krille tvärvigg

På väg hem i går kväll i solnedgången: en påkörd och död ekorre, en rävunge som korsade vägen femtio meter från bilen och strax därpå en råbock bara 10 meter framför bilen. Sommaren är full av nytt liv, men också död.

Har nyligen läst två intressanta böcker från 1930-talets Tyskland, böcker som även talar till vår egen bruna tid. Det är Lion Feuchtwangers bok Oppermans och Christopher Isherwoods Farväl till Berlin. Den senare har formen av en dagboksroman och utspelar sig från sommaren 1930 och en bit inpå 1933, efter Hitlers machtübernahme. Huvudpersonen som heter Christopher, precis som författaren, lever inackorderad hos olika tyska familjer och får därför en god inblick i vardagslivet och vad som rör sig där. Isherwood är en god stilist och människokännare, han ger flera trovärdiga personporträtt. Men bakom kulisserna ser han också vad som håller på att hända. Hos fräulein Schröder, där han först bor, möter han fräulein Mayr, som håller på nazisterna och som avskyr judar. Då Sally Bowles, Christophers väninna är sjuk och behöver en läkare hoppas fräulein Mayr att det inte är en jude, för de är så snuskiga. Och då nazisterna i oktober 1930 efter valen misshandlar judar och krossar judebutikernas skyltfönster är fräulein Mayr i sitt esse och tycker att det är rätt åt dem. För de förgiftar dricksvattnet och det kryllar av dem om man så bara vänder på en sten. På Rügen där Christopher tillbringar sommaren 1931 möter han en läkare som också är judehatare och som inte kan vara på samma badstrand som dem. Lion Feuchtwangers roman Oppermanns, utspelar sig från november 1932 till sommaren 1933 och handlar om tre bröder, som har en möbelfirma i Berlin. Gustav, som inte direkt deltar i arbetet med möbelfirman, men som ändå har någon sorts ledande befattning, fast helst ägnar han sig åt den Lessing-biografi, som han håller på att skriva. Brodern Martin är den som i själva verket sköter möbelfirman. Den tredje brodern är Edgar, som är en framstående läkare. Oppermanns är en familj som funnits i generationer i Tyskland och de ser sig som helt assimilerade och som tyskar. Hitler och hans anhang har de bara förakt för. Ser dem som klåpare och tror inte att de kan få något att säga till om. Tyskland är ju ett kulturland gudbevars och att det tyska folket ska låta sig duperas tror man inte är möjligt. Men det är ju precis vad som sker och för bröderna går det illa. Martin misshandlas, men släpps, men mister förstås möbelfirman. Edgar förlorar sin anställning och för Gustav går det än värre, han slutar sina dagar i ett koncentrationsläger. Ja, de här båda böckerna är verkligen tankeväckande och varningsklockor för vad som kan ske i ett samhälle där demokratin sätts ur spel och råskinnen tar över.

Moskéer bränns, moskéer attackeras. Islamofobi och antisemitism är hatets följeslagare. Även synagogor blir utsatta för angrepp, så som på 1930-talet. Och vad gör våra politiker. En av dem förfasar sig över utrop från minareter, det är osvenskt. På så vis spär man på hatet mot det annorlunda. Men då kriminella gäng är i farten och det är skjutningar, då står de borgerliga upp som en man och gastar om hårdare tag, mera poliser, högre straff.

6 juni och nationaldag. Känner jag något särskilt. Nej, det är som en helt vanlig dag och jag kommer inte att ägna mig åt något firande. Borde jag inte vara stolt över vår nation. Jodå, Sverige är ett bra land att leva i, det kan inte förnekas. Men det ger mig inga nationella rysningar. Det kan man dock känna vid fotbollslandskamper eller ishockey VM eller liknande. Vad är det då vi firar en dag som denna. Ja, det lär för det första vara något med Gustav Vasas seger över dansken och utropandet av Sverige som en nation. Men det var en nation som byggdes med machiavelliskt hårda nypor, vilket min gamle lärare i historia i Växjö, Lars-Olof Larsson, visat med eftertryck i sin mycket läsvärda bok Gustav Vasa landsfader eller tyrann? För det andra lär vårt firande ha med regeringsformen från 1810 att göra, att vi fick ett relativt demokratiskt styre. Fast ståndsriksdagen fanns ändå kvar till 1866. Nej, de här två händelserna är väl knappast något man går i taket för. Kanske vore det bättre om vi firade införandet av allmän rösträtt från 1921. Det ligger åtminstone närmare i tiden och är något som alla kan relatera till. Men det är säkert för radikalt för vissa. Hur som helst så ger jag mig ut på en promenad denna kalla nationaldag, temperaturen orkar knappt över tiogradersstrecket. Men den intensiva blåsten de två senaste dagarna har i alla fall bedarrat. Jag går åt Wij-hållet, lämnar den hårt trafikerade landsvägen och svänger in på grusvägen. Wij är ju ett uråldrigt namn och har med offerplats att göra. Om det funnits något sådan här är mig obekant. Jag ser inte en människa och det enda jag noterar i levandes väg är fåglarna som har ett fasligt bestyr i att mata sina små. Två bofinkar är i farten:-ska vi gå på bio ikväll, flöjtar de till varandra. Jag stannar till vid bron över Hallstaån i hopp om att få en skymt av en bäver. Men icke. Jag fortsätter min vandring. I dikeskanterna lyser gula smörblommor och flockar av hundkex i vitt. Och midsommarblomstren påminner mig om den stundande midsommaren. Inne i dunklet lyser liljekonvaljerna vitt och jag kan känna deras doft. Kanske är det när allt kommer omkring naturen, som jag mest förknippar med nationen och det svenska.

Jag läser i Lasse Bergs fängslande bok Skymningssång i Kalahari om folkmordet i Rwanda i början av 1990-talet. Eller rättare sagt om dess efterspel och jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med den kritik som riktats mot rättsväsendet i Sverige, att man lagt ärenden på hög för att man inte hunnit utreda dem och mycket annat som man anser har stora brister. Kritiken kommer framför allt från moderater och sverigedemokrater, som försöker tjäna politiska poäng. I Rwanda ska en åklagare utreda 250 000 mord och 7 000 misstänkta mördare (det här var 2001, min anmärkning). Till sin hjälp har han tolv medarbetare och en bil, till vilken han inte har någon bensin. Ja, ibland är det bra att få lite perspektiv och proportioner på saker och ting. Sverige kanske inte är så dåligt när allt kommer omkring på rättsväsendets område.

Göken ropar sitt ko-ko i sena kvällen, då alla andra fåglar tystnat. Vad vill den? Vad har den för budskap, undrar jag i min bekväma och varma säng. Två på natten låter den åter höra av sig en god stund. Vad vill den förmedla denne särling, som inte bara låter höra av sig då andra sover, utan också låter andra göra jobbet. Dessutom kan ju dess läte inte uppfattas som sång. Ska ko-ko-et uppfattas som ett hån till de andra som måste sova och som slitit ihop födan till ungen, precis som en direktör inom skål och vägg kan flabba över de stackars medarbetare som får slita häcken av sig. Eller är det något annat den vill. I folktron har man gett den olika epitet, västergök är bästergök, östergök är tröstergök och södergök är dödergök. Såvitt jag kan höra i min säng kommer ropet från söder, bäst att se upp alltså, jag drar täcket över huvudet och försöker sova.

Enligt SOM-institutet i Göteborg så är det en klar majoritet bland svenska folket som är emot vinster i välfärden. Men denna majoritet speglas inte i riksdagen, där det tvärtom är övervikt för ett ja till vinster i välfärden. Och de flesta allianspartier vill inte ens ha en begränsning av vinsterna. De tror att ökade kvalitetskrav ska ordna det, vilket är en illusion. Nu kan man undra om folket är klokare än sina representanter.

Efter att ha rensat ogräs för första gången bland köksväxterna och vattnat desamma, allt under sånglärkans drillande underhållning i skyn, så dukar vi för frukost i det gröna. Inget går upp emot att sätta sig vid en god frukost utomhus i värmen. Samtidigt kan vi se hur mjölkkorna är på väg ut efter morgonmjölkningen. Vi är privilegierade som har en bondgård i vår närhet, även om dofterna ibland kanske inte är så angenäma. Men djuren håller landskapet öppet. Nu har bonden fullt upp, traktorerna går i skytteltrafik på landsvägen med gödsel och olika redskap. Bonden, skrev jag, men det är två bröder som sköter om gården tillsammans med två anställda. Även brödernas gamle far ger dem ett handtag. Igår kunde vi se honom gå krokig och böjd och stängsla för korna till en ny betesmark. Vår närmaste granne på andra sidan har också fått potatisen i jorden, fast vi tyckte det dröjde länge, eftersom vi satte våra fyra rader med potatis för snart tre veckor sedan. Men grannen tycks hålla sig till sina rutiner, han brukar sätta potatis runt 1 juni. Han har också höns och ett par grisar. Nu har vi satt alla grönsaker och i växthuset är det också fullt. Så nu kan man gå med händerna i byxfickorna om man vill. Nej, det var bara ett skämt det där, för det finns alltid något att göra i trädgård och på tomten. Inte minst gräsklippning. Men nu har vi bestämt oss för att skaffa en robotgräsklippare. Åkgräsklipparen är ålderstigen och brukar gå sönder ett par gånger per säsong, så nu får det vara nog. I fågelvärlden är det full huggning för de stackars pilfinkarna, som just pilar kring i trädgården efter skaffning till de ständigt hungriga ungarna. Finkarna har bon på flera ställen har jag sett. Ett par huserar under taket till logen, ett annat har lagt rabarber på en holk. Skatorna har sitt bo i den omfångsrika pilen, i närheten av bastun, där man hör dem väsnas på skators vis. Ja, det är ett liv och ett kiv, som salig Strindberg uttryckte det.