krille tvärvigg

I den mycket sevärda dokumentären Amerikas delade stater får vi en mycket bra förklaring till fenomenet Trump. Men varför sänder man dokumentären så sent och därtill på en söndagskväll, då de flesta människor gått och lagt sig? Visserligen finns möjligehet att se dokumentären på SVT Play, vilket jag utnyttjade. Nåväl, vad framkom då? Jo, Obamas seger bar förhoppningar om att han skulle kunna förändra Washington, change var ett av hans slagord. Men vad mötte honom, jo, den gigantiska finanskrisen, som kunde försatt världen i en ny depression, liknande den på 30-talet. Vad gjorde han? Kanske ett stort misstag. Då han hade chansen att näpsa bankchefterna, och faktiskt hotade dem lite grann, genom att säga att det är vi som står mellan er och högafflarna, så gick han dem ändå till mötes och talade om att vi alla sitter i samma båt. Så var det ju nu inte. Bankcheferna kunde klara sig, medan folk ute i landet, fick ta smällarna. Arbetslösheten steg, folk fick gå från hus och hem. Ilskan riktades mot Washington och presidenten, fast han räddat landet från en härdsmälta. En som lyckades utnyttja ilskan och göra sig populär var Sarah Palin, som började tala om etablissemanget och storstadsmedia. En populistisk korsfarare, som blev ett förebud och ett samlingsnamn kring Tea-party rörelsen. Därpå kom Obamas sjukvårdsreform, Obamacare, som blev ett nytt slagträ i debatten. Republikanerna, eller snarare en liten grupp bland dem, mobiliserade och försökte blockera allt som presidenten föreslog. Mellanårsvalet blev också en framgång för republikanerna som stärktes ytterligare. Obama själv ifrågasattes, hans hudfärg, hans namn och att han försökte agera tvärpolitiskt, sökte stöd för sina förslag, ville komma över polariseringen. Det blev istället tvärtom. Polariseringen och motsättningarna växte.Palin var ett förebud om vad som skulle komma, hon kanaliserade ilskan och spräckte det republikanska partiet. I den andra delen som sänds på söndag kommer vi att få följa hur Trump växlade upp denna ilska och lyckades nå ända till Vita Huset. Ta tillfället att se den.

I ett tal i Florida igår kväll yttrade Donald Trump att ett terroristbrott ägt rum i Sverige på fredagskvällen. Samtidigt klumpade han ihop Sverige med händelserna i Belgien, Nice och Tyskland. Men vi som lever i Sverige hade ingen aning om och hörde heller aldrig att något terrorbrott inträffat. Nu vill Sverige ha en förklaring till vad Trump menade. Men det är väl egentligen inte så svårt, det är förstås bara ett av Trumps alternativa sanningar som presenteras.

Två forskare i datorlingvistik vid Stockholms universitet har tittat på den retorik som Trump och Hillary Clinton använde sig av under valkampanjen, i TV-debatterna, i middagstalet och under valnatten. Det som är slående, och som tidigare påpekats i medierna, är hur Trump använt ett enklare språk med upprepningar, medan Hillary Clintons varit mera varierat. Nu är förstås inte språket avgörande för valutgången, men att det spelat roll kan man nog vara säker på. I undersökningen har man räknat hur många ord de använde och hur många av dessa ord som var unika, så kallade ordtyper. I TV-debatterna hann Trump haspla ur sig 23 000 ord mot Hillarys 19 800. Men trots det så använde Trump färre ordtyper, 2 165 mot Hillarys 2 579. Det vill säga Trump upprepade många av orden, medan Hillary varierade sig mer. Att upprepa ett budskap tycks vara framgångsrikt, det har vi ju kvitto på sedan Goebbels dagar. Repeterandet blir en form av övertalning. Intressant hade också varit om forskarna tittat på kroppsspråket. Trump använde ofta sitt pekfinger mot publiken, på ett sätt som att ni är med mig, medan Hillary hade ett mera stelt kroppsspråk. Ett undantag från regeln ovan är att vid middagstalet, så är avvikelserna mellan talarna mycket liten. Man tror att det beror på att Trump då höll sig mera till manus, ville vara fin i kanten. Det ledde till att han blev utbuad av en del av publiken. Undersökning går att läsa i Språktidningen nr 2 2017.

Donald Trump som pratat om att göra Amerika säkert och stänga ute terrorister, våldsmän och kriminella genom en mur mot Mexiko och genom inreseförbud och annat får nu upptäcka att den största säkerhetsrisken funnits i hans närhet. Är det inte ironi, så säg.

Efter att en tid ha sysslat med Göran Häggs utomordentliga biografi över August Strindberg, Sanningen är alltid oförskämd, så har jag tagit itu med en annan stor diktare, Selma Lagerlöf. Jag har börjat med Vivi Edströms biografi om henne, Livets vågspel. Meningen är att läsa denna jämsides med verk av Selma. Jag har skaffat två billighetsutgåvor, Gösta Berlings saga och Jerusalem. För en tid sedan läste jag hennes rysansvärda kriminalhistoria från 1500-talets Bohuslän, Herr Arnes penningar. För mig är Selma Lagerlöf förstås förknippad med folkskolans läsning av Nils Holgersson nere i urtiden. Men det var en annan berättelse av henne som gjorde större intryck, nämligen Gudsfreden, som fröken brukade läsa för oss om lördagarna, då vi väntade på att få gå hem. Lysrören i taket surrade då hemtrevligt och i klassrummet var det knäpp tyst. Frökens öländska dialekt hördes från katedern och jag greps av ömhet för henne, som annars hade ett rätt så lynnigt humör. Gudsfreden är berättelsen om Ingemar Ingmarsson, som under sökandet efter en julgran överraskas av en snöstorm och söker skydd i ett björnide, där björnen makar åt sig, så att Ingemar kan få plats. Men Ingemar gäldar inte denna godhet, utan på julafton ger han sig iväg ut i skogen med bössan för att skjuta honom. Men som ett Guds straff överraskar björnen honom och dödar honom. Ingemar har kränkt julens fridsbudskap och får plikta med sitt liv. Den här berättelsen grep mig oerhört starkt. Jag gjorde om Ingemars person till den granne som bodde under mig, en knotig truckförare vid ortens sågverk och storskogen fanns ju i min närhet. Det vara bara björnen som fattades. På så vis levandegjordes Selmas berättelse än starkare i min fantasi.

Idag är det Kyndelmässodagen. Hur många vet vad dagen står för? Själv gjorde jag det inte. Kyndel är inte det en krydda, tänkte jag. Kanske kryddagen då gick mina tankar, det finns ju så många andra dagar som kanelbullens dag, semmeldagen osv. Nej, så var det inte. Kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss (jämför med engelskans candle). Det rör sig alltså om en ljushögtid. Enligt wikipedia går dagen tillbaka på en händelse i Bibeln, närmare bestämt Lukasevangeliet, där evangelisten berättar om att Maria på den 40:e dagen efter Jesu födelse bar fram honom i Templet. En kvinna som fött barn ansågs rituellt oren i åtta dagar till dess att sonen omskurits på den åttonde dagen. Sedan skulle hon vänta i 33 dagar under sin "blödningstid". När den tiden var över skulle man offra ett lamm eller om man var fattig två duvor. Sedan var kvinnan renad. Om kvinnan istället fött en dotter, så förlängdes tiden med ytterligare 40 dagar. Detta med den teologiska motiveringen att det "vilade en dubbel förbannelse över kvinnokönet". Bibelns kvinnoförakt känns med andra ord igen.