Det praktfulla och det onda 2
Eric Larson är en populärhistoriker som förmår fånga ens intresse för historien, hans I odjurets trädgård som kom för flera år sedan fokuserade på ambassadören Dodd, som oförhappandes blev utsedd av Roosevelt till det krävande diplomatiska jobbet i Tredje Riket. Dodd trodde till att börja med att han skulle kunna påverka nazistregimen, men togs ganska snart ur sin villfarelse. I den historien figurerar också hans dotter, nu minns jag inte hennes namn, men hon var ung och festsugen och beblandade sig också till att börja med med nazistiska officerare. Och hon tyckte att allt var spännande och omtumlande till en början, innan hon insåg regimens rätta ansikte. I Det praktfulla och det onda är det Chuchills yngsta dotter, som bär upp denna roll. Hon är också ung och blåögd och förälskar sig gärna. Samtidigt är hon pappas flicka och vill spela en roll i försvaret av England, då blitzen drabbar landet. Eric Larson har koncentrerat sin berättelse till ungefär ett år, från maj 1940, då Churchill blir premiärminister fram till maj 1941, då England fått utstå ett år av intensiva bombningar och hot om invasion och i stort sett varit ensam i försvaret av demokrati och frihet. Det kostade mycket, ungefär 44 000 döda och än fler skadade och London var särskilt utsatt med cirka 29 000 omkomna. För att inte tala om den enorma materiella förstörelsen. Att landet härdade ut berodde på flera faktorer. Främst kanske på grund av sin ledare Churchill, som precis som Celensky gör i Ukraina idag, förmådde ingjuta mod och framtidstro i sitt folk. Churchill gjorde som Zelensky nu gör rundresor i landet, dök upp på de platser som härjats av bomberdamangen och visade sig och pratade med folk. En annan faktor var Churchills fingertoppskänsla att utse rätt personer, ofta kontroversiella personer som kunde röra om i de byråkratiska grytorna. Inte minst då Max Aitken, eller Beaverbrook, som han kallades, som i rollen som flygplansminister med inte alltid justa metoder kunde se till att produktionen av flygplan fördubblades. En annan faktor, den kanske viktigast på sikt, var att USA kom med i kriget, utan USA:s hjälp hade England inte klarat av att stå emot i längden. En tredje faktor var Hitlers halsstarriga beslut att gå mot Sovjet och mer eller mindre strunta i England. Tids nog efter att ha besegrat Sovjet, vilket för honom bara var en tidsfråga, skulle han åter gripa sig an England. Vi vet hur det gick, men då det skedde visste ju ingen hur det hela skulle sluta. Fast då USA förklarade Tyskland krig, förstod man ändå varåt det barkade.
Skärvor av ett liv
Hedi Frieds Skärvor av ett liv är både tankeväckande och hjärtskärande att läsa. Från en normal uppväxt i en familj i den lilla staden Sighet i Transsylvanien med drömmar och framtidsförhoppningar kastas allt över ända, då Nazityskland ockuperar området. Trots att kriget för nazisterna är förlorat, så fortsätter de sin jakt på den judiska befolkningen, även i ett avlägset hörn av Europa. I mars 1944 föses judarna samman i ett ghetto, medan den andra halvan av befolkningen tittar bort. Efter cirka två månder upplöses ghettot och invånarna deporteras till Auschwitz. Hedi och hennes syster Livia klarar sig vid selektionen, medan föräldrarna gasas ihjäl. Hedi tar med sig moderns sista ord: ta hand om varandra och försöker som storasyster skydda sin lillasyster. Deras syskonkärlek är en av anledningarna till att de lyckas överleva. Då Hedi vid ett tillfälle tas ut till ett arbete, men inte systern, får Hedi dåligt samvete och återvänder till lägret för att dö tillsammans med henne. Så blir dock inte fallet, utan kriget går mot sitt slut och de skickas till Hamburg för slavarbete tillsammans med anda krigsfångar. De får röja upp i ruinerna och får inte ta skydd då flyglarmet går, ty de är ingenting värda. Andra krigsfångar, som får paket från Röda Korset, hjälper dem dock på olika sätt och vissa romanser uppstår. Från Hamburg slussas de vidare till Bergen Belsen för att invänta krigsslutet. Hedi hade slagit vad om att de skulle befrias den 15 april och vinner vadet, då engelska soldater just det datumet omringar lägret. Och från det datumet upplever Hedi att hon fått ett nytt liv och vill fira det varje år. De engelska soldaterna delar frikostigt med sig av sina matransoner, vilket innebär döden för många, ty deras magar klarar inte av den feta maten. Hedi klarar sig, eftersom hon är fullt upptagen med att söka efter sin far, som hon fortfarande tror kan ha överlevt. Sedan blir hon svårt sjuk i tyfus och svävar mellan liv och död. Men nu kommer Livia henne till hjälp, ser till att hon får näringsrik mat och får henne att ta sina första steg igen. Återigen är det syskonkärleken som vinner över döden. Så småningom kommer de till Sverige, men det är en annan historia. Hedi Fried avled hösten 2022, men hennes syster Livia fortsätter att berätta om deras öde, nu senast i sommar i P1 den 16 juli. Hedi och Livia är två vittnen till ett av de värsta övergrepp som begåtts mot ett folk i mänsklighetens historia. Och det utifrån en sjukt fix idé, något som vi åter kan bevittna i våra dagar.
Antisemitismens gift
Bernt Hermeles bok "Kommer de så skjuter jag oss-Om svenska judars liv i skuggan av förintelsen" är en nyttig påminnelse om vår egen svenska historia och hur man sett på judarna i Sverige. Antisemitismen har funnits och finns väl än idag och ligger som ett bakgrundsbrus, som vid kriser kan blomma upp och bli farligt. På 1930-talet fick den en väldig skjuts genom nazitysklands framgångar och judarna fruktade för sina liv om tyskarna skulle komma. En del var beredda att fly vidare till USA, andra att ta det drastiska steget att skjuta sig. Hermele beskriver judarnas metoder för att försöka anpassa sig och smälta in genom assimilering, dop och blandäktenskap, men samtidigt visste de ju att en jude var alltid en jude. Det svenska samhället, var precis som det blivit idag, mycket njuggt mot att ta emot flyktingar. Ja, judarna sågs inte ens som flyktingar. De sågs som en främmande folkstam, som kunde ha en ogynnsam inverkan på det svenska. Och i riksdagen stod bondeförbundaren Otto Wallén och orerade om att "Låt oss istället för att skapa en judefråga i Sverige hjälpa judarna utomlands". Ett argument som idag torgförs av SD, då det gäller flyktingar. Bernt Hermeles bok är en nyttig historieläxa, som borde läsas av många. Boken visar att vi i Sverige också har varit och är influerade av antisemitismens gift.
Miljöombyte
För att få lite miljömbyte reste vi till Stockholm på några dagar. Hammarby sjöstad blev vår bas, där vi fick låna vår mellandotters och svärsons lägenhet, då de är i sin sommarstuga. Första kvällen gick vi till Filosofens grav i Nacka-reservatet, en varm och skön kväll med mycket folk i rörelse både på cykel, till fots och löpande. Men graven hittade vi inte och frågan är väl om den finns och att det bara är en myt. Dag två tog vi tunnelbanan till Sankt Eriksplan och traskade till Torsgatan 19, där det nyinvigda förintelsemuseet fått sin tillfälliga boning. Här visades utställningen Sju liv, om sju personer som lyckades överleva förintelsen. Personer i olika åldrar med olika bakgrund och från olika delar av Europa. En flicka, Hanna, som bara var tre år och köpmannen Walter från Berlin som blev av med sitt varuhus och som kom till Sverige och kom att bo på Bondegatan med sin hustru tills han gick bort i mitten av åttiotalet. Det var gripande berättelser om det helvete de tvingades utstå, och som vi fortfarande idag får uppleva i Ukraina och med alla de flyktingar som försöker ta sig över Medelhavet. Den svenska insatsen var ju länge njugg mot judarna. De sågs ej som flyktingar och det fanns ett motstånd att ta emot dem, då man såg dem som annorlunda och kunde bli en belastning för samhället. I utställningen visades montrar med en del av deras tillhörigheter, pass, fotografier och en fångtröja med mera. Deras personliga berättelser fanns också med, liksom ljudupptagningar och tidningsklipp. Jag köpte Bernt Hermeles ganska omtalade bok i pocket Kommer de så skjuter jag oss, som fokuserar på judarna i Sverige. Jag kanske skriver några rader om den här på bloggen när jag läst den. Vi kan inte göra ett Stockholmsbesök, utan att besöka Rosendals trädgårdar. Och så blev det nu också. Det fina är att man kan ta båten (Emelie) från Hammarby sjöstad till Djurgården och kliva av vid Gröna Lund och sedan vandra ungefär en halvtimme till Rosendal. Det var varmt och vi var rätt så trötta så vi gick inte runt så mycket i trädgården, utan tog en fika, där vi fick slåss med ivriga pilfinkar och gråsparvar som ville smaka på vårt bröd. Det var inte så kul att hela tiden vara på sin vakt, men vi valde att sitta ute och då kommer man inte ifrån uppmärksamheten. Ja, det blev några avkopplande dagar i storstaden och nu är man tillbaka i selen igen.
Det praktfulla och det onda
Det var angreppet på tvillingtornen 2001 som fick Erik Larson att tänka på London och Churchill under blitzen 1940 och som fick skrivprocessen att starta för att mynna ut i boken Det praktfulla och det onda - Churchill, London och motståndet under blitzen. En medryckande bok, som med hjälp av hemligstämplat material målar upp en livfull bild av hur Churchill mot alla odds lyckades ingjuta mod i sitt folk. Förutsättningarna var minst sagt dåliga, då Storbrittanien efter Frankrikes kapitulation stod helt ensamma mot nazityskland. För Tyskland var frågan inte om, utan när engelsmännen skulle ge upp och be om fred. Men Churchill vägrade ge upp. Han hade fått ta över premiärministerposten efter att eftergiftspolitikern Chamberlain fått gå och han var fast besluten att stå emot Hitler. Han ställdes genast inför en rad problem, som den svåra evakueringen av den instängda expeditionsstyrkan vid Dunkerque, frågan om vad som skulle hända med den franska flottan och så invasionshotet ovanpå allt. Men tur och skicklighet gjorde att han kunde lösa problemen tillfredsställande. Men han visste att han på sikt måste få Amerikas stöd för att vinna kriget och han försökte på olika sätt få Roosevelt med på banan. Men denne satt fast i neutralitetsreglerna och att opinionen var emot att USA gick ut i ett krig som pågick borta i Europa. Till slut lyckades han utverka ett antal skrotfärdiga jagare mot att låta USA ta över ett antal brittiska baser, men han fick göra det i lönndom för att inte utmana sin egen och USA:s regering.
Erik Larson har naturligtvis tagit en stor risk, då han ger sig på att skildra Churchill, som så många historiker vänt ut och in på. Men han försöker göra det med nya friska ögon och att se Churchill mer privat, mer som en vanlig människa. Han skildrar också en del av hans originella sidor, som att han måste bada ett par gånger om dagen, oavsett var han befann sig, liksom den vardagliga tuppluren. Det Churchill var så bra på var att ingjuta mod hos sina medarbetare, så att de kände sig starkare och ädlare än de i själva verket var. Han spred optimism omkring sig och var som en dynamo som fick fart på folk. Han hade också näsa för att utse personer som var kontroversiella och som kunde röra upp dammet i byråkratins kvarnar. En av dem var Prof Lindemann, en tyskfödd vetenskapsman, som blev hans personlige rådgivare i vetenskapliga och ekonomiska frågor. En annan var Max Aitken, baron Beaverbrook, som utsågs att leda ett helt nytt ministerium, som enbart ägnade sig åt produktionen av jakt- och bombplan. Beaverbrook var en oerhört dynamisk person, som skapat sig en förmögenhet i tidningsvärlden och som egentligen inte hade några erfarenheter av flygplansproduktion. Likväl såg han snabbt till att produktionen ökade. Han blev en plåga för flygministeriet, då han struntade i konventionella metoder och gick på som en stråtrövare, då han försåg sig med material och verktyg utan hänsyn till andra ministeriers behov. Erik Larson lyfter också fram personer som i andra historikers arbeten fått spela en andrahandsroll, som Churchills privatsekreterare John Colville, vars dagböcker varit en viktig källa för historieskrivarna, medan personen i fråga inte fått stiga fram. Det får han här. Bland annat får vi vara med om hans bemödanden att försöka vinna den motsträviga Gay Margerssons hjärta förutom hans slående skildringar av Churchill, som han till att börja med var skeptisk till, men kom att älska. En annan som får stiga fram på scenen är Churchills yngsta dotter Mary Churchill, en kvick, intelligent och festsugen donna, som också ville spela en roll i motståndet. Hitlers och Görings bomb- och jaktplan kunde inte, trots massiva insatser, knäcka det brittiska motståndet.
