Caesar
Svt sänder just nu en serie om Julius Caesar, som kan ge intressanta utblickar till vår egen tid. Caesar var en karriärsugen man, som ville nå toppen och han skydde inga medel för att nå dit. Han utnyttjade olika svåra situationer i republikens liv för att klättra och han lierade sig med starka män som den rike Crassus (ordet krösus kommer därifrån) som var emot republiken och krigshjälten Pompejus. Tillsammans bildade de ett triumvirat som störtade republiken. Caesar rundade senaten och riktade sig direkt till folket i bästa Trump-stil och genom att hetsa folkmassan lyckades han bli av med sina motståndare, främst Cato, som försökte motarbeta Caesar. Ja, här finns många lärdomar för vår egen tid. Hur en populist agerar för att ta sig upp till maktens tinnar, hur han föraktar och rundar demokratin (även om demokratin på den här tiden inte gällde kvinnor och slavar). Se den gärna!
Agnar
Livets ax blev inte, som han trott, Sven Delblancs sista bok. Utan han lyckades skriva en fortsättning, som fick namnet Agnar och som utkom postumt efter hans död. Boken är skriven vid livets afton av en författare plågad av smärta och trötthet, men som ändå lyckas åstadkomma en förvånansvärt genomarbetad bok. Den handlar om tiden efter skräcktillvaron i Mölna, om en författare som lider av ångest och plågas av könslivets drifter. Allt är för det mesta gyttja och dy och han lider av att du ska inte tro att du är något. Svart humor och ironi är en del av berättarmedlen. Fadern hade köpt en ny gård i Västmanland och försökte få sonen dit genom att hävda sin rätt att få umgås med sonen efter skilsmässan. Sven for dit i förhoppningen att fadern ändrat sig, men upptäckte snart att så inte var fallet. Dessutom var han jagad av polis och kronofogde för alla skulder han ådragit sig. Till slut fann han för gott att fly till Kanada. Men då han inte kunde få över sin nya kvinna dit, så började han propsa på att Sven skulle komma. Och för att bli kvitt sin ensamhet och sin ångest och sin skoltrötthet så accepterade han, trots farmoderns varningar. Fadern sände endast en enkelbiljett och i april 1947 gav han sig iväg från Göteborg till New York med MS Gripsholm. Sven beskriver överfarten ganska noga, ger en bild av det klassamhälle som ett fartyg kan vara och skildrar sin förälskelse i en österbottnisk flicka Lisa, vars dialekt tjusar honom.
Då han väl kommit fram till fadern efter den långa resan möts han av orden: Fy fan, du luktar som en rävfitta. Det som möter honom är värre än han kunnat tro, fadern lever i rena misären och har skulder till vänster och höger. I huset finns ingen mat och pojken tvingas att bege sig till Mr Rubins handelsbod för att vigga varor. Det som sedan följer är en ökenvandring i elände och smuts. Till slut får han nog, sätter sig upp mot fadern och lyckas ta sig hem igen efter att farmodern skickat biljetter, vilka fadern försökt lösa ut mot pengar, men misslyckats. Det tar honom ett år att komma över infernot i Kanada och han är nära att bli sinnesjukhus, hamnar i en psykos och hör röster som vill locka in honom i en skokartong. Men till slut kommer han ut på andra sidan, börjar få kamrater, börjar skriva och inser att det är det han vill göra.
Livets ax
Livets ax är Sven Delblancs barndomsminnen skrivna mot slutet av hans liv, då han led av en obotlig cancer. Boken belönades med Augustpriset 1991 och hyllades av en enig kritikerkår. Livets ax är en berättelse om en tyrannisk far, en ömsint men olycklig och misshandlad mor och ett tungt släktarv med sinnessjukdom och självmord. Pojkens första minne är av ett veteax, som verkat lockande och som han stoppar i mun och skär sig på. Då han påkallar hjälp är det ingen som kommer och bistår honom, man till och med skrattar åt honom. En tidig kränkning och förödmjukelse som han bär med sig och som blir vägledande för hur han ser på livet: livet är smärtsamt och de vuxna går inte att lita på. Fadern avslöjar också att han är resultatet av en brusten kondom, det vill säga han är egentligen oönskad. Fadern är en skräckfigur, demon kallar sonen honom, han är oberäknelig i sina raserianfall, då han misshandlar både människor och djur. Pojkens äldsta syster, som går honom emot, vill inte ens kalla honom pappa, hon tycker inte att han förtjänar det epitetet. Efter några år i Kanada hamnar familjen på gården Mölna, väster om Vagnhärad i Sörmland. En nergången gård med en förvildad trädgård köpt på lån. I det Delblancska arvet fanns på mödernet en överkänslighet. Hennes far blev psykiskt sjuk och om honom berättar Delblanc i Samuels bok. På farssidan fanns framför allt farbror Rikard, en tystlåten man som blev något av ett faderssubstitut med sin breda och välkomnande famn. Ytterligare en ljuspunkt i tillvaron var ett ensamt blommande körsbärsträd i en skogsdunge vars praktfulla blomning och söta bär förundrade pojken. Pojken lever mycket i fantasin, i vardagen är han ofta fumlig och valhänt och skär sig på olika redskap. Böckerna ger tröst och en flykt från den bittra verkligheten. I farfadern, typografens efterlämnade restupplagor, hittar han både Strindberg och volymer av Grimberg. Lite längre fram blir IOGT:s bibliotek en skatt, där han fastnar för Jules Vernes En världsomsegling under havet, en bok som för övrigt även P O Enquist ju fastnade för. Kapten Nemos ensamma färd i ubåten Nautilus, där han reste fredad från världen lockade. 1938 började han i småskolan. Det blev en svår tid, där han återigen försökte spela pajas eller vara inställsam mot sina förövare och ge dem snask eller gåvor, vilket föga hjälpte. Men till slut gav han sig på mobbledaren och gav honom stryk och efter det fick han vara ifred, om än han fick gå mycket ensam. Det är en svartsynt författare vi möter, som ser verkligheten som grym och vederstygglig. Gud är blind och döv för vårt lidande och verkar till och med uppskatta det. Jesus har aldrig vägarna förbi Mölla. Alternativen för människan är antingen att underkasta sig en ordning som blir till ett fängelse eller att välja friheten vilket dock leder till vår utplåning. I dagens värld med diktatorer och autokratier å ena sidan och en värld med hotet om en klimatkollaps känns ju detta inte så helt främmande. För att undkomma verkligheten söker han återuppleva ett tillstånd som närmast verkar som en hypnos eller transcendens som han ibland upplever som en nåd. Han kan dock inte framkalla detta nådelika tillstånd och med stigande ålder blir det allt svårare att uppnå. Livets ax är en storartad berättelse, både gripande och förfärlig. En barndomsberättelse som mycket väl kan komma att bestå som en modern klassiker.
Morgon och kväll
Om födelse och död handlar nobelpristagaren Jon Fosses roman Morgon och Kväll. Två avgörande händelser i en människas liv, den första ger liv, den andra ett avsked till livet. I den första korta delen Morgon kommer gossen Johannes till världen. I den andra delen möter vi åter Johannes, sannolikt samma Johannes som föddes i den första delen, även om författaren inte säger något om det. Johannes stiger som vanligt upp på morgonen för att ta en rök och dricka kaffe, men finner det sällsamt lätt att stiga upp, utan smärtor och krämpor och uthustrappan tar i ett huj. Även tingen verkar förändrade, skimrande och svävande, både tyngre och lättare. Hustrun Erna är död och Johannes tycker att det är mycket tomt och ensamt i huset. De hade levt länge ihop och fostrat sju barn. Johannes hade varit fiskare och de hade haft det ganska knapert emellanåt. Johannes bestämmer sig för att ta en tur med båten, men då han kommer till stranden möter han Peter, som ju ska vara död. Johannes blir glad, men förvånad. Som läsare förstår man nu att även Johannes är död, men Johannes har ännu inte insett det. På så vis bygger författaren upp en spänning i romanen. När ska Johannes inse sin egen död? De beger sig ut för att fiska, men Johannes får ingen fisk, men båten är full med krabba, som Peter ska avyttra i stan. Han brukar sälja till fröken Pettersen, en trogen kund. Men då de lägger till vid kajen dyker hon inte upp och stan är närmast folktom. Till slut dyker en ung kvinna upp, Anna Pettersen, som Johannes uppvaktat i sin ungdom, skrivit ett brev till, men som gav sig till en annan. En smärtsam påminnelse för Johannes. Men så kommer två andra flickor dem till mötes, deras blivande hustrur, Marta och Erna, och de går en promenad med dem, innan de försvinner. Det är här som om en del av Peters och Johannes liv repriseras. Johannes förundras över Peter, han verkar så bräcklig och hans hår är jättelångt. Johannes vill klippa honom som de alltid har brukat göra med varandra. De åker tillbaka hem och Johannes tycker sig möta Erna som tar emot honom, men hon både finns där och försvinner. Då han slutligen går till Peter för att klippa honom, så möter han yngsta dottern Signe, som i full fart är på väg hem till honom med en orolig blick i ögonen. Johannes ropar till henne, men hon verkar inte se honom och då han försöker stoppa henne, så går hon rakt igenom honom. Sedan kommer Peter för att hämta honom och talar om för honom att han är död. Johannes är inte helt övertygad. Är jag död, frågar han. Jo, säger Peter och nu har jag kommit för att hämta dig över. Men varför fiskade vi krabbor då, undrar Johannes. Jo, för att du måste vänja dig av med livet, svarar Peter. Sedan tar de plats i Peters båt och anträder resan någon annanstans, där det är mycket annorlunda. Där det varken finns kroppar, smärta eller gott och ont och ej heller ord. Och allt du håller av finns där och allt du inte tycker om finns inte där. Och så far de rakt ut i havet och så är det som om de flyger. Och långt där nere på jorden ser Johannes sin yngsta dotter Signe och barn och barnbarn och grannar och bekanta och prästen som kastar jord på hans kista. Morgon och Kväll är en gripande och trösterik berättelse av en mystiker och en ordets mästare.
Stenfågel
Stenfågel är andra delen i Sven Delblancs Hedebysvit. Året är 1939 och på gubbabänken avhandlar Avskummet det som nu förestår. Di fattiga hamstrar och di rika ser om sitt hus lyder det samlade omdömet. Årensningen är nu ett minne blott och har ersatts av det osexiga mudderverket. Skomakar-Ludde har kommit in i andra kammaren och glömt bort sin hemort. Rävfarmarn har satsat stort på silverräv och gått i konkurs, då kvinnorna nu vill ha blåräv. Svensson, fyllhunden, ska få komma ut ur fängelset och författaren anställer en enkät bland invånarna för att höra deras omdöme om frisläppningen. Inte oväntat tycker doktor Lundewall att han borde snöpas, medan kyrkoherde Ahlenius föreslår bön. Fjärsmans bravader hos Handlarn har blivit diskretare, ty nu fraktas han bort i bil och inte med skottkärra, då han företagit sin tjänsteförrättning. Stenfågel går inte lika långt i fantasterier som Åminne, utan har ett mer realistiskt anslag. Dock saknas inte muntrationer, som skildringen av det Brunsénska haremets framfart i samhället och viragängets umgänge bakom smörgåsbordet. Delblanc är skoningslös i sin ironi mot överhet, myndigheter och regering. Å andra sidan brukar han ofta den Ahlinska förbönens estetik mot de små i samhället och har ett särskilt ömt öga för kvinnornas situation, därför är det konstigt att han av feminister dömts ut för en förlegad kvinnosyn. Hans medkänsla med den hårt arbetande Signe Svensson går inte att ta miste på och hennes medberoende med fyllhunden Svensson. Romanen mynnar ut i förändring. Den vackra men förtalade Märta,dotter till Signe Svensson, lämnar till slut Hedeby för att ta plats i Stockholm. Och Pärsy, som återvänder till samhället i triumf som korpral, och blir en frihetshjälte för barnen, då han plundrar Handlarns förråd på brännvin och pengar, chikanerar sig då han ger sig på en försvarslös gumma och blir finkad. För den rike bonden Lille Lars ser det också mörkt ut, då han inte får någon arvinge till släktgården. Kyrkoherde Ahlenius son Oscar, som gått runt och propagerat socialismens lyckorike och särskilt sökt vinna Signe Svensson för sin sak, hamnar i stort bryderi då Stalin och Hitler slår sina påsar ihop. Han räddar sig med att bli officer och får Signes förakt över sig. De enda som inte förändras är Rike Lars drängar Erik och Elon. De fortsätter sitt trälande för bonden. Det sörmländska landskapet är precis som i Åminne skildrat med stor kärlek.
Parallella liv
Parallella liv är en dubbelbiografi i Plutarchos anda av professor emeritus Lars Lönnroth om Sven Delblanc och P O Enquists författarskap. En personlig biografi, där Lars Lönnroth delar med sig av egna minnen av författarna och den tid de levde i och med analyser av deras författarskap. En trevlig, lustbetonad och lärdomsrik bok att sjunka ner i. Det fanns en hel del överensstämmelser i Delblancs och Enquists bakgrund. Båda kom från landsorten och båda studerade vid Uppsala universitet och båda hamnade i de kulturradikala kretsarna och hyste sympati för socialismen, Delblanc dock med större tvekan än P O. Bägge stod också under starka mödrars inflytande. Delblanc får ett tidigt litterärt genombrott med Prästkappan (1963), men framför allt med de folkliga Hedebyromanerna i början av 1970-talet. För P O Enquist går det lite trögare, dock innebär Magnetisörens femte vinter (1964) ett visst genomslag. Men efter att han försökt skriva arbetarromaner, men misslyckats får han ett genombrott med dokumentärromanen Legionärerna (1968). Men framför allt gör han oväntad succé som dramatiker med Tribadernas natt (1975), ett feministiskt drama om Strindberg och Siri von Essen. Med Musikanternas uttåg (1978) återvänder han till sin hembygds soicalhistoria, en roman som blir nästan lika populär som Hedebyböckerna. Man ska komma ihåg att Delblanc och P O Enquist var varandras konkurrenter på den litterära himlen och att de noga följde varandras författarskap. De skiljde sig i temperament och stil. Medan Delblancs stil var eruptiv och fantastisk, samtidig som han var misantropisk och pessimistisk, så arbetade P O Enquist mera lugnt och tålmodigt och såg ljusare och mera hoppfullt på framtiden. På 1980-talet utvecklades Delblanc i mer kulturkonservativ riktning, hans romaner blev mörkare. P O Enquist å sin sida genomgick vad Lönnroth kallar en infernokris efter att han brutit upp från familjen och flytt till Danmark och en ny kärlek, vilket förorsakade honom svår skuld och att han hemföll till alkoholism. Räddningen ur dryckenskapen kom med boken Kapten Nemos bibliotek (1991) i vilken han kunde återvända till och försonas med ungdomsåren och bli kvitt sin alkoholism. På ålderns höst kunde han sedan skriva flera framstående verk som Lewis resa (2001), Blanche och Marie (2004) och den självbiografiska Ett annat liv (2008). För Sven Delblanc innebar de sista åren att han återgick till den akademiska världen och tillsammans med Lars Lönnroth blev huvudredaktör för det litterurhistoriska verket Den svenska litteraturen. Men han skrev också den självbiografiska Livets ax (1991) där han gör upp med den demoniske fadern. Postumt utgavs också Agnar (1993). Om vi ser på deras eftermäle så räknas PO Enquist idag som en av Sveriges mest betydande författare och han läses fortfarande ganska mycket. Sven Delblanc däremot har hamnat i skuggan. Lars Lönnroth tror att det kan hänga samman med hans kvinnosyn och hans konservativa och pessimistiska livshållning. Lönnroth tror dock att det kommer att ändras och att en del av hans böcker kommer att få uppleva en ny renässans. Och kanske är de nyligen utgivna böckerna om Hedeby ett tecken på detta.
Delblancs Hedebysvit
Sven Delblancs så kallade Hedebysvit innehållande titlarna Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten har på nytt givits ut av Nirstedts förlag. Det är glädjande för oss som minns den prisade filmversionen av böckerna på 1970-talet. Dessutom är det välkommet med tanke på att Sven Delblanc väl börjat bli en av dessa bortglömda författare. Kanske kan nyutgivningen göra att Delblanc möter nya läsargrupper. Sven Delblancs Hedebysvit ska, som Gunnar Nirstedt skriver i sitt förord, ses som en del av de romanprojekt som skrevs om Sveriges omvandling från ett privilegiesamhälle till ett folkhem och som gick från bondesamhälle till en industristat. I Åminne är baron Urse representant för det överhetssamhälle som är på väg bort. Han står på ruinens brant och hans adelprivilegier har inte längre någon betydelse. Tillfälligt har han klarat sig genom att tutta på sitt slott och fått ut försäkringspengar, men samtidigt omkommer hans trogne tjänare Johan, som tubbats att utföra gärningen. i lågorna, något som ger Urse samvetskval. Hans hustru Louise har sjunkit djupt ner i alkoholångorna och beskrivs som förstenad. Hon har flera missfall bakom sig, vilket gör att släkten saknar arvinge. Paret lever ett hopplöst och tröstlöst liv. Andra krafter i byn är på väg att ta över. Socialdemokraten Skomakar-Ludde har tagit över ordförandeklubban i kommunfullmäktige efter den rike bonden Lille-Lars. Och Handlarn, till vilken många står i skuld, har fått konkurrens av det nyöppnade Konsum. Även rättsväsendet har ögonen på Handlarn som säljer spritvaror olagligt, fast den som ska gripa honom är den obeslutsamme fjärsman, som vid varje försök återvänder berusad. Även kyrkan och religionen har mist sin makt över människorna. Kyrkoherden Ahlenius har talets gåva, men hans ordsvallande retorik om jämlikhet, som bara avser jämlikhet i själen, gör inte längre något intryck på människor som hungrar efter bröd. Den ende ärligt bibeltrogne, Abraham Styf, är svårt sjuk i cancer och förmår inte hjälpa, nu ber han till Gud om lindring, men får inget gehör. Till slut inser han att det bara är hans godhjärtade hustru Karolina som kan ge honom tröst. Gud förmår inget. Bokens hjärtpunkt är den årliga årensningen, som har gamla traditioner, men även denna går på tok. Flottens bemanning blir en fars med baron som försteman och fyllbulten Sixten Svensson som tredjeman. Det hela slutar med att byamännen skickar hem baronen och Svensson och istället inträder Nikodemus Johansson i besättningen. En man som setts som ärelös, då han för att få bo hyresfritt hos Handlarn lämnat ut sin hustru till Handlarns förnöjelse. Men i och med att han får förtroende så växer han och sätter sig upp mot både hustru och Handelsman.
Sven Delblancs roman är en riktig berättarfest, närmast karnevalisk i sin framtoning. Inledningen med kameraåkningen mellan fjärsmans tjänsteförrättning och baron Urse på tåget är magnifik. Påhitten, infallen är många, som att han förser romanen med två berättare, Axel Weber och Mon Cousin, som kompletterar varandra. Mon Cousin är en riktigt otrevlig person, men en sanningssägare som avslöjar de fina Ursarnas mörka förflutna. Axel Weber är närmast Delblancs alter ego, en person som återvänder till den by han en gång lämnat. Fast Hedeby är förstås en fiktiv ort i närheten av det sörmländska Trosa. Till höjdpunkterna i boken hör beskrivningen av det sörmländska landskapet, det går inte att ta miste på Delblancs kärlek till landskapet.
