krille tvärvigg

Idag har hösten annonserat sin ankomst lite tydligare med regn, rusk och blåst. Men inte nog med det. Mot kvällningen då jag kom från bastun drog tranflockar förbi ljudligt trumpetande som om de ville ta farväl av oss. Det kändes vemodigt och gav en klump i magen, vilken inte ville ge med sig trots en god dessert efter maten. Och snart faller mörkret som ytterligare ett tecken på att hösten kommer med raska kliv.

Dagens nam är Raoul och det för oss osökt in på Raoul Wallenberg, som väl är den mest kända personen med det namnet. Bortsett från Raoul Castro då, men han är ju inte svensk. För en del är nog detta en stor minnesdag, för det han uträttade för de ungerska judarna i Budapest under andra världskriget. Det trista, men också det som gör hans namn vida berömt, är ju hans öde. Att han greps av den ryska underrättelsetjänsten i krigets slutskede och fördes bort till ett då okänt öde. Världskriget var i princip slut, Tyskland besegrat, och de både supermakterna på väg in i ett kallt krig med stor misstänksamhet mot varandra. I det läget hamnade Wallenberg mitt i skärningspunkten mellan supermakternas intressen. Hans tjänst i Budapest var finansierad med amerikanska pengar och det gjorde honom misstänkt i ryska ögon. Var han månne en amerikansk spion? resonerade sannolikt den ryska underrättelsetjänsten. Därför tog de honom till fånga utsatte honom säkerligen för långdragna och plågsamma förhör, där kanske även tortyr förekom. Till slut tröttnade man kanske på honom och gjorde av med honom med ett nackskott. Ingen vet väl riktigt hur det slutade förstås, men med kännedom om rysk underrättelsetjänts agerande i andra fall, så är det inte osannolikt att slutet blev så. Fast idag är det nog annat som tilldrar sig större uppmärksamhet än Wallenbergs öde i den grå forntiden. För nu släpps ju fjärde delen i Milleniumserien och redan har jag ett mejl i min box, som säger att jag måste köpa boken för att stilla min nyfikenhet. Men det är faktiskt något som jag inte tänker göra:stilla min nyfikenhet.

Läser just nu Tomas Manns klassiker Doktor Faustus om kompositören Adrian Leverkühn som säljer sin själ till djävulen för att få behålla sin konstnärliga skaparkraft. Vad han offrar är kärleken. Tänker på detta då jag ser David Lagercrantz intervjuas i TV om sin nya Millenium-bok om Lisbeth Salander och där han beskriver det hela som en cirkus, där han tycks vara clownen som inget begriper. Har Lagercrantz  sålt sin själ till de förlag som här försöker rida på den framgång som Millenium-trilogin haft för att tjäna pengar? Lagercrantz slår ifrån sig och spänner ögonen i intervjuaren och menar att han verkligen brunnit för att göra det här projektet. Och det är väl möjligt att han har, men det gör inte saken bättre, att det är något olustigt med det hela. Varför försöker inte Lagercrantz skriva egna böcker istället för att snaska i andras framgångar (Zlatan och nu Stieg Larsson). Att Stieg Larsson dessutom inte lever längre gör det hela än osmakligare. 

Återigen blossar diskussionen om Svt:s så kallade vänstervridning upp. En ledarskribent i Expressen hävdar med stöd av ett facebook inlägg (jo det är ju högsta sanning idag), där en SVT-medarbetare uttalar att  kampen går vidare, som ett bevis för att SVT är vänstervridet. Man pekar också på en undersökning som visat att 80 procent av medarbetarna sympatiserar med de rödgröna. Det är ju lite lustigt att såna här åsikter återkommer med jämna mellanrum och särskilt då från en representant för en borgerlig tidning, då man vet att den borgerliga pressen i det här landet är oerhört mycket större än vänsterpressen. Att ge sig på SVT är ju också något som borgerliga personer alltid gillat, eftersom de ser SVT som något slags statlig TV. SVT är idag det media som har det största förtroendet. Med sitt angrepp tjänar Expressen bara ett parti, som man annars säger sig bekämpa. Vad kallar man det om inte hyckleri.

Veckans affärer uppger att världens 400 rikaste personer förlorat närmare 1 biljon på börsraset de senaste veckorna. Eller nästan lika mycket som världens utvecklingsbistånd. Om pengarna ändå gått till utvecklingsbiståndet så hade de gjort någon nytta, men att tycka synd om dem som förlorat på börsen har jag svårt att göra. Dels vet de väl vad det handlar om då det gäller aktier och sedan har de säkert sett till att ha andra tillgångar. Så det är knappast någon fattig som drabbas. Värre är det för småsparare.

Om man ska fortsätta att spekulera något över SD:s framgångar i den nyligen genomförda opinionsundersökningen, där det påstås att SD är största parti, vilket får tas med en nypa salt, så är ungdoms- och långtidsarbetslösheten, bostadsbristen och pensionärernas situation tre områden där SD vunnit poäng eller röster. Att ungdomar går arbetslösa i åratal är naturligtvis ytterst frustrerande. De kommer aldrig in i samhället och blir vilsna och osäkra. Kanske skyller de sin situation på de etablerade partierna, som inte lyckats lösa arbetslösheten. Och ser då i SD ett alternativ, som berättar om invandringen och de stora problem den ställer till med. Kanske tror man att invandrare och flyktingar tar jobben som gör att de blir arbetslösa. Att det sedan är strukturproblem som främst är orsaken till arbetslösheten är kanske svårt att ta in. Lättare då att skylla på något annat. Bristen på bostäder är också en faktor som missgynnar ungdomarna. Eftersom de ofta inte har råd att hyra lägenhet eller hitta någon bostad får de bo kvar länge hemma. Det gör att de lätt kan infantiliseras och har svårt att bli vuxna och ta eget ansvar. Bostadssituationen påverkar ju också asylboenden och integrationen. Något som SD också kan använda sig av i debatten. Till slut pensionärernas situation. Genom olika åtgärder har pensionärerna fått det sämre och SD har inte varit sena att utnyttja det och spela ut pensionärerna mot flyktingarna. Ett fult trick som tyvärr nog går hem hos många.

I solnedgången plötsligt ett tåg av tranor i v-formation. Genom köksfönstret ser jag dem dra förbi. Ett första förebud om höst. Ett annat är ju den dimma som varje kväll stiger upp ur de omgivande fälten och att mörkret faller tidigare om aftnarna. Det finns ingen återvändo, sommaren är på väg bort, trots att vi äntligen fått sommarvärme några veckor.

Samma dag som det är surströmmingspremiär i landet meddelar ett opinionsinstitut (hur många finns det?) att SD är största parti. Finns här något samband? Surströmming är väl äkta svenskt eller? Nu kan Björn Söder istället för en sillmacka öppna en burk och lukta på genuin svensk kost och slippa pizza och kebab. Nåväl, att SD nu är störst kommer som en följd av den senaste tidens skjutningar och våld, många blir oroliga och frågar sig vad håller på att hända i gamla Svedala. Flyktingsituationen i världen gör inte saken bättre. SD utnyttjar förstås situationen och spinner vidare på sin populism. Samtidigt är det resultatet av en långsiktig trend. SD har stadigt ökat sin andel i väljarkåren. Till en del är väl förklaringen, om man nu vill leta någon sådan, att de andra partierna misslyckats i sina försök att utmönstra uppkomlingen. Att frysa ut och inte befatta sig med SD har inte visat sig framgångsrikt. Partierna har också, även om de munhuggs ordentligt, kommit att likna varandra alltmer. Moderaternas lansering som ett nytt arbetarparti är en del i detta. Alliansens bildande en annan. Och vänsterns benhårda hållning i privatiseringsfrågan har inte rönt framgång. SD har kunnat framstå som det enda oppositionspartiet, vilket de också kallar sig. Och de slår både åt höger och vänster (kom ihåg deras yttrande om att fälla vilken regering som helst om man inte tar hänsyn till SD:s politik i invandringsfrågan). Man har också kunnat ikläda sig offerkoftan, som det stackars illa behandlade partiet och partiledaren har vunnit sympatier genom att visa sig vara mänsklig och bli utbränd, som så många andra. Är han då inte folklig, så säg. Media har också sin roll i det hela, både genom sin nyhetsfixering vid SD och genom att tidningarna mist sin roll som tredje statsmakt och nu istället ägnar sig åt så mycket annat i branschens nedgång. Åkesson kan fila vidare på sitt tal om vad var det jag sa, som han utlovade i sitt Almedalstal, om att SD skulle bli största parti. SD:s framgångar visar att demokrati kan brukas till mycket, bland annat till att dupera en stor del av befolkningen. Åkesson saknar inte läromästare från det förflutna.

Moderaterna vill införa ytterligare en karensdag i sjukförsäkringen för att få ner antalet sjukskrivningar enligt dess ekonomiske talesman. Det är moderatpolitik i dess prydno. Sätt åt de sjuka, arbetslösa och ekonomiskt svaga så måste de jobba. Det är cyniskt och hjärtlöst och inte alls i linje med Reinfeldts öppna era hjärtan. Moderaterna motiverar sitt förslag med de skenande sjukskrivningskostnaderna och att man måste få in pengar till statskassan. Men vill man få in pengar till statskassan så finns det gott om miljardärer i landet, som faktiskt skulle kunna bidra mera till välfärden. Men att vänta sig några sådana förslag från moderaterna är inte att räkna med. Nej, morot och piska är dess valspråk.

Då augustidagen lider mot sitt slut finner jag ett stort nöje att i sakta mak ströva runt i trädgården. Det är som att upptäcka den på nytt och att se vilka förändringar som skett under dagen. Om ännu flera hallon mognat, om en lök bugar sig och talar om att den är skördeklar osv. Solen kastar nu långa skuggor och luften är frisk och lätt att andas. Jag smakar på ett bär här och där och söker dess artkaraktär. Det känns som om allt går i ultrarapid jämfört med morgonens anspråk och brådska. Snart kommer dimman och omsluter fälten och korna som betar där. Jag tänker på inledningen av Stagnelius fina dikt: Kvällen guldmoln fästet kransa, älvorna på ängen dansa. Så är det som kvällen ter sig.

For till stugan vid havet för att hämta en cykel till en liten grabb som säkert saknar den. Den ska nu transporteras vidare till Stockholm, närmare bestämt Hammarby sjöstad. Lugnet vid stugan slog emot sig som en vägg. Här var inte längre barn som sprang omkring och lekte eller slog frivolter i studsmattan. Och borta var målet där den duktiga tioåringen kastat sig oförväget efter mina skott. Här hade varit liv och rörelse och arbete med stugan i flera veckor och nu slog tystnaden och ödsligheten mig rätt i ansiktet. Jag kände mig vemodig och betryckt och beslöt att gå ner till stranden för att finna hugsvalelse. Måsarna och tärnorna var fortfarande kvar. Några av dem satt på stenar och väntade kanske på att småfisk skulle dyka upp. Två äldre måsar flög upp då jag kom närmare, gjorde en lov över stranden och fortsatte sedan ut över havet och försvann som två vita prickar. Havet rörde sig som alltid i sin eviga rörelse och horisonten var som ett grått streck. Jag satt en stund i tyst begrundan över livet och dess flyktighet innan jag på tillbakvägen till bilen försåg mig med en näve blåbär som för stunden gav tröst.

Dagens namn är Dennis eller Denise. Den enda Dennis jag känt är seriefiguren Dennis, en rackarpojke i stil med Knoll och Tott, som förgyllde min egen barndom. Hos grannen under oss på Glasbacken, den snälle knotige truckföraren Folke och hans runda och godmodiga fru Karin brukade jag och min bror få smita in och bläddra i deras veckotidningar och förunnas en bulle och saft eller rentav en matbit. Deras dörr stod alltid öppen för mig och min bror. Här läste jag också serien om Tjalle tvärvigg med sin stora cylinderhatt och fick sedan öknamntet Tjalle av Folkes äldre pojkar. Nu har jag därför döpt min blogg efter Tjalle. För något av tvärvigg är jag kanske. Dennis var ju också ett efternamn som fick rykte om sig i 90-talets ekonomiska kris, då han som riksbankschef tvingades höja räntan till 500 procent för att söka försvara kronan. Så namnet har trots allt en viss klang, även om det är svårt att tro att någon idag döper sin son till Dennis. Hur det förhåller sig med Denise är mig mera obekant.

Jag är född samma år som bomberna över Hiroshima och Nagasaki föll. Bara drygt tre veckor skiljer mellan min födelsedag (13 juli) och bomben över Hiroshima den 6 aug.Detta påminns jag om idag. Jag fick livet till skänks medan över 100 000 japaner kom att mista det. Ikväll såg jag en dokumentär om bomberna, vilken visade att de egentligen inte var nödvändiga. Men under alla år har vi matats med den amerikanska proagandan om att de var nödvändiga för att få slut på kriget. Och att en invasion av Japan skulle ha kostat si och så många amerikanska soldaters liv. Amerikaners liv var uppenbarligen viktigare än japanska. Dokumentären visade också att man hemlighöll atombombens följder, den strålsjuka som offren drabbades av.  Och vidare att människor användes som försökspersoner av forskarna. Det var ett cyniskt och omänskligt sätt att behandla sjuka och skadade människor på.

Ikväll åkte jag hem med en härlig känsla i kroppen sedan Hudiksvalls FF på bortaplan i Söderhamn lyckades vinna det tuffa derbyt med 1-0. Och detta på övertid. Söderhamnarna tycktes då få hjärnsläpp och lyckades dra på sig tre utvisningar inom loppet av några minuter i frustration över förlusten. En av dem slog också ut domarens pipa ur hans mun och har nog att vänta ett rejält straff. Man skämde verkligen ut sitt lag. Man hade länge kämpat tappert för att hålla nollan för Huff hade stort spelövertag. Men det kunde ju också gått åt andra hållet, eftersom Söderhamn hade några farliga lägen. Men Huff är beundransvärda i sitt tålamod och i sitt sätt att bara mala på trots att spelet inte alltid fungerar som det ska. Fotboll kan vara otroligt spännande och grymt ibland. Det här var en kväll sent att glömma. Och Huff är fortfarande kvar i serieledning. Nu fyra poäng före Thoréngruppen.Blir det månne division 1 nästa säsong? För tidigt att säga förstås många tuffa matcher väntar.

Bert Karlssons bolag tjänar miljoner på flyktingmottagandet läser jag. Vi är bäst och har de lägsta priserna, skryter Bert. Lägsta priser är möjligt att man har om man sett de moduler som Bert tidigare visat upp och som knappt kan kännas människovärdiga. Om han är bäst ska väl andra än han få avgöra. Tjänar mest gör han i alla fall. Och det är ju lite patetiskt, då man betänker att han och IAN för mer än tjugo år sedan var ledare för ett parti som var emot flyktingar och som reste land och rike runt för att tala sig varm för minskad invandring. Men då det går att tjäna pengar på densamma så förnekar sig inte Bert. Är det då inte bra att han gör något för flyktingar kanske någon kan tycka. Jovisst, men han gör det knappast för att han är godhjärtad, utan för att tjäna pengar. Hans inställning till flyktingar tror jag knappast har förändrats. Nu är Bert inte den enda som skor sig på den misslyckade flyktingmottagningen. Om migrationsverket tänkt sig för och själv byggt bostäder för att kunna ta emot de asylsökande så hade inte den situation vi nu är i behövt uppstå. Nu är det många som kan utnyttja situationen och så har vi ett parti som inte är sena att politiskt dra nytta av läget.