krille tvärvigg

For till stugan vid havet för att hämta en cykel till en liten grabb som säkert saknar den. Den ska nu transporteras vidare till Stockholm, närmare bestämt Hammarby sjöstad. Lugnet vid stugan slog emot sig som en vägg. Här var inte längre barn som sprang omkring och lekte eller slog frivolter i studsmattan. Och borta var målet där den duktiga tioåringen kastat sig oförväget efter mina skott. Här hade varit liv och rörelse och arbete med stugan i flera veckor och nu slog tystnaden och ödsligheten mig rätt i ansiktet. Jag kände mig vemodig och betryckt och beslöt att gå ner till stranden för att finna hugsvalelse. Måsarna och tärnorna var fortfarande kvar. Några av dem satt på stenar och väntade kanske på att småfisk skulle dyka upp. Två äldre måsar flög upp då jag kom närmare, gjorde en lov över stranden och fortsatte sedan ut över havet och försvann som två vita prickar. Havet rörde sig som alltid i sin eviga rörelse och horisonten var som ett grått streck. Jag satt en stund i tyst begrundan över livet och dess flyktighet innan jag på tillbakvägen till bilen försåg mig med en näve blåbär som för stunden gav tröst.