krille tvärvigg

Denna indifferenta januaridag, då tiden tycks stå stilla kommer minnet av en januaridag för 50 år sedan till mig som ett trollslag. Jag hade avbrutit gymnasiestudierna och bestämt mig för att söka jobb i staden vid sundet 13 mil bort. Jag for med min far och fick jobb som kontorist på Kronofogdemyndigheten. Ett jobb som snart visade sig vara rena katastrofen. Den som haft jobbet före mig hade blivit psykiskt sjuk och jag förstod snart varför. Jag hade tänkt fortsätta studera på Hermods, vid sidan av jobbet. Men det inackorderingsrum som jag fick tag i i utkanten av staden var så lyhört att jag insåg att jag måste hitta ett nytt ställe. Det lyckades efter en månad, trots att det rådde bostadsbrist. Nu fick jag ett rum nästan mitt i staden med utsikt över en park med gamla höga träd. Våningen var en paradvåning med högt i tak. I hallen hängde vapen, kaskar och sablar av olika slag och det var som om krutröken svävade under taket. Mannen i familjen härstammade från en gammal adelssläkt som gjort insatser för fosterlandet i olika krig. Familjen hade varit lojal mot Gustav IV och därefter förlorat sin ställning. Nu hade bandet med officersbanan brutits och mannen var lärare på flickskolan i staden. Säkert ett nederlag sett ur familjens ärorika förflutna. Mannen hade en befallande stämma, men under det till synes hårda skalet fanns en vek själ. Kvinnan i familjen var ljus och mild och mycket vänlig. Hon var hushållslärare. Jag fann mig snart tillrätta, men då ett par av arbetskamraterna fick veta var jag bodde, så sa de att i våningen ovanför min, så hade ett mord ägt rum. En läkare hade mördat sin hustru med en kökskniv. Det gjorde att jag sov dåligt i rummet och kunde inbilla mig att det rann blod efter väggarna. Familjen hade en tax som jag fick gå ut med ibland, då mannen och hustrun var upptagna av möte eller dylikt. Mannen sa att jag måste vara lite försiktig med taxen, då den hade dåligt hjärta. En kväll då jag varit ute med hunden, jag var verkligen inte van vid hundar, så stod hissen och jag blev tvungen att ta trapporna. Det var tre eller fyra våningar att traska och jag hörde hur hunden flåsade ansträngt och då vi kom upp så lade den sig genast ner alldeles utpumpad. Jag var livrädd att den skulle dö. Men efter någon halvtimme hade den repat sig och då husse och matte kom hem så viftade den glatt på svansen. En kväll frågade mannen om jag ville lyssna på radio tillsammans med honom. Harry Martinson skulle läsa ur Aniara, rymdeposet. Jag tackade ja. Då skymningen föll satt vi i varsin fåtölj i arbetsrummet med en kopp te och insvepta i filtar. Medan mörkret tätnade såg jag till sist bara det gröna skenet som strömmade ut från radion. Jag tyckte att vi var som två nattfjärilar som sökte oss till ljuset och bildningen. Och mitt i alltsammans kom så Martinsons veka och melodiska stämma: "Mitt första möte med Doris lyser med ljus som kan försköna själva ljuset"...