krille tvärvigg

Idag uppmärksammar medierna att det är ett år sedan det första dödsfallet i covid-19 inträffade. Det har varit ett prövningens år för de flesta av oss och alltför många har dött och blivit långtidssjuka. Själv har jag dock hittills klarat mig från sjukdom, men nära var det då vår son, som ännu bor hemma och jobbar i äldreomsorgen, kom hem vid midsommartid och var sjuk. Men vi hade pratat innan om hur vi skulle göra och nu satte vi i verket den strikta planen. Sonen isolerades på övervåningen och vi bar mat till honom, som vi lämnade i trappan. Det fungerade och vi blev inte sjuka och inom två veckor var han frisk. Mycket har fått stå tillbaka under detta år. I flera år hade vi varje vecka gått på gympa soft med friskis och svettis, men nu slog pandemin till och vi fick sluta att gå på de uppskattade passen. Sofias hemmagympa blev ett litet surrogat i bedrövelsen. I början av mars flyttade vi Karelska Karin till ett äldreboende (jag var god man till henne) och hon hade knappt hunnit flytta in förrän det blev besöksförbud. I sju månader kunde vi inte besöka hennes lägenhet, men vi kunde träffa henne några gånger utomhus. Och hon blev alltid lika glad åt att se oss. Först på hösten blev det åter möjligt att besöka hennes lägenhet, men då måste vi ha visir och munskydd. De fotbollsmatcher jag tänkt gå på blev inte heller av, men några kunde jag följa live på tv, men det är ju inte alls detsamma som att sitta på läktaren. Planerade resor till barn och barnbarn i Stockholm fick också ställas in. Dock kunde vi träffa vårt mellanbarn och vår svärson och deras två killar vid den sommarstuga de har vid havet någon mil ifrån oss. Vår äldsta dotter och hennes man och barn kunde vi dock inte träffa förrän till midsommar och då skedde det utomhus på avstånd. Till sommaren hade vi också tänkt att åka till Hjorted i Småland för att gravsätta urnan efter min mor, men barnen avrådde oss och istället fick vi skicka urnan med bil och ceremonin fick skötas av kyrkogårdsförvaltningen, något som gjorde ont i själen. Vi började nu också handla on line och inskränkte butiksbesök så mycket som möjligt. Istället blev det massor med promenader både på vandringsleder och i skogen hemmavid, där vi upptäckte många nya stigar. En annan sysselsättning, som jag ändå brukar idka, blev läsning. Förra året läste jag cirka 40 böcker, minst tre varje månad. En av de första jag läste var Camus Pesten för att få lite perspektiv på det här med pandemier. Så kom den andra vågen och man började misströsta igen, frågade sig själv om det aldrig skulle ta slut. Fast så började man prata om vaccin och ljuset i tunneln och allt lät mycket hoppfullt. Men nu är vi snart i mitten av mars och ännu har vi inte fått något vaccin och vi får fortsätta med att inskränka vår vardag och ta det försiktigt som vi gjort i ett helt år.