krille tvärvigg

Dagen före Valborg åker vi till sommarstugeområdet för att värma stugan till vår dotter, måg och barnbarn. Havet blänker blått när vi åker in på Storsandsvägen. Efter att ha satt på el och vatten tar vi en promenad i området. Vi möter inte en människa och förvånas lite, då det snart är första maj. Kan det vara det kalla vädret som avhåller stugägarna från att komma? Vi går runt via grusvägen till Dressviken och slå in på vägen mot Lakbäck. Björkarna har fått små musöron och viden och sälgen är på väg att slå ut. I skogen drillar bofinkarna sitt: Ska vi gå på bio ikväll. I fiskehamnen ser jag en skrattmås som fiskar på gammal hederligt sätt och inte bakom en traktor. I näbben håller han eller är det hon en silverskimrande småfisk. Ser stolt ut som om han/hon vunnit på lotteri. Vi följer sedan bäcken ner till stranden. Bäcken har smyckats med hundratals gulskimrande kabbeleka. Vi går utmed strandkanten och lyssnar till vågorna som nafsar efter våra fötter. Då vi kommer tillbaka till stugan har temperaturen stigit till hyggliga 15 grader. Vi värmer vår medhavda mat och dricker en kopp kaffe och lyssnar till tystnaden.

Fler och fler vill byta namn. Ett utslag av individualiseringen i samhället förklarar man. Folk vill känna sig unika, vara någon speciell, då kan namnet vara ett sätt, ett annat kan vara ett speciellt bilmärke. Rikemanson och Knytt var ett par exempel på nya kreativa lösningar. Nilsson, som jag själv bär, kanske snart blir unikt, då allt flera vill byta ut de gamla son-namnen.

Igår hade min morfar Elias namnsdag. I min klipp- och fotosamling hittar jag  en notis då han fyllde 75 år. Det var 1961. Bredvid det klippet låg ett annat, då disponent Danielsson fyllde 75 år. Min morfar och disponenten var nästan jämngamla och de arbetade på sågverket i Blankaholm, 3,5 mil söder om Västervik. Men i var sin ände av samhällstegen. Morfar som brädgårdsarbetare och påpetare, disponenten som just disponent. De hade säkert ingen kontakt med varandra. Men en gång såg jag dem mötas. Morfar, som då var över 80 år hade fått besvär med prostatan och måste in till lasarettet. Jag skjusade honom och min mor och jag stannade och väntade med bilen på parkeringen utanför sjukhuset. Jag såg hur mamma tog morfar under armen och just då de gick upp för lasarettstrappan så kom disponenten med fru ut från sjukhuset. Disponenten led av hjärtbesvär. Då de möttes tog morfar av sig kepsen av gammal vana, men disponenten noterade det inte ens. Detta är vad jag minns denna dag då morfar har namnsdag. Konstigt, eller hur?

Lyssnade till utfrågningen av Fredrik Reinfelt i KU. Precis som Anders Borg så vidgick han att han informerats om affären via media. Vilket låter lite märkligt, när man betänker att det är en av de största affärer som staten medverkat i som ägare. Men Reinfelt ville dra upp en rågång mellan regeringens ansvar och styrelsen för Vattenfall. Det var Vattenfalls styrelse som gjort affären på affärsmässiga grunder, menade statsministern. Samtidigt har det ju framgått att den beredning som ska ske mellan närings- och finansdepartement inte ägt rum och att Reinfelt var klar över det och menade att man nu skärpt rutiner och att man dragit lärdom. Det betyder att näringsminister Olofsson godkänt affären utan att informera övriga i regeringen. Ändå finns det en besvärande anteckning om att hon informerat statsministern. Antingen ljuger hon eller ljuger Borg och Reinfelt. Reinfelt ville också mena att affären i sig var helt i sin ordning, då den träffades. Det gick inte att förutse att USA skulle börja bryta skiffergas och att Tyskland skulle satsa på solenergi. Men snälla, nog måste väl det ha varit känt vid den här tiden. Eller skulle det ha kommit som en fullständig överraskning. Nej, i den här affären finns det många frågetecken.