krille tvärvigg

De senaste dagarna har det hänt något, våren har tagit ett fast grepp om landet. Igår hade vi landets högsta temperatur i våra trakter. Vi sökte oss till havet och det låg helt blått och vindstilla. På gården till stugan flög en citronfjäril till synes yr av värmen. På täkten hemmavid har Kanadagässen landat och för oväsen. De är inte så välkomna gäster, men bland dem dök några sångsvanar upp på morgonen. Men det blev en kort visit, för någon timme senare hade de gett sig iväg, sannolikt mot nordligare breddgrader. Men så kände jag igen ett karakteristiskt läte och hämtade kikaren för att få det bekräftat. Och visst var det två tofsvipor som sicksackade över täkten och ropade sitt typiska kattliknande läte. Den granna tuppen och hönorna hade inget emot att komma ut i trädgården, där de ivrigt sökte efter något ätbart, vände runt i lövhögen på jakt efter godsaker. Men då jag tog ut yxan för att klyva några vedklampar till bastun, så blev tuppen orolig och gav ifrån sig högljudda läten för att få med sig hönorna bort från det farliga grannskapet. Jag fick gå och lägga in yxan igen för att det skulle bli lugnt. Istället började jag kratta ihop grenar från den majestätiska pilen, som är ett riktigt skräpträd och ger ifrån sig mängder med grenar då det är blåsväder. Jag krattade också tillbaka grus och stenar från gräsmattan till grusgången. Varje vinter blir det så här, då jag kör med snöslungan som sprätter iväg gruset ut på gräsmattan. Pilfinkar, blåmesar och talgoxar är nu i färd med att bosätta sig i holkarna och om någon månad är det nog full huggning för att skaffa mat åt hungriga ungar. Livet är åter.

Idag är det 150 år sedan gatan tog makten i Paris och upprättade Pariskommunen. Bakgrunden var det fransk-tyska kriget, där de franska trupperna besegrades på hösten 1870 och kejsaren, Napoleon III, och stora delar av hans trupper togs till fånga. Kejsaren störtades och republik upprättades. Preussen belägrade Paris. Belägringen ledde till livsmedelsbrist och priserna steg. Nöden grep omkring sig och människor började dö. Allt eftersom radikaliserades befolkningen och diskussionsklubbar bildades i olika stadsdelar. Allt fler röster höjdes för att bilda en kommun, som skulle befria folket och fosterlandet. Ett försök att bryta dödläget ledde till ett nytt nederlag och den 28 januari 1871 slöts ett vapenstilleståndsavtal efter hemliga förhandlingar. Den franska armén skulle lägga ner sina vapen, medan Nationalgardet fick behålla sina. 8 februari gick Frankrike till val för att utse en ny regering och en ny Nationalförsamling. Ny regent blev Adolphe Thiers och regeringen inledde förhandlingar med Bismarck. Den 26 februari kunde man sluta en preliminär fredsöverenskommelse, som var mycket förödmjukande för Frankrike. Man skulle betala fem miljarder francs i skadestånd, lämna ifrån sig hela Elsass samt stora delar av Lothringen. Denna förödmjukelse kom Frankrike sedan att ta revansch för efter första världskriget, då man i sin tur förödmjukade Tyskland med stora skadestånd. Kanske än mer förödmjukande för fransmännen var den segerparad som preussarna genomförde på Champs-Elysées den 1 mars. Den 10 mars beslöt Nationalförsamlingen att flytta från Bordeaux till Versailles. Man lämnade därigenom ett maktvakuum i Paris. Och samtidigt beslöt man också om att hyror och skulder måste regleras inom 48 timmar, vilket drabbade hantverkare och småhandlare ytterst hårt. Beslutet enade arbetarklassen och den lägre medelklassen. Då regeringen den 18 mars försökte konfiskera Nationalgardets kanoner från Montmartre så bryter upproret ut och regeringssoldaterna ansluter sig till folket. Thiers flyr med sina trupper och administration från Paris till Versailles. I det läget skulle de upproriska ha kunnat övermannat Thiers trupper, men istället börjar de knåpa på ett valmanifest för att ordna ett val och få sin legitimitet bekräftad. Detta skulle visa sig ödesdigert. En centralkommitté utropas och ett val genomförs 26 mars avlöst av en stor folkfest 28 mars. Kommunen börjar arbeta på att genomföra sitt program. Men bara ett par dagar därpå så angriper Versaillestrupperna samtidigt som man utmålar kommunen som en bestialisk regim. Hämnden blir fruktansvärd, kanske avrättades omkring 30 000 människor. Men kommunen blev en inspirationskälla för alla förtryckta i världen, den visade att det var möjligt för de arbetande massorna att kunna gripa makten.

På bokrean i år köpte jag Klas Östergrens trilogi Gentlemen, Gangsters och Renegater. Gentlemen var Östergrens publika genombrott, men mig gick den förbi. Minns att jag såg några avsnitt av TV-serien dock. Gentlemen är ett tidsdokument från skiftet 1970-80, men sträcker sig tillbaka till krigsåren. I hemlighet pågår skumraskaffärer, där vapen tillverkas för den tyska krigsmakten, ett klart brott mot neutralitetspolitiken. Och för den som kommer på vad som försiggår går det illa, makten är oförsonlig. I berättelsens centrum finns Henry Morgan, artist, boxare och charmknutte. Morgan bor i en lägenhet på Hornsgatan, en bedagad lägenhet, där "natten finns som en ständig möjlighet". Han lever på ett månatligt, inte alltför väl tilltaget apanage, från den adliga släkten Morgonstjärna. Men tar tillfälliga påhugg som jazzpianist och statist i B-filmer. Författaren Klas Östergren möter denne clairvoyante person på boxningsklubben Atletklubben Europa, där han förnedrat ställets boxningsstjärna Gringo. Östergren vars lägenhet utsatts för inbrott flyttar in hos Morgan och får ett sovrum och ett arbetsrum i den enorma lägenheten. Och sängen där han ska sova lär ha tillhört Göring. Författaren förstår snart att det pågår hemliga saker i huset. Henry går visslande omkring klädd i ett blåställ i lägenheten och berättaren undrar varför. Snart uppdagas det att Henry tillsammans med ett grävgäng söker efter en skatt i kvarteret. Enligt en gulnad karta som Henry förvärvat så ska det gömma sig en skatt från kung Adolf Fredriks dagar under fastigheten. Författaren är skeptisk, men deltar snart i grävarbetet. En annan överraskning för honom är då Henrys bror Leo dyker upp, han som enligt Henry varit i Amerika, men istället visar sig ha varit på mentalsjukhuset Långbro. Bröderna Morgan är mycket olika, Henry är en handlingens man, medan Leo är poet och filosof och ser stoiskt på livet. Henry som har kvinnotycke träffar så Maud och blir förälskad. Men relationen blir rumphuggen, eftersom Maud har en hemlig älskare, Wilhelm Sterner, diplomat och senare företagsledare och en av maktens män. Han har tagit hand om Maud efter faderns död och ordnat lägenhet och förser henne med pengar. Han har förvandlat henne till älskarinna och har hållhake på henne. Henry hamnar i underläge, måste alltid ta hänsyn till när Sterner ska träffa henne. Gentlemen är en mångsidig och mångordig roman som är lustfylld att läsa. Den berättar bröderna Morgans olycksaliga historia, men samhället finns också med i form av olika tidsmarkörer som revolutionsåret 1968 och mycket annat. Författaren får i uppdrag av en förläggare att skriva en pastisch på Röda Rummet, men misslyckas. Men på sätt och vis så är Gentlemen en sorts Röda Rummet genom att den genomlyser den tid som Östergren är med om att uppleva. Vi befinner oss i ett tidsskede, då den radikala vänstervågen ebbar ut och vi går mot en tid då individen hamnar i centrum och folkhemmet är på väg mot sin upplösning. Men maktens män är desamma.

Idag uppmärksammar medierna att det är ett år sedan det första dödsfallet i covid-19 inträffade. Det har varit ett prövningens år för de flesta av oss och alltför många har dött och blivit långtidssjuka. Själv har jag dock hittills klarat mig från sjukdom, men nära var det då vår son, som ännu bor hemma och jobbar i äldreomsorgen, kom hem vid midsommartid och var sjuk. Men vi hade pratat innan om hur vi skulle göra och nu satte vi i verket den strikta planen. Sonen isolerades på övervåningen och vi bar mat till honom, som vi lämnade i trappan. Det fungerade och vi blev inte sjuka och inom två veckor var han frisk. Mycket har fått stå tillbaka under detta år. I flera år hade vi varje vecka gått på gympa soft med friskis och svettis, men nu slog pandemin till och vi fick sluta att gå på de uppskattade passen. Sofias hemmagympa blev ett litet surrogat i bedrövelsen. I början av mars flyttade vi Karelska Karin till ett äldreboende (jag var god man till henne) och hon hade knappt hunnit flytta in förrän det blev besöksförbud. I sju månader kunde vi inte besöka hennes lägenhet, men vi kunde träffa henne några gånger utomhus. Och hon blev alltid lika glad åt att se oss. Först på hösten blev det åter möjligt att besöka hennes lägenhet, men då måste vi ha visir och munskydd. De fotbollsmatcher jag tänkt gå på blev inte heller av, men några kunde jag följa live på tv, men det är ju inte alls detsamma som att sitta på läktaren. Planerade resor till barn och barnbarn i Stockholm fick också ställas in. Dock kunde vi träffa vårt mellanbarn och vår svärson och deras två killar vid den sommarstuga de har vid havet någon mil ifrån oss. Vår äldsta dotter och hennes man och barn kunde vi dock inte träffa förrän till midsommar och då skedde det utomhus på avstånd. Till sommaren hade vi också tänkt att åka till Hjorted i Småland för att gravsätta urnan efter min mor, men barnen avrådde oss och istället fick vi skicka urnan med bil och ceremonin fick skötas av kyrkogårdsförvaltningen, något som gjorde ont i själen. Vi började nu också handla on line och inskränkte butiksbesök så mycket som möjligt. Istället blev det massor med promenader både på vandringsleder och i skogen hemmavid, där vi upptäckte många nya stigar. En annan sysselsättning, som jag ändå brukar idka, blev läsning. Förra året läste jag cirka 40 böcker, minst tre varje månad. En av de första jag läste var Camus Pesten för att få lite perspektiv på det här med pandemier. Så kom den andra vågen och man började misströsta igen, frågade sig själv om det aldrig skulle ta slut. Fast så började man prata om vaccin och ljuset i tunneln och allt lät mycket hoppfullt. Men nu är vi snart i mitten av mars och ännu har vi inte fått något vaccin och vi får fortsätta med att inskränka vår vardag och ta det försiktigt som vi gjort i ett helt år.

Den 18 mars är det 150 år sedan Pariskommunen, den dag då gatan tog makten. Jag har läst några olika böcker inför detta jubileum, om det nu blir något. Kanske att kommunen uppmärksammas i Frankrike, men i Sverige, knappast. Den första jag läste var Folke Isakssons bok 72 dagar i Paris, en nästan dag för dag skildring av händelserna. Det är en mycket bra och gedigen skildring. Sedan tog jag itu med Marx Pariskommunen, en underbar journalistisk bedrift. Marx är vass och bitsk och firar stora triumfer med härliga formuleringar. Sedan beställde jag Gunnar Gunnarssons bok Pariskommunen 1871 från ett antikvariat. Gunnarsson utmärker sig framför allt genom att porträttera många av de som medverkade i upproret. Sist, men inte minst, läste jag Jan Myrdals När gatan tog mediemakt, som kom 2016 som årsbok för Arbetarnas Kulturhistoriska sällskap. Förutom en historisk genomgång av det som ledde fram till kommunen finns här ett rikt bildgalleri att gotta sig åt.

Liberalerna, eller åtminstone Nyamko Sabuni och hennes falang, tycks ha bestämt sig för att de inte vill vara med om något nytt januariavtal. De vill hem till den borgerliga familjen. Men hur ser denna familj ut? Det är en familj som blivit allt blåare och som öppnat för samarbete med SD och som anpassat sin politik alltmer för att den ska komma i samstämmighet med SD allt för att kunna ta makten 2022. Sabuni menar att liberalerna är överens med SD i flera frågor som migration, rättsväsende etc. Och hon säger om SD, att så "obskyrt" är väl inte partiet, att man ska kunna resonera med det. Precis som de andra borgerliga partierna så blundar liberalerna för vad SD egentligen är för parti. Trots försök till ständig make up så är partiet fortfarande ett rasistiskt parti, som om det får chansen kommer att vrida politiken ännu längre högerut. Sabuni är precis som en gång von Papen i Tyskland i samma naiva tro att man kan tämja ett extremistparti. Och när man dessutom är ett parti som ligger under riksdagsspärren är det ännu mera naivt då hon säger att SD inte skulle få inflytande på en borgerlig budget. Men en anledning till Sabunis omsvängning är det prekära läget för partiet. Genom att betona partiets borgerliga status så hoppas hon på att osäkra borgerliga väljare ska ge partiet sitt stöd så att man kommer över spärren. Men den taktiken är för Sveriges del ganska farlig genom de konsekvenser det kan få.

Vändpunkten är Klaus Manns självbiografi. Titeln syftar på att varje människa vid givna situationer i livet - vändpunkter - måste fatta moraliska beslut, ta sitt ansvar. Klaus Mann gjorde det. Han valde att gå emot och bekämpa nazistregimen och för det gick han förlustig sitt tyska medborgarskap, men för sitt samvete var det ett rätt beslut. Hans självbiografi är en av de viktigaste böckerna från mellankrigstiden. Han är själv ett vittne till den förfärande utveckling som blev i Tyskland och där den tyska demokratin kvästes. För honom och många andra kulturpersonligheter och intellektuella var det en osannolik utveckling. I boken finns en episod då han besöker en teestube i München och upptäcker Adolf Hitler vid bordet bredvid tillsammans med några kumpaner. Hitler frossar i jordgubbsbakelser, beställer in den ena efter den andra. Mann iakttar honom och fäster sig speciellt vid hans köttiga näsa, grumliga blick och pussiga ansikte. Ingenting tydde på storhet eller begåvning, säger Klaus Mann. Året var 1932 och bara ett år senare var Hitler rikskansler. Hur det gått till var för Klaus Mann en gåta. I självbiografin berättar han om de lyckliga barndomsåren i konstnärshemmet, de struliga tonåren, tiden på en internatskola, där han upptäcker sin homosexualitet och flyr tillbaka till hemmet. Så följer resorna runtom i världen. Ofta tillsammans med sin älskade syster Erika. De sätter också upp pjäser och cabareter. Ibland blir det skandal. För att bekämpa Hitlerregimen startar han en litterär tidskrift, där många av Europas celebra författare medverkar. Han porträtterar i snabba skisser många av de här författarna, som André Gide till exempel. Självmordet låg nära i tiden och några av hans bästa vänner väljer den utvägen och själv är han också öppen för det, men arbetet, författandet räddar honom ännu. Till slut blir det ohållbart att stanna i Tyskland och tillsammans med Erika flyttar de till New York. Här får den hemlöse vagabonden en någorlunda fast punkt i tillvaron på hotell Bedford. Han hade inte haft en fast adress på femton år. I USA reser han omkring som lectures, föredragshållare och startar även här en litterär tidskrift, Decision, med många av USA:s författare som bidragsgivare. Men han vill göra en mer direkt insats i kriget, bli soldat, och söker amerikanskt medborgarskap. Efter många turer får han det till slut och blir skeppad till den italienska fronten. Först deltar han i striderna, men placeras sedan i redaktionen för den militära tidskriften Stars and Stripes på grund av sin stilistiska förmåga. Då kriget är slut reser han med en fotograf tillbaka till Tyskland uppsöker föräldrarnas hus i München, varav bara skalet återstår. Men på balkongen lever en kvinna, som upplyser honom om att huset tjänat som bordell eller avelsfabrik för SS. Som krigskorrespondent möter han också Göring i en trädgård i Augsburg, där denne försökt komma på god fot med krigsmyndigheterna och som säger att han inte visste om några koncentrationsläger, utan det var Himmlers fel. Klaus Mann mår illa av alla dessa människor som säger att de inget visste. Han besöker även Rickard Strauss, en kolerisk gubbe, som upprörs över att han skulle ha behövt ta emot främlingar i sitt hus, vilket dock aldrig skedde, men som annars funnit sig väl tillrätta under nazistregimen. På frågan om han tänkt på att utvandra, svarar han, bara om maten blivit dålig. Klaus Mann växte upp i skuggan av sin berömde far och det var en tung börda att bära. Han kämpade för att vinna faderns förtroende, men det var snålt med bekräftelsen. 1949 tog han sitt liv.

Tjugofyra män är på väg till talmannens riksdagspalats i Belin den 20 februari 1933. Så börjar Eric Vuillards fängslande berättelse Dagordningen. En tänkvärd, bitsk och ironisk berättelse om ett avgörande skede i Europas historia. Männen är inte vilka som helst, de tillhör det tyska näringslivets toppar. Det är bland annat Gustav Krupp, Carl von Siemens, Wilhelm von Opel med flera. Herrarna tas emot av Hermann Göring. Han talar om det stundande valet. Om nazistpartiet får majoritet blir det kanske det sista valet på tio år, ja, kanske 100 år tillägger han skrattande. Herrarna instämmer med ett nöjt sorl. Så dyker Hitler upp. Han håller en monolog på en halvtimme, där budskapet är att man måste göra sig av med den svaga regeringen, stoppa kommunisthotet, avskaffa fackföreningarna och låta varje arbetsgivare bli sin egen führer. Så kommer det verkliga skälet till att herrarna kallats till riksdagshuset. Nazistpartiets kassa är tom och nu behöver man medel till valkampanjen, herrarna behöver bidra. Och det gör de. Gustav Krupp anslår en miljon mark. Det var en god investering. För under kriget kan han utnyttja tvångsarbetare och hyra in deporterade till sina fabriker. Hitler var skicklig på att utnyttja utpressning och hot och han spelade på att västmakterna ville ha fred till nästan varje pris som helst. Ett exempel som Eric Vuillard tar upp gäller Österrike. Här använde Hitler sitt hot. Österrikes kansler Kurt von Schuschnigg kallas till Berghof, där han får ta emot den ena förödmjukelsen efter den andra, innan Hitler lägger fram sina krav. Av fruktan för en invasion går Schuschnigg med på det mesta och godkänner avtalet, vilket bland annat innebär att nazisten Seyss-Inquart blir inrikesminister. Men så ändrar Schuschnigg sig och vill ordna en folkomröstning om Österrikes självständighet. Hitler blir rasande och hotar med invasion och Schuschnigg avblåser tanken på en folkomröstning och tror att allt är gott och väl. Men icke. Nu höjer Hitler insatsen. Schuschnigg måste avgå och Seyss-Inquart bli kansler. Lydigt lämnar Schuschnigg sitt ämbete, men då han uppsöker den förbindlige president Miklas så vägrar denne att godkänna avskedsansökan. Hitler blir galen och vrålar i telefon att Miklas måste avskeda Schuschnigg. Först efter flera timmars påtryckningar går Miklas med på detta, men däremot tänker han inte utse Seyss-Inquart till kansler. Men nu är måttet rågat tycker Hitler och beordrar Seyss-Inquart att bjuda in tyskarna till Österrike. Men Seyss-Inquarts svar dröjer och Hitler är nära på att gå upp i limningen och ger nu order om att igångsätta invasionen. Men den blir inte det storartade triumftåg som han velat, utan den tyska krigsmaskinen kör fast, får motorstopp och fastnar i köer, så att Hitler i sin Mercedes inte kommer fram i tid till Wien. Stridsvagnarna får lastas på järnvägsvagnar och skickas till Wien. Ett farsartat slut på det som skulle bli en styrkedemonstration.