krille tvärvigg

Under drygt fyra månader har jag umgåtts med Väinö Linnas torpartrilogi, Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Jag började läsa Högt bland Saarijärvis moar strax före midsommar och avslutade den sista delen för ett par dagar sedan. Det har varit en omtumlande läsning, där jag kastats mellan en rad känslolägen: sorg och ilska parat med vemod och humor. Linna följer familjen Koskela och en fiktiv by Pentinkulma, men trots det lokala perspektivet är hans skildring allmängiltig. "I begynnelsen var kärret, gräftan -  och Jussi", så lyder de första raderna i Högt bland Saarijärvis moar. Ett nästan bibliskt anslag. Och Jussi är förvisso något av en skapare, då han ur kärret med gräftans hjälp förmår bryta odlingsbar mark. Men Jussis problem är att han bara är arrendator till marken, som han fått av den loje och välvillige prosten Wallén. Då denne dör och en ny präst kommer till prästgården, dröjer det inte länge förrän prästgården tar tillbaka en del av den utlovade marken. Jussi som är av en girig och gnidig sort, som vill äga mark, sväljer dock förlusten, trots att han innerst inne muttrar över orättvisan. Hans son Akseli ser det emellertid som en kränkning och förödmjukelse och utvecklar ett bittert hat inom sig. Och då Akseli kommer under den filosofiske byskräddaren Halmes vingar och får veta mera om socialismen och mänskliga rättigheter, så ansluter han sig till arbetarföreningen, där han snart intar en ledande position. I Upp trälar skildrar så Linna det finska inbördeskrigets verkningar, i huvudsak sett utifrån Pentinkulmas horisont. Övergrepp begås både av den röda och den vita sidan och Linna väjer inte för att skildra dem. Denna andra del är den mest smärtsamma att läsa. Då de röda lider nederlag, så hamnar Akseli i ett fångläger och undgår med knapp nöd döden. Upp trälar slutar med att Akseli återvänder hem, bruten och tystlåten. Men arbetet som väntar på gården och barnen och hustrun Elina kan så småningom väcka honom till liv, trots förlusten av två bröder som mördats av de vita och förlusten av medborgerligt förtroende. Den sista delen, Söner av ett folk fortsätter att följa familjen Koskelas öden, men även den fascistiska Lapporörelsen får stort utrymme. Denna kom som en utlöpare av inbördeskriget, där vissa delar av den vita sidan inte tyckte att utvecklingen gått i rätt riktning, utan att segern slumpats bort. Nu försökte man rätta till detta. Bärare av lapporörelsens ideér i Pentikulma blir främst den nye folkskolläraren Rautajärvi, som påhejad av prostfrun Ellen Salpakari, vill göra upp med de röda en gång för alla och då inte bara kommunister, utan även socialdemokrater. Prostens son Ilmari, jägarsoldaten, vill också att regeringen ska bort. Mot dessa krafter framträder i tredje delen Janne Kivivuori, socialdemokrat, som hävdar demokratins och humanitetens intressen. Kanske är han något av Väinö Linnas språkrör. Lapporörelsen misslyckas och Janne Kiviviuori kan växla ut segern med att bland annat bli kommunalråd. Tredje delen avslutas med att Akselis båda söner Voitto och Eero stupar i vinterkriget och Vilho, den äldsta av dem, som även förekommer i Okänd soldat, stupar i fortsätningskriget. Akseli själv dör nedbruten av sorg på bokens sista sidor. Det här låter kanske dystert och tragiskt och är det väl också, men det finns så mycket annat i boken som är humoristiskt i slagfärdiga dialoger och en inkännande ironi. Så jag finner inte dessa fyra månader vara bortkastade.

Det som inte Växjö eller Varberg vågade, har nu Alingsås kommun bestämt sig för, att ta emot statyn, som Susanna Arwin gjorde av den gamla damen som slår en nynazist i huvudet med en handväska under en demonstration i Växjö för ett antal år sedan. Men man var inte eniga att ta emot statyn i Alingsås, en SD-ledamot gick till exempel emot beslutet med motiveringen att kvinnan använder våld. Kära nån, har man ingen humor på den kanten. Och förresten SD ska väl inte tala om våld, som har historien med järnrör i bagaget och med en ledamot som Kent Ekeroth för att nu inte tala om annat i det partiets smutsiga byk.

Nordea har utmärkt sig på flera sätt under de senaste åren. Man var först ute bland bankerna och avskaffade kontanthantering på många hål i landet. Bland annat på den ort jag bor på. Sedan bestämde man sig för att flytta huvudkontoret från Stockholm till Helsingfors, för att undvika skatt. Och nu var det dags igen. VD Koskull meddelade att 6 000 personer får lämna banken, både anställda i banken och konsulter. Koskull menar att det är kundernas behov och efterfrågan av digitala tjänster som är anledningen. Bra att ha någon att skylla på, men hallå, är det inte bankerna som prackat på oss kunder de digitala tjänsterna? Och när man nu fått oss att sköta bankens tjänster gratis, så är det klart att behovet av bankpersonal inte blir lika stort. Förre finansministern Borg kallade vid något upplyst tillfälle bankerna för att vara, om inte kriminella, så näst intill. Därför får man inte förvåna sig över det senaste steget...

Idag har Sveriges Radio ägnat mycket lyssnartid åt att man fyller 80 år. Det har debatterats och ätits tårta om vartannat. Chefer och journalister har berättat om sina erfarenheter och upplevelser. Så vad är då mitt förhållande till Ekot. Ja, nuförtiden brukar jag lyssna på morgonekot vid 8-tiden och ibland även på lunchekot. På den tiden vi hade småbarn blev det annat som kom emellan, ofta var det ju barnens program och intressen som kom först. Nyheterna brukade man i bästa fall se på kvällen, ofta de sena nyheterna, då barnen lagt sig. När jag själv var i skolåldern så gick ofta radion hela dagarna. Jag minns att pappa som var butiksföreståndare brukade komma upp från butiken vid lunchen, då Ekot gick. Medan han åt lyssnade han till händelserna i världen, men sedan brukade han lägga sig på soffan, täcka huvudet med lokaltidningen och inandas dess nyheter. Snart nog snarkade han och lämnade nyheterna åt sig själva. Vissa nyheter har förstås gjort stort intryck, som till exempel mordet på John Kennedy och Arne Thoréns karakteristiska röst från ett USA i chock. En annan stor nyhet var månlandningen, som man förstås satt klistrad vid radioapparaten för att lyssna på. På sportsidan finns minnen från VM i fotboll i Sverige, och då förstås Lennart Hylands röst. Ett oförglömligt minne är också mordet på Olof Palme. Vi befann oss i vår sommarstuga ute i skogen, då jag av någon anledning slog på radion vid fyratiden på morgonen och möttes av sorgemusik, något mycket ovanligt. Men efter någon timme kom nyhetsuppläsarens chockartade besked om att Sveriges statsminister var skjuten. Ja, detta är något som jag idag kommer ihåg då jag lyssnar till Ekots 80-årsfirande.

Under ett par veckor har jag följt med i radioföljetongen i P1, där Hans Moseson (ICA-Stig) läser Chigozie Obiomas roman Fiskarmännen, en bok som belönats med Bookerpriset 2015. Fiskarmännen är till på köpet en debutroman. Det är en fängslande och sorgesam roman om ett brodermord mot bakgrund av ett sönderslitet Nigeria på 1990-talet. Då den stränge familjefadern, en bankman i Akure, får en tjänst långt bort i östra Nigeria, får de fyra pojkarna i familjen fria tyglar och börja fiska i den starkt förorenade floden Omi-Ala, vilket de inte haft tilltålelse att göra. Men modern som förestår en handelsbod har inte tid att hålla koll på pojkarnas förehavanden. En dag vid floden träffar bröderna på den utstötte Abulu, som tillskrivs synska egenskaper. Och denne uttalar en profetia till den 15-årige Ikenna, att han kommer att dödas av en bror. Trots att Abulu anses som en galning, spränger spådomen in en kil mellan bröderna. Ikenna genomgår en metamorfos och isolerar sig från de övriga och förbjuder Boja, som han delat rum med, att vistas i rummet. Ikenna blir odräglig och till slut kulminerar händelserna i en katastrof, då Ikenna huggs ihjäl av Boja efter ett våldsamt slagsmål. Boja blir förfärad över sin gärning och dränker sig i gårdsbrunnen. Obembe och Benjamin, bokens berättare bestämmer sig då för att ta hämnd på Abulu för brödernas död. Hur det går vill jag inte avslöja, men det blir ett gastkramande slut kan jag lova. Hans Mosesons inläsning passar mycket bra till romanen tycker jag, den är lugn och tydlig. Det är svårt att lägga romanen ifrån sig, för jag köpte den faktiskt sedan jag lyssnat på några avsnitt, och ville veta hur det skulle gå.

Alliansen och i synnerhet moderaterna och centern pratar om sänkta trösklar och lägre ingångslöner för nyanlända som ett recept för att komma tillrätta med arbetslösheten för dessa grupper. Förutom att de vill spräcka den svenska modellen för lönesättning som utgår från överenskommelser mellan arbetstagare och arbetsgivare på arbetsmarknaden, vilket i sig är mycket allvarligt, så svarar man inte på hur dessa grupper skulle klara sig. Är det 15 000 kr i månaden man tänker sig eller 20 000. Om det idag knappast går att klara sig på de lägsta löner som finns, så innebär förstås ännu lägre löner, t ex 70 procent av lägsta ingångslön att blir omöjligt att klara sig.  Och de som jobar deltid hur skulle de klara sig? Lösningen för dessa blir väl då att ha flera jobb. Risken är också mycket stor att om ingångslönerna för dessa grupper sänks, så kommer andra löner att följa med neråt. Allianspartierna vill gärna framställa detta som att de vill hjälpa de nyanlända att komma in på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Men vad är det för bra med det om man sedan inte kan klara sig på den lön man får. Då är man inte heller självförsörjande, vilket dessa partier också vill framhålla som särskilt viktigt. Och vilka konsekvenser det får för hälsan talar man tyst om...