krille tvärvigg

En av mina ungdomshjältar var flygaresset Biggles och hans kompis Algy. Jag slukade flera av W E Johns böcker om honom i elva-tolvårsåldern. Fick dem då jag fyllde år eller till julklapp. Nu är det inte mycket jag minns av dem, vad de handlade om och så vidare, utan det är mera av hjälteglorian jag kommer ihåg. Han var en luftens riddare och gentleman. Numera har flyget inte samma status, istället ses flyg som en av de värsta miljöbovarna och piloterna har väl inte längre hjältestatus. Läser nu avlidne Sven Lindqvists bok Nu dog du, om bombernas århundrade, där han bland annat berättar om flygets barndom. Uppfattningarna om flyget gick isär, det fanns både de som såg positivt på flygets framtid, och de som såg dess faror. Sålunda varnade Francesco Lana de Terzi redan 1670 för luftskepp som från hög höjd kunde kasta ner "konstgjord eld, kulor och bomber" över "hus, slott eller städer". Gottfried Zeidler å andra sidan drömde i en bok från 1710 om flyget som ett sätt att göra resandet lättare och billigare, något som väl visat sig stämma. 1783 kunde bröderna Montgolfier gå från ord till handling, då de skickade upp ett får och en anka i en luftballong, innan de själva klev in i ballongen och flög i 25 minuter. 1903 lyfte så det första motordrivna flygplanet, visserligen bara i 12 sekunder och på en 40 meters luftfärd. Men det var ändå en början och en dröm som gick uppfyllelse om att människan skulle kunna flyga som fåglarna. De faror som kunde finnas med flyget försvann i den allmänna förtjusningen. Människan hade nu nått en ny tillvaro, kommit in i luftens tidsålder. Mycket gott skulle komma med flyget trodde man: demokrati, jämlikhet, frihet. Könsskillnaderna skulle avskaffas för en kvinna skulle lika bra som en man kunna manövrera ett flygplan. Journalister trodde att storstäderna snart skulle förenas med reguljära flyglinjer, trafikerade av ett slags luftbussar som kunde ta över 100 passagerare. En djärv förutsägelse då, men som visat sig slå in, trots att planen på den tiden knappt orkade komma upp från marken med två eller tre passagerare. Flygarna betraktades då som moderna riddare som möttes i himmelska tornerspel. Flyget sågs också som fredsbevarande, ty nu kunde generalerna, vana att sända ut soldater i strid, själva råka illa ut, vilket gjorde att de kanske avhöll sig från krig. Men i flera böcker i början av 1900-talet presenterades också mörkare framtidsutsikter. Flera författare kombinerar nu flygets förmåga att från luften förstöra hus och städer med rena utrotningen av flera folkslag som afrikaner och kineser. Den gula faran blir här ett begrepp. En av dem som hakar på de dystopiska inslagen är Jack London som i sin sista berättelse The unparallelled invasion låter ett plan fälla glasrör med farliga smittämnen över Peking, som leder till att elva miljoner kineser omkommer. Men ingen kunde på denna tid ändå förutse de miljöproblem som flyget skulle ställa till med.

Alabastervit och doftande breder liljekonvaljen ut sig som en matta, dock inte lika expansivt som vitsippan, i skogsbacken på min vandring längs gamla landsvägen. I barndomen brukade jag plocka en bukett av dem till mamma, som tyckte det var fint, men som inte, sin vana trogen, kunde låta bli att varna mig för dess giftighet. Liljekonvaljen blommar i samband med skolavslutningar och det har gjort att jag förknippar den med ett visst vemod, något som Gustaf Fröding fint har fångat i sin dikt om Kung Liljekonvalje. "Kung Liljekonvalje han sänker sitt sorgsna huvud så tungt och vekt, och silverhjälmen blänker i sommarskymningen blekt". Liljekonvaljen har enligt Ingvar Svanberg i hans roande bok "Gökblomster, ryssgubbe och vandrande jude" sitt ursprung i den latinska benämningen Lilium Convallium, "dalarnas lilja", jämför engelskans lily of the valley. Det var också det vetenskapliga namnet tills Linné lade sig i det hela och införde namnet Convallaria Majalis (majalis, att den blommar i maj). Liljekonvaljen är Gestriklands landskapsblomma.

Mina tankar denna dag går till min mor. Var också och firade henne med kaffe och bakelse. Dagen sammanfaller med EU-valet och hon var väldigt bestämd på att hon ville rösta, så jag tog med henne i rullstolen ner till vallokalen i äldreboendet. Valförrättarna tyckte det var roligt att hon ville rösta, hon är ju drygt 97 år och tycker fortfarande att hennes röst ska räknas. Hon har återhämtat sig bra efter den jobbiga sjukhusvistelsen för en månad sedan, då hon hade kräkts blod, vilket visade sig vara ett magsår. Och inte nog med det så ramlade hon ur sjukhussängen och fick en präktig bula i pannan. Men som tur var så bröt hon inga ben. Det går ju inte att komma ifrån att man tänker lite extra på ens mor denna dag, även om dagen mest fått kommersiella förtecken, vilket vi kunde konstatera på ICA Maxi, som bullat upp ett berg av tårtor. Fast tårtor är väl inte det värsta. Dagen instiftades dock med ett gott syfte i början av 1900-talet av en viss Anna Jarvis, som ville hedra sin mor Ann Jarvis, som var fredsaktivist och som hade ägnat sig åt att vårda svårt sårade soldater under det amerikanska inbördeskriget. Ann Jarvis ansåg att ens "mor är den person som gjort mer än någon annan för dig". Något man bara kan hålla med om.

Gläder mig åt långväga gäster i en av holkarna i trädgården, en svartvit flugsnappare och hans maka har slagit sig ner där. Och det just i holken i eken. Som smålänning känns det extra rart, uppvuxen som man är i ekens rike. Att det finns en ek i trädgården här i södra Norrland får jag tacka den som vi köpte huset av. Han hade nämligen under sin semester söderut tagit med sig två ekplantor eller vad det nu heter och grävt ner dem i sin trädgård. Den ena dog, men den andra har växt upp till en ståtlig ek, dock inte jämförbar med de längre söderut. Och några ollon ger den inte heller. Nåväl, det är i alla fall i denna ek, som den svartvita flugsnapparen och makan slagit ner sina bopålar. Och på kvällarna sitter hanen i toppen av eken och låter höra sin sång, som kan påminna om talgoxens, dock inte lika ihärdig. Kanske sjunger han för honan som sitter några grenar ner. Hur som helst så känner jag en stor glädje inombords för att den valt att bosätta sig i vår trädgård.

Läser Jan Myrdals bok Gubbsjuka från 2002, skriven strax före han skulle fylla 75 år, alltså ungefär den ålder jag själv nu snart är i. Gubbsjukan i Myrdals fall och ej heller i mitt handlar inte om att man börjar snegla och dregla efter småflickor. Att sätta sig och glo på internet efter sådana sajter skulle aldrig falla mig in och är direkt osmakligt. I Myrdals fall handlar det heller inte om potensen, vilket det dock gör för mig efter den operation av prostata som jag tvingades till för nästan precis 14 år sedan. Nej, Gubbsjukan för Myrdal är att han som gubbe inte känner att han har den tid som han skulle vilja ha för att skriva allt som pockar på. Den otåligheten kan jag också känna, då det gäller alla de böcker som jag skulle vilja läsa och som står där i bokhyllorna som ett ont samvete. Min praktiska hustru däremot tycker att man hinner väl vad man hinner, det är inte mer med det. Men det tröstar mig knappast. Men Myrdal tar även upp en annan sida av saken och det är det ålderdomens förfall som man drabbas av då man blir äldre. Kroppen ger sig till känna på ett annat sätt och även intellektet påverkas. Hörseln blir sämre, liksom ögonen. Håret faller av utom i öronen och många andra ting som inträffar. Det värsta är väl om man går in i dimman, blir liggande eller sittande som ett kolli. Ålderdomen är kort sagt inte värdig. Och den gamle blir snabbt överflödig och räknas inte med i det effektivitetssamhälle vi har och som är gjort för den unge och raske. Den gamle saknar plats och efterfrågas inte. Myrdal skriver också mycket om döden, hur den osynliggörs, medan däremot gravutsmyckning och spektakel som halloween får ta plats. Det är en tankeväckande bok som Myrdal skrivit, även om man kanske inte håller med om allt han skriver.

Ifjol skaffade jag en robotgräsklippare efter att ha tröttnat på alla problem med åkgräsklippare som titt som tätt gick sönder. Och då jag saknar dragkrok till bilen eller egentligen inte kan ha det då jag äger en hybridbil, så fick jag försöka låna både bil och släp eller be verkstaden hämta klipparen, vilket alltid tog rundlig tid och gräset hann växa rejält. Nu behövde inte robotgräsklipparen i fjol klippa så väldigt mycket på grund av den torra sommaren. Jag hade vinterförvaring av den och hade inte förstått att det kunde ta tid innan installatören hunnit få ut alla robotar nu på våren, försäljningen av dem har ju varit stor. Så det dröjde ända tills igår innan den anlände och gräset hade blivit oroväckande högt på sina ställen. På två ställen hade sorken bitit av slingan, så det tog en stund innan allt var okej. Men så kom den då äntligen igång och jag gladde mig. Men efter tre timmar, då vi skulle äta, kom ett felmeddelande på mobilen att roboten kommit utanför arbetsområdet. Den stod vid den nyanlagda hönsgården, där min hustru, som är händig, dragit om kabeln. Jag trodde det bara var att lyfta bort roboten en bit och så starta på nytt, men det gack inte. Fick meddelande att maskinen inte hade någon kontakt med slingan. Trodde det berodde på att min fru varit på kabeln med spaden, fast slingan hade bara skadats inte gått av. Så vi lagade stället, men det hjälpte föga, vi fick samma meddelande igen. Jag kontaktade då installatören, men naturligtvis var han bokad hela denna dag och kunde komma först under torsdagen. Så nu sitter jag här och svär över att gräset fortsätter att växa och jag kan ingenting göra. Varför sålde jag åkgräsklipparen?

Bitvis följde jag Janne Josefssons reportage om nerläggningen av Viskafors gummifabrik häromkvällen. Här fanns mycket som luktade illa. Bland annat företagsläkarnas förnekande av att arbetarna kunde bli sjuka av dammet från gummitillverkningen. Det fanns de som dött i cancer, men man skyllde på rökning, fast vederbörande aldrig rökt. Det är samma skandal som ifråga om asbestarbetarna på sin tid. Och försäkringssystemet fallerade och kunde inte bistå de som skulle behövt hjälp. Dessutom var själva nerläggningen av fabriken lumpet gjord. Företagsledningen gav sken av att fabriken skulle drivas vidare och att man skulle göra förbättringar av arbetsmiljön, när man redan bestämt sig för att lägga ner densamma. Falskhet och svek för att inte säga lögn. Ingen anständighet alls alltså. Då jag såg programmet kom jag att tänka på nerläggningen av sågen på min hemort 1979, för 40 år sedan. Sågen var ortens enda arbetsplats och det var därför ett dråpslag mot jobbarna och samhället, då den lades ner. Sågen hade under 1960-talet haft sin kulmen, då man tvingades köra skift för att hinna med alla order. Och man hade tvingats skaffa arbetskraft från Norrland och Finland. Det ledde bland annat till att jag träffade min hustru. Man hade också gjort investeringar i ny timmeranläggning och en ny brädkapa. Men det räckte inte då de stora sågverksindustrierna satsade och konkurrensen blev övermäktig för de mindre. Sågen hade etablerats på 1890-talet, gått lite knackigt de första årtiondena på det nya seklet, men efter första världskriget och då familjen Danielsson tog över ruljangsen så stabiliserades verksamheten. Sågen var en av de största i södra Sverige och samhället blomstrade och växte i befolkning. Men 1946 inträffade en katastrof, då hela sågen, utom brädgården, brann ner. Fast det var samtidigt lyckosamt, då man kunde modernisera verksamheten och sedan hålla igång den fram till nerläggningen 1979. Nu bor jag i Hudiksvall och här fanns också en stor såg, Håstaholmen, som trots sin storlek, fick slå igen i slutet av 1980-talet. Verksamheten flyttades till Iggesund och där finns den kvar än idag.

Nu har vi blivit med höns, fyra hönor och en tupp anlände i måndags denna vecka. Något yrvakna och avvaktande till sin nya bostad, vars grund är en vävstol som byggts på. Dessutom en utegård, där de kan sprätta omkring. Tuppen hade något utländskt namn som jag inte kommer ihåg, medan hönorna är Hedemorahöns i någon blandform. Väldigt vackra allesamman. Till utegården hade vi byggt en ganska brant trätrappa, vilket de inte var vana vid. Tuppen tog helt enkelt en flygtur istället, medan två av hönorna använde trappan. De andra två tvekade och använde till slut vingarna. Hittills har vi endast fått ett ägg, men kanske blir det bättre när de blivit vana vid stället. Min mellandotter och ett av barnbarnen har försett sällskapet med namn, som vi så småningom kommer att använda för att kunna skilja dem åt. Att få in dem på kvällen var jobbigt första kvällarna. min fru fick lyfta in dem. Men igår kväll när vi skulle natta dem så hade de självmant gått in. De lär sig med andra ord efterhand. De har olika karaktärer. En mörkbrun eller svart höna är mycket på och alltid först till maten. Den höna som lagt ägget verkar vara tuffingen i sällskapet, medan tuppen håller sig på sin kant och närmast är en fegis. De andra två hönorna är ännu så länge ganska anonyma.

Innebär försvarsberedningens sammanbrott att vi går mot en regeringskris? Kommer bondetåget att gå i repris? Det kan man fråga sig efter att de borgerliga partierna med buller och bång lämnat försvarsberedningen. Orsaken lär vara en simpel reservation i en bilaga till försvarsbetänkandet av socialdemokraterna i vilken de inte kan gå med på den miljardrullning till försvaret för 1922 till 1925 tror jag det var. Det är ju en demokratisk rättighet att få reservera sig mot beslut som man inte gillar eller är tveksam till. Och för sossarna är en annalkande lågkonjunktur och ökade kostnader till EU efter britternas utträde ur EU en varningsklocka. Men för Ulf Kristersson är tydligen beslutet klandervärt eftersom det kom i elfte timmen. Ja, den gode Ulf är mycket för svek efter att två av hans allianskamrater lämnat honom i sticket. Men kanske kan försvarsfrågan lappa ihop boskillnaden, då både liberalerna med reservmajoren Björklund i spetsen och centerpartiet anslutit sig till avhoppet. Försvaret har alltså seglat upp som en stridsfråga igen precis som 1913, då den orsakade regeringskris och liberalen Karl Staaf tvingades avgå som statsminister. Den gången gällde det bland annat byggandet av en pansarbåt, som regeringen Staaf sagt nej till. De konservativa mobiliserade och lyckades få tusentals bönder att tåga till Stockholm, där de förklarade kungen sin trohet. Bakom det hela fanns krafter som ville ge kungen mera makt och som ville stäcka demokratin. En av dem var Sven Hedin, som hade gett ut en skrift Ett varningsord, där han pekade ut Ryssland som den stora faran. Nu finns det liknande tongångar om ryssen som ett hot efter Putins annektering av Krim och äventyrligheterna i Syrien med mera. Säkerhetshotet kan därmed användas för att argumentera för ökade anslag till försvaret. Det ironiska i sammanhanget är att det var de borgerliga under alliansregeringens tid som skar ner på försvaret, dess statsminister kallade till och med försvaret för ett särintresse. Till detta kommer att alla de skattesänkningar som genomfördes då inverkade på försvarsanslagen. Vad händer nu? Kommer de borgerliga att gå vidare och driva igenom sin linje med enormt ökade anslag till försvaret eller är man ute för att avsätta statsministern. Något nytt bondetåg tror jag dock inte att man är mäktig. Den som lever får se, som det brukar heta.

Då jag läser om Ester Blenda Nordström i Fatima Bremmers Augustpris-nominerade biografi Ett jävla solsken och hennes första lärospån inom journalistiken på Stockholms Dagblad, så minns jag mina egna trevande försök inom gebitet. Det började med att jag skickade in notiser från IOGT-sammankomsternas möten, vilka lokaltidningen till min glädje tog in. Att skriva var ju lite av fåfänga, att få se sin egen text i skrift. Hur som helst sporrade det mig till andra uppdrag, bland annat skrev jag under signatur om olika problem i samhället. Ett åttkantigt dass till exempel som låg i närheten av Konsum, som folk menade var en hälsofara. Inlägget orsakade gissningar, vem var det som kunde ha skrivit om detta. Jag höll god min och log i mitt inre för att ha vållat lite uppståndelse. Men inlägget retade hälsovårdsnämndens ordförande som tillägnade mig en dikt i vilken han ville ösa lite solsken över den negative skribenten. Dasset kom dock bort med en fart, vilket visade att ord kunde ha verkan. En av mina stora idoler på journalistikens område var Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, i Dagens Nyheter. Jag slukade hans kåserier och historiska artiklar med hull och hår. Jag sökte efterlikna honom inte bara med pipa och reporterblock, utan även i uppdragen. I grannsamhället hade förekommit glastillverkning på 1920-talet och jag besökte nu de rester som fanns kvar av verksamheten. Ännu stod själva glashyttan kvar, vilken skrämt mig då jag var liten och man passerade byggnaden. Då höststormarna spelade och det ven i huset som av alla tusen djävlar så höll jag pappa hårt i handen. Men nu blev glashyttan bara till en artikel om det som varit. Jag såg mig också omkring i omgivningarna for till ett tingshus, där åtalade dömts och läste in mig på dess historia. Jolos kåserier inspirerade mig också till upptäckter i naturen, vilket redaktionssekreteraren på tidningen dock var måttligt förtjust i. Han ville ha fakta och nyheter. För att tillfredsställa honom använde jag mig av läggen och skrev om den brand som ödelade nästan hela sågverket 1946. Det var ju strax efter kriget och nu skulle sågen börja tjäna stora pengar på det ödelagda Europa och så inträffade denna förödande brand. Men branden innebar att familjen som ägde sågen nu kunde modernisera verket och konkurrera ännu bättre om kunderna. Nåväl, min artikel blev något missförstådd. Folk från stan och annorstädes ringde och undrade om sågen brunnit. Så lärde jag mig att artiklar i en tidning kan missuppfattas. Journalistiken kom aldrig att bli mitt yrke, men jag har medarbetat i tidningar under många år och under mer än 25 år har jag skrivit kulturartiklar och bokrecensioner i den lokaltidning där jag nu bor. Jag slutade med det först 2016.

Då jag lyssnar på P1:s kvällsnyheter påminns jag om att det är fredsdagen i år. Det är alltså 74 år sedan som andra världskriget slutade och människor över hela världen gick ut i jublande skaror för att fira segern över Nazityskland. Det kan vara bra att bli påmind om detta, då nu ett EU-val stundar. EU är i förlängningen ett resultat av erfarenheterna från andra världskriget. Fast det var andra män, en rad aktivister, som först tog initiativet till en Europakongress i Haag 1948 och som formulerade en stadga vars kärna var mänskliga rättigheter i Europa. Stadgan mynnade ut i en Europakonvention vilken finns än idag i skuggan av EU. Men för de tjänstemän som grundade EU eller vad det nu hette från början, så betraktades dessa aktivister från Haag som en samling drömmare. Istället för mänskliga rättigheter i fokus skulle fri rörlighet och marknadens mekanismer gälla. Det var också den linjen som vann och som alltsedan dess dominerat i EU-arbetet, även om på senare år parlamentet fått lite mer att säga till om. Att gå och rösta i EU-valet är trots allt viktigt i synnerhet som vi fått tillbaka både fascism och nazism i Europa och olika högerextrema rörelser. Nationalismen som ställt till med så mycket ont i Europa och som legat bakom två världskrig är åter på modet. Mot denna bör vi ställa internationalism och öka jämlikhet. Och det finns partier som för fram sådana frågor och de bör vi stödja som tror på alla människors lika värde.

Sedan några dagar har ett gäng sångsvanar slagit sig ner på täkten i närheten av en förfallen hölada. Till en början var de sex stycken, men idag var antalet ökat till 15. Med dem fanns minst lika många kanadagäss. De tycks gå bra ihop med varandra. Om de rastar här på sin väg norrut vet jag inte och jag kan ju inte fråga dem heller. Men möjligt är att de tänker stanna och häcka här i Hälsingland. Ty denna ödemarks- och myrfågel har ju under senare år alltmer utvidgat sitt område söderut. Nåväl, jag tog en promenad på gamla landsvägen för att komma dem lite närmare än bara skåda dem genom kikaren. Då jag närmade mig, jag var nog inte mer än 50 meter ifrån dem, så började några av dem, vakterna troligen, resa på sig, medan de utlät sig ogillande. Fågeln är verkligen imponerande, för att inte säga storslagen. Nu vaggade de majestätiskt fram som små vitklädda torgmadamer. Bland dem såg jag också någon ungfågel, som då var grå med skär näbb till skillnad från vuxenfågelns gula. Jag vek av från landsvägen och slog in på skogsvägen som nu torkat upp. Jag väntade mig att få se vårens första orm, för när jag gick här för något år sen på hösten och det var ungefär samma väder som nu med cirka tio grader, så låg en svart huggorm vid vägkanten. Jag hajade förstås till, eftersom jag inte förväntat mig och det skulle vara någon orm i farten. Men nu var jag mera beredd. Jag lider nämligen av ormfobi och har svårt att vistas i skog och mark på somrarna. Vet inte om det är genetiskt betingat eller om det är påverkan från mormor och mor som var ormrädda. Jag har aldrig blivit biten, men en gång då vi skulle plocka blåbär råkade jag kliva på en, förmodligen över huvudet för den bet mig aldrig, men fräste ilsket åt mig, innan den försvann ner i ett hål. Men denna dag slapp jag se någon orm. På tillbakavägen lyste den frodiga kabbelekan mot mig i dikena. Nu är det dess tid, samtidigt med göken. Kabbelekan vars namn är höljt i dunkel är också en storslagen växt, men hårt trängd av utdikning. En av alla dessa miljoner arter som på grund av människans omåttliga framfart hotas. Linné kallade den kalvleka, kanske för att den visar sig samtidigt med att korna släpps på sommarbete. Harriet Hjorth däremot föreslår namnet barnleka, eftersom barn, åtminstone förr, älskade den ståtliga blomman och gärna gick ner i dikena och plockade den och blev våta om fötterna. Växten har också flera folkliga namn som äggblomma, kalvöga, stor smörblomma, gul majblomma med flera, vilket visar att den varit älskad. Själv lämnar jag den ifred och gläds åt dess vackra lackgula blommor.

Mina tankar denna dag går till min far Åke som har namnsdag idag. Han har nu varit borta i drygt 30 år. Hans liv kunde ha blivit längre om inte prostatan tagit det. 15 år efter hans död råkade jag själv i samma belägenhet, prostatacancer. Men till skillnad från honom kom jag i tid och överlevde. Pappa kom att ägna hela sitt arbetsliv åt kooperationen. Han ville som ung gå till sjöss, men föräldrarna tillät det inte. Sågverket lockade honom inte, utan hans mor, min farmor, som var aktiv i Gillet lyckades få in honom som butiksbiträde i Konsum. Och Konsum blev han trogen, avancerade i början av 1960-talet till butikschef. Att han skulle handla på ICA eller i någon annan affär var uteslutet. Då han blev chef fick familjen en tjänstebostad ovanpå affären och jag ett eget rum i det gamla biträdesrummet. Den butik som han tjänade så troget i många år finns nu inte längre kvar som Konsumbutik, utan har en privat ägare, som hankar sig fram på nåder. Han slutade sin anställning runt 1980 och flyttade till staden, 3 mil från sågverkssamhället. Han som inte velat lämna samhället, vilket min mamma velat sedan länge för att skapa bättre förutsättningar för mig och min bror, var nu inte längre ovillig att flytta. Han insåg att skulle han bli kvar i bostaden så skulle han inte få en lugn stund, man skulle fråga honom om tusen saker. Då de flyttat till stan kom min mor att börja arbeta på ett äldreboende och med städning och min far blev hemmaman. En något ovanlig situation för honom. Jag frågade honom om det var långtråkigt, men han sa att han tog promenader och la patiens för att fördriva tiden. Han tyckte om att resa och han och mamma gjorde ett par resor, den sista gick till London, men då var han ganska dålig och kunde inte hänga med på alla aktiviteter. Nio år fick han i staden, innan livet tog sin ända. Hur var han som pappa? Under min barndom var han mycket frånvarande efter som han hade långa arbetsdagar. Då han kom hem sov jag och min bror oftast. Men på söndagarna brukade jag från det jag var fem år få följa med honom på fotboll. För mig var det ett lyckligt ögonblick. Fotbollsplanen var en spännande arena med många intryck med män som spände sina krafter, ett omklädningsrum som luktade liniment och med hejarklackar som skanderade. Han var båtintresserad, kanske var det längtan att gå till sjöss, som gjorde att han skaffade en båt, även om det så att säga var på mininivå. Det var en plywoodbåt, som vi sommartid företog utflykter med. Oftast till samma ö, som egentligen var en halvö, och där vi solade och badade. Ibland var vi nyttiga också och plockade smultron och svamp. Musik var ett annat intresse. Efter fotbollsmatcherna brukade han smita iväg till sin yngsta bror och spisa jazzskivor. Någon gång fick jag följa med. Alla rökte i det lilla rummet, medan skivorna snurrade runt och snart blev atmosfären så mättad av rök att jag fick kväljningar och begav mig till farmor och farfar som bodde i närheten, där jag fick saft och bullar. Farfar kunde då ta upp munspelet och spela en trudelutt. Mamma blev ganska ond på pappa,då hon fick höra om hans utflykt och att han dragit med mig. Han spelade också bastrumma i musikkåren och på valborg och första maj kunde jag se honom med den stora trumman på magen, då kåren tågade genom samhället och gjorde uppehåll på en del ställen, till exempel vid pensionärshemmet och hos disponenten. För att hedra honom har ett av mina barnbarn fått namnet Åke som ett andranamn.

Den sommaren hamnade jag vid brädkapan på sågen. Jag var 13 eller 14 år gammal. På den här tiden skulle alla skolpojkar i samhället jobba på sågen sommartid och läras upp för framtiden. Jag var ströpojke, det vill säga jag skulle plocka bort de strökäppar som fanns mellan brädlagren för att underlätta för nerläggarn. Nerläggarn var en man i 50-årsåldern med ett runt månansikte och små grisögon. Han var ungkarl och bodde på vinden i en av kasernerna. Det var i stort sett allt jag visste om honom. Han hade bråttom att mata på brädorna för att få sig en rök mellan varven. Mannen som kapade brädorna till lämplig längd och kvalitet kände jag igen som en munter person, en som var rolig på fritiden och lockade människor att skratta. Men då brädorna kom nerdansande på matarbordet i hastig takt och i sådan mängd att han inte hann med så blev han vred och skrek åt nerläggarn att han var en jävla idiot. Det här upprepades flera gånger och det tycktes inte som om nerläggarn brydde sig, utan att han närmast ville jävlas med kaparn, som fortsatte att gorma och skrika okvädingsord åt honom. För mig som var ny på arbetsplatsen var detta något nytt. Här kunde jag se hur arbetet förvandlade människor, hur den som civilt var en skojig och rolig karl nu uppträdde som en sårad gaphals och hur nerläggarn verkade njuta av att kunna jävlas med sin arbetskamrat. En dag kom inte nerläggarn till jobbet och man började undra var han tagit vägen, hade han försovit sig eller var han sjuk. Framåt lunchtid kom faktorn och meddelade att han hängt sig på vinden i närheten av sin bostad.

Lena Anderssons roman Sveas son berättar historien om Ragnar Johansson, samtida med folkhemmet. Ragnar är en rätvinklig person, som är som en sinnebild för folkhemmet. Han förkastar det gamla, som representeras av hans mor Svea. Svea kan ju stå för det gamla Sverige. Ragnar är en skicklig möbelsnickare, men vågar inte satsa på möbelsnickeriet, utan väljer istället att bli slöjdlärare, som känns säkrare och tryggare. Och trygghet var ju ett honnörsord i folkhemmet. Ragnar vill att barnen Erik och Elsa ska ägna sig åt idrott och inte driva omkring sysslolösa i samhället. Och Erik blir en ganska duktig cyklist, men tröttnar på det i tonåren. Elsa blir ännu mer framstående som skidåkare och hon och Ragnar åker omkring på tävlingar och träningsläger i flera år och hon når betydande framgångar. Men så tröttnar även hon och Ragnar känner sig tom och besviken. För att ha något att göra börjar han måla och går en konstkurs. Där träffar han en frånskild kvinna, som han snart inleder ett förhållande med. Han, den rationelle och logiske, låter sig plötsligt ledas av känslor. Han skiljer sig och börjar ett nytt liv, där han försöker anamma det moderna, men det går inget vidare, ränderna har inte gått ur honom. Den nya sköna, fragmentariska och osäkra värld som kommit efter folkhemmet har han svårt att acceptera. Ragnar är en tragisk figur eller egentligen är det väl så att han, då samhället förändras, då folkhemmet inte längre visar sig vara det trygga hem som en gång utlovades, inte känner sig ha någon plats i det nya samhälle som vuxit fram. Som skildrare av folkhemmet kunde Lena Andersson kanske satt Ragnar Johansson i flera situationer, där folkhemmets upplösning klargjorts, nu blir det ganska mycket som handlar om idrotten. Men det blir också det lite väl privat, för vad hände där med folkhemmet, försvann jämlikheten och fick vi en ökad ojämlikhet bland utövarna. Lena Andersson bok kan dock med fördel användas i diskussioner om folkhemmet på gott och ont.

Moderaterna brukar vara de första som klankar ner på bidragsfusk, fast mest då det gäller underklassen. När de själva utnyttjar systemen så är de mer generösa, då brukar de ha följt lagar och regler. Men samvetet har de tydligen glömt. Nu har två moderater avslöjats med fuskande. Först var det Erik Bengtsbo, arbetsmarknadspolitisk talesperson för moderaterna, som var skriven för dubbelt boende och som även erkänt att han gjort fel. Nu är det en ännu högre uppsatt person, Elisabeth Svantesson, vice ordförande för moderaterna, som TV4 Nyheterna uppger ha haft ett dubbelt boende mellan 2014 till 2017. Hon har varit skriven i Örebro, fast hon uppenbarligen bott i Örby söder om Stockholm med sin familj. Nu hävdar hon att hon följt alla regler och lagar och att hon behövt vara skriven i Örebro för att det är hennes valkrets. Hur det förhåller sig med det senare får väl myndigheterna eller vilka som nu tittar på sånt göra. Hur som haver så slirar moderaterna i diket när det gäller bidrag.

Idag kom fakturan från Telia till min gamla mor som bor på ett äldreboende. Fakturan var på 1 054 kronor, den rörlig avgiften, det hon ringt för var 18 kronor, resten är fast avgift. Dessutom lägger man på en fakturaavgift på 49 kronor, trots att vi har autogiro. Hur tänker man på Telia och hur har man mage att ta ut sådana avgifter av gamla människor som haft telefon i åratal, men som nu på ålderns dagar inte ringer särskilt ofta. Ska Telia klå dessa gamlingar på pengar bara för att de inte kan och inte har möjlighet att skaffa mobiler? Jag finner det oerhört skamligt.

Idag gick jag i ett första majtåg igen. Det var cirka 40 år sedan sist och då i en annan stad mitt i mörka Småland. Nu gick promenaden i en stad i södra Norrland och i vänsterpartiets hägn. För 40 år sedan hade man en annan entusiasm och framtidstro, en tro på att saker och ting gick att förändra. Numera är man mera luttrad och desillusionerad. Jag kände en viss tveksamhet att ställa upp och demonstrera ska erkännas, men som världen nu ser ut och hur Sverige förändrats så kändes det motiverat. Kan man visa var man själv står så är ju ändå något vunnet. Jag vet inte om jag omfattar hela vänsterpartiets politik, men för mig är det dock det bästa alternativet, det jag känner mig mest bekväm med. Och flera av dess hjärtefrågor kan jag ställa mig bakom. Det blev trots allt en trevlig stund med tåg och tre tal, två av lokala krafter och ett av en huvudtalare som kom från Malmö. Hon betonade starkt klimatkampen. Efter talen blev det en musikstund, soppa och fika i Godtemplarhuset. När jag satt där och såg mig omkring i salen kunde jag inte annat än tänka på de mänskor i nykterhetsrörelsen som en gång i tiden byggt detta gedigna hus i slutet av 1800-talet. Tänk vilken entusiasm och framtidstro som då måste ha väglett dem, vilken tro på framtiden de måste ha känt, att allt skulle bli bättre. Godtemplarsalen var också säte för de föreläsningar som anordnades av arbetarinstitutet, en visserligen liberalt ledd förening, men som ändå ville bilda sina medborgare. Och vad finns kvar idag och hur ser morgondagen ut så gick mina tankar.