krille tvärvigg

Idag är det förintelsens minnesdag, något som borde stämma oss till eftertanke. Få oss att komma ihåg de ohyggliga fasor som skedde under andra världskriget med förintelseläger, koncentrationsläger, förföljelser, ghetton, deportatationer och andra vidrigheter. Men ser vi hur världen ser ut idag, så är det som om minnena från dessa övergrepp dunstat bort. Återigen går nationalismens spöke fram över världen och drar en gräns mellan vi och dom, de som hör hit och de som ska stötas bort. Antisemiter och rasister vågar nu öppet skrika ut sina budskap och högerextrimister av skilda slag gör sig breda och talar om en ny världsordning. I Trump har man fått en härförare som man kan ta som exempel och samlas kring. Förmodligen påverkas inte dessa mörka krafter av en minnesdag för förintelsens offer. Många av dem anser ju dessutom att förintelsen aldrig ägt rum. Precis som Trump-administrationens alternativa fakta. Men fakta är fakta och lögn är lögn. Och det är med fakta och argument som vi ska kämpa ner dessa bakåtsträvare.

Hitler och Stalin gjorde inte mycket gott, men en gåva gav den mänskligheten och det var att göra oss immuna mot våld, hat och förföljelsen av nästan. Auschwitz och Gulag gjorde att människor vaccinerades mot det nationalistiska gisslet. Tillkomsten av EU var också ett sätt att för framtiden förhindra en upprepning av ett nytt storkrig på den europeiska kontinenten. Vaccinationen varade i cirka 60 år. Nu hörs åter nationalistiska tongångar och människor delas upp i ett vi och dom. I USA har vi sett vad det kan leda till. Och snart följer kanske Frankrike och Holland efter. Och vad händer i vårt eget land? Måste vi på nytt uppleva ett nytt storkrig, ett krig som kanske gör slut på människan och förvandlar jorden till ett obeboeligt hem.

Denna indifferenta januaridag, då tiden tycks stå stilla kommer minnet av en januaridag för 50 år sedan till mig som ett trollslag. Jag hade avbrutit gymnasiestudierna och bestämt mig för att söka jobb i staden vid sundet 13 mil bort. Jag for med min far och fick jobb som kontorist på Kronofogdemyndigheten. Ett jobb som snart visade sig vara rena katastrofen. Den som haft jobbet före mig hade blivit psykiskt sjuk och jag förstod snart varför. Jag hade tänkt fortsätta studera på Hermods, vid sidan av jobbet. Men det inackorderingsrum som jag fick tag i i utkanten av staden var så lyhört att jag insåg att jag måste hitta ett nytt ställe. Det lyckades efter en månad, trots att det rådde bostadsbrist. Nu fick jag ett rum nästan mitt i staden med utsikt över en park med gamla höga träd. Våningen var en paradvåning med högt i tak. I hallen hängde vapen, kaskar och sablar av olika slag och det var som om krutröken svävade under taket. Mannen i familjen härstammade från en gammal adelssläkt som gjort insatser för fosterlandet i olika krig. Familjen hade varit lojal mot Gustav IV och därefter förlorat sin ställning. Nu hade bandet med officersbanan brutits och mannen var lärare på flickskolan i staden. Säkert ett nederlag sett ur familjens ärorika förflutna. Mannen hade en befallande stämma, men under det till synes hårda skalet fanns en vek själ. Kvinnan i familjen var ljus och mild och mycket vänlig. Hon var hushållslärare. Jag fann mig snart tillrätta, men då ett par av arbetskamraterna fick veta var jag bodde, så sa de att i våningen ovanför min, så hade ett mord ägt rum. En läkare hade mördat sin hustru med en kökskniv. Det gjorde att jag sov dåligt i rummet och kunde inbilla mig att det rann blod efter väggarna. Familjen hade en tax som jag fick gå ut med ibland, då mannen och hustrun var upptagna av möte eller dylikt. Mannen sa att jag måste vara lite försiktig med taxen, då den hade dåligt hjärta. En kväll då jag varit ute med hunden, jag var verkligen inte van vid hundar, så stod hissen och jag blev tvungen att ta trapporna. Det var tre eller fyra våningar att traska och jag hörde hur hunden flåsade ansträngt och då vi kom upp så lade den sig genast ner alldeles utpumpad. Jag var livrädd att den skulle dö. Men efter någon halvtimme hade den repat sig och då husse och matte kom hem så viftade den glatt på svansen. En kväll frågade mannen om jag ville lyssna på radio tillsammans med honom. Harry Martinson skulle läsa ur Aniara, rymdeposet. Jag tackade ja. Då skymningen föll satt vi i varsin fåtölj i arbetsrummet med en kopp te och insvepta i filtar. Medan mörkret tätnade såg jag till sist bara det gröna skenet som strömmade ut från radion. Jag tyckte att vi var som två nattfjärilar som sökte oss till ljuset och bildningen. Och mitt i alltsammans kom så Martinsons veka och melodiska stämma: "Mitt första möte med Doris lyser med ljus som kan försköna själva ljuset"...

Jajja Jammeh lämnade Gambia till slut, men genom att fortsätta att plundra landet. Tillgångar till ett värde av cirka 100 miljoner försvann ur statskassan plus ett antal lyxbilar. Den som levt i lyx i landet kunde inte lämna det utan att fortsätta sin livsföring. Kanske var det för att han skulle hinna plundra statskassan, som han dröjde kvar och inte ville avgå. Nu har han i alla fall lämnat landet för att bege sig till Ekvatorial-Guinea, en av världens värsta diktaturer. Det är väl helt följdriktigt för Jammeh.

Idag har Viktor namnsdag, så hette min farfar. Och igår var det Agnes, det var namnet på min farmor. Är det bara en tillfällighet att deras namnsdagar hamnat efter varandra? Agnes kom som liten flicka från Arvika-trakten i Värmland till sågverkssamhället. Viktor var född i Nästet, ett torp, någon mil från sågverkssamhället, Hans far är okänd i kyrkoböckerna. Viktor tog tidigt värvning och tillbringade några år på Karlberg, innan han återvände till sågverkssamhället och började jobba i brädgården. Här gifte han sig med Agnes. De fick sex barn tillsammans, ett av dem var min far. Agnes hade ett barn innan hon gifte sig med Viktor, men den som var far till den flickan, övergav henne. Agnes hade en höftskada, förmodligen medfödd och hon haltade då hon gick, För min inre syn kan jag se hennes vaggande gång då hon gick nerför backen till Konsum, ständigt med ett leende på läpparna trots hältan. Agnes var starkt engagerad i den kooperativa rörelsen. Hon var ett ankare i det kooperativa gillet på orten. Drev konsumentfrågor. Viktor var kommunist och då man någon gång invände och sa emot, så sa han att det var bara borgarpropaganda. Viktor och Agnes bodde i ett rum och kök i övre kasern. Det måste ha varit trångt och besvärligt med så många barn och kanske var det därför som de tre flickorna rätt tidigt gav sig iväg till Stockholm. En av dem kom dock åter. Men sönerna blev kvar. Två av dem fick jobb på sågen, medan min far undgick det och istället fick arbete i Konsum, där han så småningom avancerade till butikschef. Själv kom jag aldrig min farmor och farfar så nära, eftersom min mor föredrog att umgås med sina föräldrar, min mormor och morfar. Tjugondedag knut brukade vi dock bli bjudna till farmor och farfar på julmiddag och vi barn undfägnades med var sin gottepåse. Viktor var också en smula musikalisk och kunde då dra några låtar på munspelet om han fått en tår på tand. Hans tjänsgöring hos Kronan hade också avsatt spår i form av en omsorg om kläder och skor. Han hade alltid nysmorda och putsade skodon på sig. Då han pensionerats blev han lite av en gårdstomte vid Konsumbutiken. Han plockade skräp och höll rent utanför butiken. På julaftnarna kom han till oss och gick in med pappa i skafferiet och fick en whisky. Mamma bjöd honom på kaffe och innan han gick brukade han ge mig och min bror en slant. I min skrivbordslåda har jag ett minne från honom, ett ur, som han bar i västfickan och som fortfarande tickar igång om jag drar det. De sista åren i livet blev inte roliga för farmor och farfar. De hade fått en ny fin lägenhet i en radhuslänga i samhället. Men det blev inte många år tillsammans där, för en dag, då farmor stökade i köket och farfar satt med en tidning i vardagsrummet fåtölj, så fick hon inget svar. När hon gick in i  vardargsrummet och såg efter, så satt farfar död i fåtöljen. Det blev en chock, som sakta bröt ner Agnes. Till slut hamnade hon på sjukhemmet i kyrkbyn, där hon blev liggande i ett par år, utan att kunna meddela sig med omvärlden. Viktors död hade gjort henne stum.

Jerringpriset i år har orsakat en hel del kommentarer, en del hatiska. Varför? Var inte Peder Fredrikssons prestation av Jerringklass kanske. Hans beskriving på galan av samarbetet ryttare häst beskrev han som magiskt. Och som Torgny Mogren, den gamle skidlegendaren, sa, så är det inte bara resultatet som ska belönas, utan man måste se till prestationen i stort. Precis som Annika Sörenstam för flera år sedan gav golfen ett välförtjänt erkännande, även om Robert Gustafsson försökte skoja bort det, så har nu Peder Fredriksson gett hästsporten ett ansikte. Hästsporten i vårt land är ju mycket stor och det är framför allt flickor som utövar den. Jag kan själv se hur många jäntor som gör ett uppoffrande arbete i det ridhus som jag brukar passera nästan dagligdags. Är det så att det är det som är kruxet, att det är flickor och kvinnor som utövar sporten som gett sådana reaktioner?

Martin Kinnunen, SD, är skeptisk till de klimatmodeller som SMHI presenterar på sin hemsida. Han gillar inte att det första alternativ som SMHI har i sin  modell visar på det värsta scenariot som kan hända med klimatet. Att SD ägnar sig åt klimatfrågan har naturligtvis att göra med att man tror sig kunna vinna röster hos dem som inte tror på klimatförändringarna, det handlar inte om någon omsorg om naturen och miljön. En statsvetare pekade på att SD inte är ensamt om den här förnekelsen. UKIP i Storbrittanien och Nationella Fronten i Frankrike har framfört liknande tvivel. Och senast var det Trump i USA, som förnekade fakta. Men Martin Kinnunen är väl lika trovärdig i det här, som han var då han skötte den bokföring som han misskötte.

Tio dagar före sin presidentinstallation höll så Donald Trump en emotsedd presskonferens, istället för det vanliga ihärdiga twittrandet. Fast första delen av presskonferensen var mest en monolog från Trump, där han skröt över hur han ska göra Amerika great igen. Dessutom skulle han skapa jobb som ingen annan på jorden. Och ord som tremeendous och beautiful upprepades flera gånger både i de avsikter han hade och om personer som han uppskattar. Några han inte verkar uppskatta är sina egna säkerhetsorgan och vissa nyhetsmedier som CNN. Hur han ska kunna styra utan deras medverkan och samarbete är en gåta, men Trump kanske kan svänga 180 grader, det har han gjort förr. Det som gagnar honom själv verkar vara den grund han står på. Vindflöjel brukar man kalla sådant. Muren mot Mexiko kom också upp och ambitionen var fortfarande att bygga den, men nu skulle mexikanarna få betala den i efterhand. Och mexikaner var plötsligt fina människor, inte de våldsverkare och brottslingar de var under valkampanjen. Valkampanjen ja, iblande verkade det som om han fortfarande inte skakat av sig den, utan fortsatte att beskylla demokraterna och Hillary Clinton för olika saker, bland annat att de hade så dålig säkerhet att de blivit hackade. Och här erkände han faktiskt att Ryssland nog hade hackat säkerhetssystemen, men relativiserade det genom att säga att andra gjorde nog det också, till exempel Kina.

I dag inleddes återigen rättegången i Oslo, där Anders Behring Breivik anklagat staten för att den kränker hans mänskliga rättigheter. Bland annat har han kroppsvisiterats naken och isolerats. Egentligen tycker man att en man som avrättat 77 människor, därav flertalet unga människor inte ska ha några rättigheter överhuvudtaget. Men de rättsvårdande myndigheterna i de nordiska länderna är dessbättre både humana och civilisatoriska. Och inte som i fallet Fikru Maru i Etiopien bedrövliga. Man ger Breivik utrymme för sin klagan. Då känns det faktiskt inte så lite utmanande när denne gör nazisthälsning i domstolen. Det gör han förstås för att väcka uppmärksamhet hos sina kumpaner därute i verkligheten. Men det visar också vilket virke han är av. En hänsynslös och kallhamrad människa, som inte skyr några medel. Därför är det bra att staten genom sin advokat framhåller att han fortfarande är en farlig person och att hans rättigheter inte kränkts. Tvärtom borde han ju vara tacksam för att han skyddas från andra fångar, som kanske annars kunde slå ihjäl honom. Och ska han, som gör nazisthälsning, klaga över att bli visiterad naken, så kanske man skulle kunna visa en film från förintelselägren för honom.