krille tvärvigg

Den forna kolonialmakten Portugal är idag, precis som andra Europeiska länder i princip bankrutt. Därför söker sig nu de som kan, företrädesvis välutbildade och högavlönade personer, till den forna kolonin Angola, där ekonomin blomstrar och de ser sig ha en framtid. Så vänder historien åter sitt blad. Portugal som en gång exploaterade Angolas rikedomar får nu finna sig i att spela andrafiolen. Detta visas i det alltid intressanta programmet Korrespondenterna. I samma program besöker en av korrespondenterna Island, ett land som varit bankrutt, men som nu sakta, tack vare att man står utanför EU och euron, håller på att resa sig. Man betalar av sina lån i förtid och fisket, som under ett antal år, var föraktat, är återigen den näring som man baserar sig på. Nu säljer man fisk som aldrig förr och får på så sätt in nödvändig utländsk valuta. Regeringen har också varit förutseende nog och fördelat bördorna genom ett progressivt skattesystem så att inte, som i Grekland, låg- och medelinkomsttagare drabbas alltför hårt utan kan upprätthålla sin konsumtion. Korrespondenterna visar också att det är i andra länder än i Europa som ekonomierna växer. Det ser ut som om det gamla Europas tid är över.

Minus 4 på morgonen. Bilrutorna täckta av is och marken frostklädd. Ingen tvekan om vilken årstid som randas. Bonden gör sina sista förberedelser för vintern. Kör ut dynga på åkrarna och plöjer. Ungkorna har han tagit in, bara ett fåtal kor skymtar bort mot skogsranden. Fågelbordet frekventeras flitigt av talgoxar, blåmesar och pilfinkar. Ibland dyker en hackspett och nötväcka upp. Väderrapporten talar idag om snöblask, men ännu är det soligt och fint, hoppas det förblir så. Häromdagen slog blixthalkan till inåt landet. Flera bilar krockade eller kanade av vägen. Själv har jag inte bytt sommardäcken än. Det är nog dags nu.

Följde den avslutande TV-debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney nu på förmiddagen i en textad version från nattens drabbning. Hur det gick? Ingen aning. Men strategin från de bägge var klar. Mitt Romney försökte framställa sig som en stark och ansvarsfull ledare, medan Obaman -enligt honom- varit alltför eftergiven och svag. Obama å sin sida framhöll att Mitt Romney saknade utrikespolitisk erfarenhet och försökte belägga honom med motsägelser och att han varit som en vindflöjel, som ändrat sig efter hur vindarna blåst. En klar skillnad syns och det är att Obama är mera försonlig och vill ha med FN och andra länder på tåget, vill bygga allianser. Romney framstår mera som en hök, som vill hävda USAs ledande position i världen och som menar att Obama raserat den. 

Spontant känns det som Obama är den mest sympatiske och att Romney är en slipad affärsman, som säkert skulle lura på en till exempel en bil. 

Någon som förstått vad årets nobelpris i ekonomi går ut på? Nej, trodde väl det. I Svenska Dagbladets söndagsnummer skriver Andreas Cervenka om ekonomernas världsfrånvändhet. Om deras förtjusning i att bygga matematiska modeller, som inte har så mycket med verkligheten att skaffa. Ungefär som ensambarn som föredrar att hålla till i pojkrummet och bygga med mekano än att gå på discotek. Paul Krugman, som själv fick nobelpriset i ekonomi 2008, säger självkritiskt att de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi i bästa fall varit uppseendeväckande värdelöst, i värsta fall direkt skadligt. Ekonomernas syn på marknaderna kan liknas vid vackert  väder teori, där solen ständigt skiner. Av ekonomihistorien tycks de inte lärt ett jota, utan gång på gång upprepas misstagen. Deras försvar är att en finansiell kris inte går att förutse. Men herregud, hur många var det inte som varnade för det, fast de tillhörde förstås inte ekonomernas skrå. Man var istället helt förhäxad av den ständiga börsuppgången och försåg sig med både ögonbindel och öronproppar för att inte höra eller se någonting. Kanske är det ekonomiprisets upphöjelse till nobelpris, som gjort att ekonomerna drabbats av hybris, funderar Cervenka. Nu skulle man likna naturvetenskapen och skapa gångbara modeller. Resultatet blev istället att man lämnade verkligheten.

Sitter i fåtöljen i kvällslampans gula sken denna lördagskväll och lyssnar till regnet som prasslar mot rutorna. Det är kolsvart ute. Jag läser Kallifatides senaste roman, Brev till min dotter. Om den romerske diktaren Ovidius som tvingades i exil av kejsaren på grund av sina kärleksdikter. Det är åtminstone vad Ovidius tror. Makten har känt sig hotad. Precis som Dante, som förvisades från Florens många hundra år senare längtar Ovidius tillbaka till Rom, men han kommer aldrig att återvända. Att Kallifatides fastnat för denna diktares öde är kanske  inte så konstigt, han är själv en diktare som lever i exil, även om han inte förvisats av någon kejsare. Kallifatides har levt i ett utanförskap och han har tvingats lära sig ett nytt språk, som han nu behärskar så väl att han kan skriva böcker på detta språk. Det är precis som Joseph Conrad, polacken som i början av 1900-talet erövrar det engelska språket och skriver en av 1900-talets mest bemärkta böcker, Mörkrets hjärta. Det är överhuvudtaget mycket intressant att  se att stor litteratur ofta är skriven av författare som lever i exil eller som hamnar mitt emellan två kulturer. Det är som om detta mellanting på något vis verkade som en dynamo på deras skapande. Jag har ju själv kunnat uppleva lite av det som Kallifatides här skriver om, då jag flyttade till Hudiksvall. Det var visserligen inom landet, men ändå kan ju känslorna vara desamma. Jag hade svårt att till en början anpassa mig till de nya förhållandena, kände ingen, mer än mina närmaste och längtade tillbaka till den småländska naturen, hagarna och ekarna. Så småningom fick jag dock vänner och jag började också tycka om den hälsingska naturen med de blånande bergen. Ovidius/Kallifatides upplever först människorna i exilen, i geternas land, som svåra att komma i kontakt med och naturen som hård, karg och kall. Men efterhand anpassar han sig, lär sig att tycka om barbarerna och deras språk och influeras av det, ja, får hans språk att blomstra på nytt.

Vår konung har ofta framhållit att han är en miljövän, men då WWF skulle utdela miljöpris på dess höstmöte, så vägrade han att dela ut priset "årets miljöhjälte" till fältbiologen Alva Snis Sigtryggsson som deltagit i protesterna mot Nordkalks planer på ett kalkbrott på Gotland, vars miljömässiga konsekvenser är outredda. Varför han inte delade ut priset var han inte man att svara på istället framträdde hovets informationschef och sa att kungen "avstår ofta när det gäller större kontroversiella frågor". Jaså, för ett år sedan kunde han dela ut ett scoutpris (av alla slags pris) till SaudArabiens diktator Abdullah. Inga problem där alltså. Han har också uttalat sig om Greklandskrisen, vargar, sultanen av Brunei m.m. Att han inte skulle ta ställning är ju bara nys. Det är ju precis det han gjort. 

I avsikt att stänga av vattnet i dotterns och svärsonens sommarstuga i Lakbäck for vi till havet. Natten som varit och tidigt på förmiddagen hade det blåst och regnat. Nu hade det värsta dragit förbi. Men havet var fortfarande upprört. Stora grönfärgade vågor kastade sig skoningslöst mot land med obetvinglig kraft och frustade vredgat mjölkliknande skum över stranden. Det kved och mullrade som av åska. Vi bevittnade synen med skräckslagen förtjusning. De krafter havet kan uppbåda gör människan och hennes tekniska hjälpmedel försumbara. 

Hur gick det med vattnet vi skulle stänga av då? Jodå, det gick bra.

Väl i Stockholm bestämde vi oss (jag och frun) för att besök Fotografiska museet på lördagen för att se Christer Strömholms omtalade utställning. Vi promenerade dit och kunde snabbt konstatera när vi kom fram att vi inte var ensamma om tanken på ett besök. Minst hundra personer trängdes i utställningslokalerna och framför bilderna uppstod ibland långa köer. Det var starka bilder som berörde. Christer Strömholm var en fotograf som skildrade de utsatta, transvestiter, barn, hundar m.m. Särskilt barnbilderna grep oss starkt. Efter att ha sett utställningen promenerade vi tillbaka till ett festligt kalasande med barn och barnbarn. Vi firade Liam som fyllde sju år. 

Förra veckan gjorde min hustru och jag en resa till Västervik och Stockholm. I Västervik hjälpte vi min snart 91-åriga mor med diverse göromål: ta in trädgårdsmöblerna för vintervila, städa, putsa fönster, byta gardiner, tvätta m.m. Men vi hann också med en del egna aktiviteter. En regnig dag for vi till kyrkogården i Hjorted och fortsatte sedan till Solstadström och Blankaholm. I Solstadström tog vi en titt på det nya fritidsområdet som håller på att växa upp i de marker där jag rörde mig som barn. Samtidigt har kasernerna från glasbruksepoken på 1920-talet rustats upp och snyggats till. I en av dessa bodde min lekkamrat Kjell. I Blankaholm tog vi först en titt på Folkets Hus, där jag och min fru gjorde vår första bekantskap på en finsk danskväll. Då vi parkerat bilen upptäckte vi att det lyste blått av slånbär alldeles i närheten och vi började plocka. Dagen därpå hade vi tänkt fortsätta plocka slånbär vid ett ställe vi hittade i fjol på Gränsö utanför Västervik. Men då vi kom dit fanns inte ett enda slånbär att uppbringa. Vi bestämde att åter åka till Blankaholm och fortsätta plocka vid Folkets Hus. Det var en solig och klar höstdag, så det kändes lättare att åka de dryga tre milen till Blankaholm denna dag. Då vi kom fram var planen framför Folkets Hus full av älgjägare. Jag tänkte vända, men frun envisades, så vi parkerade bilen och högg in på de besvärliga slånbärssnåren. Älgjägarna försvann också snart från platsen. De hade samlats för genomgång och fika såg det ut som. Efter att vi tröttnat på att slåss med slånbärssnåren och de vassa taggarna for vi in till samhället. Min fru ville återse huset där hon bodde då hon kom till Blankaholm och sedan tänkte vi ta oss upp till majkaseberget, där en vandringsstig öppnats. Vi parkerade bilen vid fotbollsplanen och där hittade vi en anslagstavla, där man berättade fotbollsklubbens historia och vi hittade också en lagbild från 1963, där jag var med. Sedan tog vi stigen upp till Majkaseberget. På vägen upp hittade jag de gölar, där vi som barn åkt skridskor, innan isen lagt sig på Blankviken. Nu var gölarna uttorkade, förmodligen därför att träden nu var höga och sugit upp allt vatten. Uppe på Majkaseberget hade vi en fantastisk utsikt över hamninloppet och holmarna. Då jag var barn tände man majelden här uppe vid Valborg och blåsorkestern spelade vårmelodierna, min pappa slog stora trumman, och manskören sjöng och som avrundning tändes fyrverkeriet. Som tonåring blev berget min fristad. Hit kom jag då jag var arg eller ledsen och här kunde jag skrika ut min förtvivlan eller bara sätta mig ner och njuta av utsikten. När jag gick härifrån var jag lugnare.

Leif Pagrotsky kallar i Svenska Dagbladet PPM-systemet för en flopp och att det borde skrotas. Han betonar visserligen i nästa andetag att det är hans personliga åsikt och partierna ju varit överens om och komprommisat fram systemet. Det Pagrotsky nu pekar på är att inte ens 2 procent av de nytillkomna spararna under 2011 gjorde ett aktivt val, utan hamnade i icke-valet, sjunde AP-fonden. Meningen med systemets införande var ju just det att man skulle välja. Om nu 98 procent avstår från att göra det måste ju slutsatsen vara, enligt Pagrotsky, att systemet måste skrotas. Det kan man med om låter logiskt. Till på köpet är systemet dyrt. Fondavgifterna låg förra året på en 1 miljard, hur stora blir de inte då om man räknar från start. De enda som tjänat på systemet är mellanhänderna, fondmäklarna. Pagrotsky befarar nu att fondavgifterna tär på de framtida pensionerna, vilket också verkar vara en rimlig gissning. Hans förslag är nu att premiepensionspengarna slussas över till inkomstpensionerna. Sedan kan de som vill spara i aktier göra det genom sin tjänstepension eller genom privat sparande. Återstår förstås vad man ska göra med de samlade medlen i premiepensionssystemet. Pagrotskys förslag är nog för klokt för att man ska tro att det ska få någon framgång.

Varför denna uppståndelse över alla budgetar som nu duggar tätt? En budget är väl en budget, en uppskattning över hur det kommer att gå. Är det något att uppröras över? Nu gör man allt från partierna för att överträffa varandra. Och de båda största av dem talar om att de är bäst på ordning och reda. Men de tycker ändå inte detsamma, utan istället anklagar de varandra för att den ene satsar för lite och för sent, medan den andre tycker att partiets satsningar är ohållbara och skattedrivande. Men i realiteten tycks de ändå vara överens om det mesta. När ska vi få höra något om vilka de idéer de har för politiken, hur samhällsbygget ska gå till, hur framtidens utmaningar ska tacklas osv. Men om detta hörs inte ett knäpp.

Sedan morgondimmorna skingrats tar jag en promenad på gamla landsvägen. Ungdjuren står församlade vid höbingen. Några står vid sidan om och idisslar. En av dem blänger åt mitt håll, kanske sur för att jag slutat gett dom gräs. En annan visar mer demonstrativt sitt missnöje, vänder baken till och låter en stråle piska marken. Jag fortsätter något stukad till sinnes. Ser nu att störar satts upp vid vägkanten, vilka annonserar vinterns ankomst. Då jag närmar mig husen mitt på sträckan märker jag också att blomlådorna -utan blommor - som brukat hindra alltför hastig framfart på den smala och kurviga vägen nu är borttagna. Ytterligare ett bevis för vilken årstid som nu nalkas. Några fåglar syns inte till, annars brukar nötskrikorna dyka upp vid den här tiden och närma sig bebyggelsen. Endast från skogen hörs småkvitter, förmodligen från svartmes och talltita.

Hemma på gården har jag börjat mata småfåglarna med solrosfrön, trots min hustrus invändningar om att det är för tidigt. Och att vi ju ska åka bort en vecka. Men nu kan jag visa henne en artikel i lokaltidningen om att det inte gör någonting om man upphör med matningen ett tag, för fåglarna hittar ändå mat. Alltså kan jag glädja mig åt besöken av talgoxar, blåmesar, pilfinkar och en och annan nötväcka.