krille tvärvigg

6 juni och nationaldag. Känner jag något särskilt. Nej, det är som en helt vanlig dag och jag kommer inte att ägna mig åt något firande. Borde jag inte vara stolt över vår nation. Jodå, Sverige är ett bra land att leva i, det kan inte förnekas. Men det ger mig inga nationella rysningar. Det kan man dock känna vid fotbollslandskamper eller ishockey VM eller liknande. Vad är det då vi firar en dag som denna. Ja, det lär för det första vara något med Gustav Vasas seger över dansken och utropandet av Sverige som en nation. Men det var en nation som byggdes med machiavelliskt hårda nypor, vilket min gamle lärare i historia i Växjö, Lars-Olof Larsson, visat med eftertryck i sin mycket läsvärda bok Gustav Vasa landsfader eller tyrann? För det andra lär vårt firande ha med regeringsformen från 1810 att göra, att vi fick ett relativt demokratiskt styre. Fast ståndsriksdagen fanns ändå kvar till 1866. Nej, de här två händelserna är väl knappast något man går i taket för. Kanske vore det bättre om vi firade införandet av allmän rösträtt från 1921. Det ligger åtminstone närmare i tiden och är något som alla kan relatera till. Men det är säkert för radikalt för vissa. Hur som helst så ger jag mig ut på en promenad denna kalla nationaldag, temperaturen orkar knappt över tiogradersstrecket. Men den intensiva blåsten de två senaste dagarna har i alla fall bedarrat. Jag går åt Wij-hållet, lämnar den hårt trafikerade landsvägen och svänger in på grusvägen. Wij är ju ett uråldrigt namn och har med offerplats att göra. Om det funnits något sådan här är mig obekant. Jag ser inte en människa och det enda jag noterar i levandes väg är fåglarna som har ett fasligt bestyr i att mata sina små. Två bofinkar är i farten:-ska vi gå på bio ikväll, flöjtar de till varandra. Jag stannar till vid bron över Hallstaån i hopp om att få en skymt av en bäver. Men icke. Jag fortsätter min vandring. I dikeskanterna lyser gula smörblommor och flockar av hundkex i vitt. Och midsommarblomstren påminner mig om den stundande midsommaren. Inne i dunklet lyser liljekonvaljerna vitt och jag kan känna deras doft. Kanske är det när allt kommer omkring naturen, som jag mest förknippar med nationen och det svenska.