krille tvärvigg

Efter att en tid ha sysslat med Göran Häggs utomordentliga biografi över August Strindberg, Sanningen är alltid oförskämd, så har jag tagit itu med en annan stor diktare, Selma Lagerlöf. Jag har börjat med Vivi Edströms biografi om henne, Livets vågspel. Meningen är att läsa denna jämsides med verk av Selma. Jag har skaffat två billighetsutgåvor, Gösta Berlings saga och Jerusalem. För en tid sedan läste jag hennes rysansvärda kriminalhistoria från 1500-talets Bohuslän, Herr Arnes penningar. För mig är Selma Lagerlöf förstås förknippad med folkskolans läsning av Nils Holgersson nere i urtiden. Men det var en annan berättelse av henne som gjorde större intryck, nämligen Gudsfreden, som fröken brukade läsa för oss om lördagarna, då vi väntade på att få gå hem. Lysrören i taket surrade då hemtrevligt och i klassrummet var det knäpp tyst. Frökens öländska dialekt hördes från katedern och jag greps av ömhet för henne, som annars hade ett rätt så lynnigt humör. Gudsfreden är berättelsen om Ingemar Ingmarsson, som under sökandet efter en julgran överraskas av en snöstorm och söker skydd i ett björnide, där björnen makar åt sig, så att Ingemar kan få plats. Men Ingemar gäldar inte denna godhet, utan på julafton ger han sig iväg ut i skogen med bössan för att skjuta honom. Men som ett Guds straff överraskar björnen honom och dödar honom. Ingemar har kränkt julens fridsbudskap och får plikta med sitt liv. Den här berättelsen grep mig oerhört starkt. Jag gjorde om Ingemars person till den granne som bodde under mig, en knotig truckförare vid ortens sågverk och storskogen fanns ju i min närhet. Det vara bara björnen som fattades. På så vis levandegjordes Selmas berättelse än starkare i min fantasi.