Delblancs Hedebysvit
Sven Delblancs så kallade Hedebysvit innehållande titlarna Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten har på nytt givits ut av Nirstedts förlag. Det är glädjande för oss som minns den prisade filmversionen av böckerna på 1970-talet. Dessutom är det välkommet med tanke på att Sven Delblanc väl börjat bli en av dessa bortglömda författare. Kanske kan nyutgivningen göra att Delblanc möter nya läsargrupper. Sven Delblancs Hedebysvit ska, som Gunnar Nirstedt skriver i sitt förord, ses som en del av de romanprojekt som skrevs om Sveriges omvandling från ett privilegiesamhälle till ett folkhem och som gick från bondesamhälle till en industristat. I Åminne är baron Urse representant för det överhetssamhälle som är på väg bort. Han står på ruinens brant och hans adelprivilegier har inte längre någon betydelse. Tillfälligt har han klarat sig genom att tutta på sitt slott och fått ut försäkringspengar, men samtidigt omkommer hans trogne tjänare Johan, som tubbats att utföra gärningen. i lågorna, något som ger Urse samvetskval. Hans hustru Louise har sjunkit djupt ner i alkoholångorna och beskrivs som förstenad. Hon har flera missfall bakom sig, vilket gör att släkten saknar arvinge. Paret lever ett hopplöst och tröstlöst liv. Andra krafter i byn är på väg att ta över. Socialdemokraten Skomakar-Ludde har tagit över ordförandeklubban i kommunfullmäktige efter den rike bonden Lille-Lars. Och Handlarn, till vilken många står i skuld, har fått konkurrens av det nyöppnade Konsum. Även rättsväsendet har ögonen på Handlarn som säljer spritvaror olagligt, fast den som ska gripa honom är den obeslutsamme fjärsman, som vid varje försök återvänder berusad. Även kyrkan och religionen har mist sin makt över människorna. Kyrkoherden Ahlenius har talets gåva, men hans ordsvallande retorik om jämlikhet, som bara avser jämlikhet i själen, gör inte längre något intryck på människor som hungrar efter bröd. Den ende ärligt bibeltrogne, Abraham Styf, är svårt sjuk i cancer och förmår inte hjälpa, nu ber han till Gud om lindring, men får inget gehör. Till slut inser han att det bara är hans godhjärtade hustru Karolina som kan ge honom tröst. Gud förmår inget. Bokens hjärtpunkt är den årliga årensningen, som har gamla traditioner, men även denna går på tok. Flottens bemanning blir en fars med baron som försteman och fyllbulten Sixten Svensson som tredjeman. Det hela slutar med att byamännen skickar hem baronen och Svensson och istället inträder Nikodemus Johansson i besättningen. En man som setts som ärelös, då han för att få bo hyresfritt hos Handlarn lämnat ut sin hustru till Handlarns förnöjelse. Men i och med att han får förtroende så växer han och sätter sig upp mot både hustru och Handelsman.
Sven Delblancs roman är en riktig berättarfest, närmast karnevalisk i sin framtoning. Inledningen med kameraåkningen mellan fjärsmans tjänsteförrättning och baron Urse på tåget är magnifik. Påhitten, infallen är många, som att han förser romanen med två berättare, Axel Weber och Mon Cousin, som kompletterar varandra. Mon Cousin är en riktigt otrevlig person, men en sanningssägare som avslöjar de fina Ursarnas mörka förflutna. Axel Weber är närmast Delblancs alter ego, en person som återvänder till den by han en gång lämnat. Fast Hedeby är förstås en fiktiv ort i närheten av det sörmländska Trosa. Till höjdpunkterna i boken hör beskrivningen av det sörmländska landskapet, det går inte att ta miste på Delblancs kärlek till landskapet.
Kommentarer
Trackback
