krille tvärvigg

I Jonas Gardells nya bok eller roman Till minne av en villkorslös kärlek skriver författaren (fast under en spökskrivares namn) om något som jag glömt bort, eller snarare förträngt, och som var högst påtagligt under min uppväxt, nämligen samhällets syn på plattfothet och vänsterhänthet. Att vara plattfot var något närmast otillåtet eller i varje fall hämmande. Minns då läkaren beordrat strumporna av och man stod där på det kalla golvet och blev examinerad. Jo, han är nog lite plattfot, var kommentaren och man kände sig som en avvikare. Fast det gick ju att träna bort förstås genom att bland annat lyfta pennor från golvet med fötterna. I det militära dög det inte heller att vara plattfot, då kunde man förpassas till malajernas skara, alltså man var inte en riktig soldat. Precis som om man skulle skjuta med fötterna. Vänsterhänthet var också något som var ett stort bekymmer. Man skulle skriva med höger hand, basta. Jag minns att en flicka i klassen var vänsterhänt och hade ett rent helvete med att lära sig skriva med höger hand. En sådan här inställning kunde vara rent nedbrytande på psyket och självförtroendet. Nej, sådana här gamla dammiga idéer från samhällets sida är det skönt att de försvunnit. Eller har de det? Nåväl, Gardells bok är bra på att ta fram olikheterna och det annorlunda, något som han själv har stor erfarenhet av och är observant på.