krille tvärvigg

Plötsligt har man på den borgerliga sidan insett att det finns klyftor i vårt samhälle. Och att de växer och kan slita isär samhällskroppen. Denna nyupptäckt att vi har ett klassamhälle erkände Jan Björklund vid sitt sommartal på söndagen. Han gick så långt att han medgav att de borgerliga partierna varit dåliga på att inse det och att föra fram det. Det är ju bra och till och med erkännsamt att Björklund kan vidgå detta. Och något måste han väl hitta på för att försöka vinna röster. Kanske han kan vinna något på sitt tal, då socialdemokraterna varit mycket försiktiga att tala om klass tills helt nyligen. Nu är frågan ändå vad Björklund menar med ökade klassklyftor och framför allt vad man tänker göra åt det.

För nu ganska många år, känns det som, fick vi möjlighet att välja husläkare. Jag valde en läkare som jag kände starkt förtroende för på den då enda hälsocentral som fanns i staden. Det kändes tryggt att veta att man kunde gå till samma läkare varje gång man behövde uppsöka hälsocentralen. Man behövde inte upprepa sin sjukdomshistoria. Fast nu var denne läkare mäkta populär så det kunde dröja innan man fick tid hos honom. Men så kom privatiseringsvågen och läkaren försvann till den nyöppnade privata hälsocentralen. Det var nu inte hela världen för jag kunde bara byta till den privata hälsocentralen. Allt verkade frid och fröjd. Det gick något år och plötsligt sa fem eller sex läkare upp sig från den privata hälsocentralen och försvann till en ort 10 km utanför stan. Jag var inte beredd att åka fram och tillbaka för ett läkarbesök, utan blev kvar på den privata hälsocentralen i stan, trots att jag nu inte visste vilken läkare jag skulle få nästa gång jag besökte densamma. Nu läser jag i lokaltidningen att hälsocentralen 10 km utanför stan fått stora problem med att läkare slutat. Så de som försvann från stan har nu valt att röra på sig igen, kanske för att tjäna ännu mera pengar. Något patientansvar tycks dessa lycksökare inte ha. Den husläkarreform som en gång infördes med stora åthävor är det nu ingen som verkar bry sig om.

Idag är det 100 år sedan Per Anders Fogelström föddes. I ett oroligt och revolutionärt St Petersburg, där fadern arbetade åt ASEA. Men revolutionen gjorde att Per Anders och modern fick lämna staden och bege sig till Stockholm. Och Stockholm och i synnerhet Södermalm blev Fogelströms litterära plats på jorden. Ikväll visas också en dokumentär i K-special om Per Anders Fogelström. Hustrun och jag tjuvkikade på den redan i går kväll i Svt play. Den visar den bredd som Fogelström hade. Han var inte bara författare, utan även samhällsdebattör och framgångsrik ungdomsledare. Och i sitt författarskap har han skildrat Stockholms utveckling under mer än 200 år. Ett imponerande arbete. För en dryg vecka sedan var vi i Stockholm som barnvakter och på söndagen gick vi med Fogelström-sällskapet eller egentligen Ulf Bagge på söder för att uppleva några av platserna i Mina drömmars stad. Vi började vid Nytorget, där Fogelström placerat Lotten och fortsatte till Vita bergen och Åsöberget, där Henning och Lotten tillsammans med Matilda och Tummen slog ner sina bopålar. Det var en givande söndagseftermiddag. Fogelström har ju älskats av folket, hans böcker i Stad-serien har sålts i cirka fem miljoner exemplar. Svårare har han att bli erkänd bland de höglitterära. Ty den folket älskar och läser har något misstänkt över sig. Det är viktigt att betona Fogelströms människosyn. Han växte upp bland kvinnor och han skildrar dem med stor inlevelse och kärlek och han har även en förstående attityd till de missanpassade och utanförstående människorna, Han är kort sagt en människovän.

Sitter i trädgården och njuter av den nedåtgående solens strålar. I hagen ger kvigorna uttryck för sitt missnöje, då maten börjar tryta. De vänder sig mot bondgården och ropar: kom hit med käk. Men får ingen reaktion. Då med ens hör jag tranlätet ovanifrån. Jag söker spana in ljudet och ser snart sexton tranor cirkla runt som det verkar obeslutsamt eller kanske som en sista hälsning till byn. Efter några minuter verkar de ha bestämt sig och fortsätter söderut. Snart är de borta och jag känner vemodets kramp inom mig. Deras avsked till oss är en påminnelse om den höst och vinter som stundar.

Dimma och dis på morgonen och lätt regn. Jag går runt i trädgården och ser tecknen, hösten nalkas. Kvigorna i hagen glor på mig, undrar vad jag har för ärende kanske. Nedanför skogsdungen tranors rop. Efter en dryg vecka i Stockholm hos barn och barnbarn fanns det en hel del att göra hemmavid. Gräset måste klippas och så måste röda vinbär, krusbär, ärtor och bondbönor tas om hand. Också de sista raderna med lök. Det är skördetid och man vill försöka samla i ladorna inför kommande bistra tider. Småfåglarna har övergivit oss för länge sen. Men de kommer att dyka upp igen längre fram i oktober och november, det vill säga stannfåglarna som talgoxar och blåmesar och finkar. Däremot är kajor och skator i farten och skatorna rensade körsbärsträdet, så vi fick inget med. Äpplen är de också begivna på, men där har vi satt nät som vi hoppas ska hindra deras framfart. Återstår att se om det lyckas.

Förre finansministern Anders Borg har hamnat i skottgluggen sedan han skämt ut sig någonstans ute i skärgården genom att visa sitt kön, kräva pittmätning a´ la Strindberg, kallat någon hora och slampa och tagit någon i skrevet. Det senare fann en SD-are inget konstigt i en kommentar, vederbörande tyckte att det var i sin ordning eftersom det är sådant man gör på pride-paraden, sa ärthjärnan. Nu har förre partisekreteraren Tobé klivit fram och försvarat Borg, han tyckte att alla kan väl göra fel i fyllan. Ja, uppenbarligen är det i en sådan kultur som Tobé och flera av hans moderata kamrater lever.