krille tvärvigg

Under drygt fyra månader har jag umgåtts med Väinö Linnas torpartrilogi, Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk. Jag började läsa Högt bland Saarijärvis moar strax före midsommar och avslutade den sista delen för ett par dagar sedan. Det har varit en omtumlande läsning, där jag kastats mellan en rad känslolägen: sorg och ilska parat med vemod och humor. Linna följer familjen Koskela och en fiktiv by Pentinkulma, men trots det lokala perspektivet är hans skildring allmängiltig. "I begynnelsen var kärret, gräftan -  och Jussi", så lyder de första raderna i Högt bland Saarijärvis moar. Ett nästan bibliskt anslag. Och Jussi är förvisso något av en skapare, då han ur kärret med gräftans hjälp förmår bryta odlingsbar mark. Men Jussis problem är att han bara är arrendator till marken, som han fått av den loje och välvillige prosten Wallén. Då denne dör och en ny präst kommer till prästgården, dröjer det inte länge förrän prästgården tar tillbaka en del av den utlovade marken. Jussi som är av en girig och gnidig sort, som vill äga mark, sväljer dock förlusten, trots att han innerst inne muttrar över orättvisan. Hans son Akseli ser det emellertid som en kränkning och förödmjukelse och utvecklar ett bittert hat inom sig. Och då Akseli kommer under den filosofiske byskräddaren Halmes vingar och får veta mera om socialismen och mänskliga rättigheter, så ansluter han sig till arbetarföreningen, där han snart intar en ledande position. I Upp trälar skildrar så Linna det finska inbördeskrigets verkningar, i huvudsak sett utifrån Pentinkulmas horisont. Övergrepp begås både av den röda och den vita sidan och Linna väjer inte för att skildra dem. Denna andra del är den mest smärtsamma att läsa. Då de röda lider nederlag, så hamnar Akseli i ett fångläger och undgår med knapp nöd döden. Upp trälar slutar med att Akseli återvänder hem, bruten och tystlåten. Men arbetet som väntar på gården och barnen och hustrun Elina kan så småningom väcka honom till liv, trots förlusten av två bröder som mördats av de vita och förlusten av medborgerligt förtroende. Den sista delen, Söner av ett folk fortsätter att följa familjen Koskelas öden, men även den fascistiska Lapporörelsen får stort utrymme. Denna kom som en utlöpare av inbördeskriget, där vissa delar av den vita sidan inte tyckte att utvecklingen gått i rätt riktning, utan att segern slumpats bort. Nu försökte man rätta till detta. Bärare av lapporörelsens ideér i Pentikulma blir främst den nye folkskolläraren Rautajärvi, som påhejad av prostfrun Ellen Salpakari, vill göra upp med de röda en gång för alla och då inte bara kommunister, utan även socialdemokrater. Prostens son Ilmari, jägarsoldaten, vill också att regeringen ska bort. Mot dessa krafter framträder i tredje delen Janne Kivivuori, socialdemokrat, som hävdar demokratins och humanitetens intressen. Kanske är han något av Väinö Linnas språkrör. Lapporörelsen misslyckas och Janne Kiviviuori kan växla ut segern med att bland annat bli kommunalråd. Tredje delen avslutas med att Akselis båda söner Voitto och Eero stupar i vinterkriget och Vilho, den äldsta av dem, som även förekommer i Okänd soldat, stupar i fortsätningskriget. Akseli själv dör nedbruten av sorg på bokens sista sidor. Det här låter kanske dystert och tragiskt och är det väl också, men det finns så mycket annat i boken som är humoristiskt i slagfärdiga dialoger och en inkännande ironi. Så jag finner inte dessa fyra månader vara bortkastade.