krille tvärvigg

Sitter i fåtöljen i kvällslampans gula sken denna lördagskväll och lyssnar till regnet som prasslar mot rutorna. Det är kolsvart ute. Jag läser Kallifatides senaste roman, Brev till min dotter. Om den romerske diktaren Ovidius som tvingades i exil av kejsaren på grund av sina kärleksdikter. Det är åtminstone vad Ovidius tror. Makten har känt sig hotad. Precis som Dante, som förvisades från Florens många hundra år senare längtar Ovidius tillbaka till Rom, men han kommer aldrig att återvända. Att Kallifatides fastnat för denna diktares öde är kanske  inte så konstigt, han är själv en diktare som lever i exil, även om han inte förvisats av någon kejsare. Kallifatides har levt i ett utanförskap och han har tvingats lära sig ett nytt språk, som han nu behärskar så väl att han kan skriva böcker på detta språk. Det är precis som Joseph Conrad, polacken som i början av 1900-talet erövrar det engelska språket och skriver en av 1900-talets mest bemärkta böcker, Mörkrets hjärta. Det är överhuvudtaget mycket intressant att  se att stor litteratur ofta är skriven av författare som lever i exil eller som hamnar mitt emellan två kulturer. Det är som om detta mellanting på något vis verkade som en dynamo på deras skapande. Jag har ju själv kunnat uppleva lite av det som Kallifatides här skriver om, då jag flyttade till Hudiksvall. Det var visserligen inom landet, men ändå kan ju känslorna vara desamma. Jag hade svårt att till en början anpassa mig till de nya förhållandena, kände ingen, mer än mina närmaste och längtade tillbaka till den småländska naturen, hagarna och ekarna. Så småningom fick jag dock vänner och jag började också tycka om den hälsingska naturen med de blånande bergen. Ovidius/Kallifatides upplever först människorna i exilen, i geternas land, som svåra att komma i kontakt med och naturen som hård, karg och kall. Men efterhand anpassar han sig, lär sig att tycka om barbarerna och deras språk och influeras av det, ja, får hans språk att blomstra på nytt.