krille tvärvigg

Sedan några dagar har ett gäng sångsvanar slagit sig ner på täkten i närheten av en förfallen hölada. Till en början var de sex stycken, men idag var antalet ökat till 15. Med dem fanns minst lika många kanadagäss. De tycks gå bra ihop med varandra. Om de rastar här på sin väg norrut vet jag inte och jag kan ju inte fråga dem heller. Men möjligt är att de tänker stanna och häcka här i Hälsingland. Ty denna ödemarks- och myrfågel har ju under senare år alltmer utvidgat sitt område söderut. Nåväl, jag tog en promenad på gamla landsvägen för att komma dem lite närmare än bara skåda dem genom kikaren. Då jag närmade mig, jag var nog inte mer än 50 meter ifrån dem, så började några av dem, vakterna troligen, resa på sig, medan de utlät sig ogillande. Fågeln är verkligen imponerande, för att inte säga storslagen. Nu vaggade de majestätiskt fram som små vitklädda torgmadamer. Bland dem såg jag också någon ungfågel, som då var grå med skär näbb till skillnad från vuxenfågelns gula. Jag vek av från landsvägen och slog in på skogsvägen som nu torkat upp. Jag väntade mig att få se vårens första orm, för när jag gick här för något år sen på hösten och det var ungefär samma väder som nu med cirka tio grader, så låg en svart huggorm vid vägkanten. Jag hajade förstås till, eftersom jag inte förväntat mig och det skulle vara någon orm i farten. Men nu var jag mera beredd. Jag lider nämligen av ormfobi och har svårt att vistas i skog och mark på somrarna. Vet inte om det är genetiskt betingat eller om det är påverkan från mormor och mor som var ormrädda. Jag har aldrig blivit biten, men en gång då vi skulle plocka blåbär råkade jag kliva på en, förmodligen över huvudet för den bet mig aldrig, men fräste ilsket åt mig, innan den försvann ner i ett hål. Men denna dag slapp jag se någon orm. På tillbakavägen lyste den frodiga kabbelekan mot mig i dikena. Nu är det dess tid, samtidigt med göken. Kabbelekan vars namn är höljt i dunkel är också en storslagen växt, men hårt trängd av utdikning. En av alla dessa miljoner arter som på grund av människans omåttliga framfart hotas. Linné kallade den kalvleka, kanske för att den visar sig samtidigt med att korna släpps på sommarbete. Harriet Hjorth däremot föreslår namnet barnleka, eftersom barn, åtminstone förr, älskade den ståtliga blomman och gärna gick ner i dikena och plockade den och blev våta om fötterna. Växten har också flera folkliga namn som äggblomma, kalvöga, stor smörblomma, gul majblomma med flera, vilket visar att den varit älskad. Själv lämnar jag den ifred och gläds åt dess vackra lackgula blommor.