skulle kunna hända oss i större skala. Och Sverige har ju också haft sin beskärda del detta år med de stora bränderna i nordvästra Hälsingland, men även på andra håll. Torkan har varit orsaken har vi fått höra och bakom det klimatförändringarna. Så dock inte för Donald Trump, han skyller på en inkompetent ledning som inte kan sköta om skogen. Ja, denne Trump förnekar sig aldrig, dock förnekar han att klimatet skulle ha något med saken att göra. Ja, med sådana ledare kan det inte gå annat är käpprätt åt skogen, om ni förstår vitsen.

Uppfinningsrikedomen när det gäller att få oss att handla är omätlig. Det senaste tillskottet är Singles Day som sammanfaller med Fars Dag. Och nyss hade vi Halloween. Snart är det väl dags för Black Friday igen. Alla såna här påfund kommer v från USA kan jag gissa och Sverige bara apar efter. Vi konsumenter borde besinna oss och tänka på att den ständigt stegrade konsumtionen är ett stort bidrag till ökade utsläpp och påverkan på klimatet.

Idag är det stilleståndsdagen, den dag då första världskriget tog slut. Fredsavtalet skulle skrivas under i en järnvägsvagn i Compiegne i Frankrike, men då ingen från armén ville skriva under avtalet, så åtog sig Mattias Erzberger att göra det, han var en flink och handlingskraftig person, som tidigare varit för en tysk seger i kriget, men som nu insett att allt var förlorat och att det bara återstod av skriva under vapenstilleståndet för att inte mera blod skulle flyta. Genom sin underskrift blev han ett hatat objekt för nationalisterna, som till slut tog honom av daga 1921. Detta kan vara skäl att påminna om idag, då vi även hos oss har personer som svamlar om landsförräderi och att göra upp med dessa.

9 november är ett datum som innehåller många omvälvande händelser. För 100 år sedan flydde den tyske kejsaren Wilhelm II till Holland sedan den tyska republiken utropats. Revolutionen var på väg, matroserna i Kiel hade vägrat att gå ut i krig mot den överlägsna brittiska flottan och upproret spred sig. Men då socialdemokraten Ebert motvilligt tagit över regeringsansvaret och ingått en överenskommelse med general Wilhelm Groener, där Ebert lovade att bekämpa yttersta vänstern, medan Groener lovade att ge Ebert sitt stöd, så kom revolutionen att slås ned. För framtiden kom Ebert att spela en olycksalig roll, då han vid arméns återkomst efter kriget hälsade dem med orden: Jag hälsar er som återvänder obesegrade från slagfältet. Yttrandet kom sedan att ingå i den legend som uppstod under namnet dolkstötslegenden, att armén fallits i ryggen av det civila samhället. Något som sedan Hitler kom att utnyttja i sin propaganda. 9 november 1938 är ett olustigt datum. Det var då som nazistregimen uppmuntrade mobben att gå till angrepp mot judiska butiker, restauranger, synagogor och att misshandla och döda människor. Händelsen är känd som kristallnatten, på grund av alla krossade fönsterrutor. Pogromen var en hämnd för att en judisk man dagarna före hade skjutit den tyske ambassadören i Paris. Nu fick judarna betala priset för en mans gärning och de fick stå för kostnaderna för alla sönderslagna butiker och annat. Ett mer ljust 9-november minne är Berlinmurens fall 1991. Ett fall som var inledningen till kommunistregimernas sammanbrott i Östeuropa och Sovjetunionens fall. Men även detta ljusa minne kom att få dålig eftersmak, då den ersattes av en hänsynslös nyliberalism och marknadsfundamentalism, som med chockterapins metoder i ekonomin orsakade kaos i bland annat Ryssland, vilket ledde fram till Putin. 9 november är således förknippat med en rad onda minnen i historien. Och nu ser det tyvärr ut som om vi är på väg tillbaka i en icke önskvärd riktning. Judar kan återigen berätta om hur de utsätts för hat och hot och angrepp.

I Jonas Gardells nya bok eller roman Till minne av en villkorslös kärlek skriver författaren (fast under en spökskrivares namn) om något som jag glömt bort, eller snarare förträngt, och som var högst påtagligt under min uppväxt, nämligen samhällets syn på plattfothet och vänsterhänthet. Att vara plattfot var något närmast otillåtet eller i varje fall hämmande. Minns då läkaren beordrat strumporna av och man stod där på det kalla golvet och blev examinerad. Jo, han är nog lite plattfot, var kommentaren och man kände sig som en avvikare. Fast det gick ju att träna bort förstås genom att bland annat lyfta pennor från golvet med fötterna. I det militära dög det inte heller att vara plattfot, då kunde man förpassas till malajernas skara, alltså man var inte en riktig soldat. Precis som om man skulle skjuta med fötterna. Vänsterhänthet var också något som var ett stort bekymmer. Man skulle skriva med höger hand, basta. Jag minns att en flicka i klassen var vänsterhänt och hade ett rent helvete med att lära sig skriva med höger hand. En sådan här inställning kunde vara rent nedbrytande på psyket och självförtroendet. Nej, sådana här gamla dammiga idéer från samhällets sida är det skönt att de försvunnit. Eller har de det? Nåväl, Gardells bok är bra på att ta fram olikheterna och det annorlunda, något som han själv har stor erfarenhet av och är observant på.

Idag firade vi min mors 97-årsdag på äldreboendet. Hon kan verkligen se tillbaka på ett långt liv, som inte alltid varit så lätt. Född 1921 i Skaftet, kom till Blankaholm som 17-åring, träffade min far. Under kriget jobbade hon på sjukhuset i Västervik som vårdbiträde. Gifte sig 1944, födde undertecknad året därpå, 4 år senare min bror. Vi bodde på ett ställe som hette Glasbacken, eftersom bostäderna var från en kort period då ett glasbruk var verksamt på 1920-talet. 1954 flyttade vi till sågverkssamhället Blankaholm, året därpå tog min mor över skötseln av badhuset. I början av 1960-talet blev min far föreståndare i Konsum och vi fick en tjänstebostad ovanför affären. 1963 dör mammas mor, 77 år gammal och fem år senare omkommer min bror i en meningslös bilolycka. Ungefär samtidigt bildar jag familj och försvinner från föräldrahemmet. Efter mormors död fick min mor ta hand om morfar. Han brukade äta middag hos oss. 1974 blir morfar dålig och min mor får ta hem honom till sig och sköta om honom. Då mamma, utarbetad reser på en veckas semester 1977, så dör morfar. 1981 flyttar far och mor in i ett radhus i Västervik. Mamma tar jobb inom äldrevården och olika städjobb. 1987 får pappa prostatacancer, som sprider sig till skelettet och han dör 1989. Efter några år träffar hon en gammal skolkamrat och de börjar umgås, men bor på var sitt håll. De har det trevligt ihop och gör resor och annat roligt tillsammans. Efter några år så dör även han och även många av mammas vänner och bekanta faller ifrån. Mamma råkar så ut för en lindrig stroke, men bibehåller tal och klarheten i huvudet. En dag ramlar hon på verandan och bryter höftkulan. En lång rehabilitering följer, men hon tar sig igenom den också. Men nu börjar det bli besvärligt med många saker. Vid vårdplanering tar jag upp behovet av äldreboende, men kommunen sätter bara in mera hemtjänst. Efter ytterligare sjukhusbesök tar jag kontakt med en handläggare i Hudiksvall och frågar mamma om hon kan tänka sig att flytta hit. Hon får plats på ett äldreboende och vi flyttar henne de nästan 60 milen från Västervik, där hon bott i över trettio år. Nu har hon bott i Hudiksvall i fyra år. Det känns bra att ha henne på nära håll och kunna pyssla om henne flera gånger i veckan.

Idag är det Gustav Adolf i almanackan. Är det någon som heter det idag och blir dagen uppmärksammad på något sätt. Jo, det finns förstås en bakelse med namnet, men annars? Skulle knappast tro det ändå står namnet kvar i almanackan. Och så har vi en påminnelse om den här tiden i vår nationalsång, med orden "ärat ditt namn flög över jorden". Fast så ärofullt var det nu inte, när man skrämde slag på barnen där man drog fram med sina arméer och skövlade. Den enda Gustav Adolf jag kan påminna mig, förutom kungen då, är Jarl Kulles karaktär i Fanny och Alexander. En kåtbock, som gjorde hushållerskan med barn i familjen Ekdal. Gustav II Adolf som nesligt stupade i dimman vid Lützen sågs hos en äldre generation historiker som en hjältegestalt, men dagens historiker är betydligt mer sansade och ger en mer nyanserad bild av honom. Får se om högerextremisternas framgångar kommer att förändra den bilden. Eller nöjer man sig med Karl XII, krigarkungen.

Igår kunde vi höra att en majoritet av moderaternas och kristdemokraternas medlemmar kunde tänka sig att partierna förhandlade eller samarbetade med SD. Däremot var en majoritet emot detta i centern och förmodligen också hos liberalerna, även om för få svarat där för att man hade ett säkert resultat. Och så på morgonekot får vi veta att moderaterna motsatt sig möjligheterna för Annie Lööf att sondera i regeringsfrågan. Alliansen är ett bygge i fritt fall, ett bygge som inte längre existerar. Men trots det så vill man inte erkänna det, utan håller fast vid bygget, om av sentimentala skäl, eller för att man inte kan tänka sig Löfvén som statsminister, vete fåglarna. Är det inte dags att inse fakta och handla därefter, alliansen existerar inte längre.

Om gårdagen var en grå, dimmig och duven novemberdag, så som man föreställer sig att en novemberdag är, så är dagens november dess motsats, en klar dag med sol och blå himmel. Vi utnyttjar den genom en skogspromenad som leder fram till Tolsta, byn där man fann en silverskatt för många, många år sedan. Någon skatt finner vi inte nu, men luften är hög och skön att andas, så det är en skatt i sig. På skogsvägen möter vi ett ridande par, en kvinna och hennes dotter. Kvinnan på en ardenner, en hästras man sällan ser idag. I min barndom däremot minns jag att man hade ardennerhästar som hjälpte till i jordbruket. Det var på 1950-talet. Ardennern är en riktig arbetshäst, bastant och oerhört stark. Då vi kommer fram till Sörgården, jo den heter faktiskt så, möts vi av ett gäng får i en hage. De glor intensivt på oss, som trodde de att vi var hotfulla. Fåren går snart mot sitt öde, att slaktas. Så för dem är november ingen bra månad.