krille tvärvigg

Under ett par veckor har jag läst P O Enquists Legionärerna, om baltutlämningen 1947. Boken köpte jag 1996, då den kom ut i pocket. Jag ser att jag påbörjat läsningen någon gång, men sedan avbrutit den. Men nu försöker jag komma i mål, så att säga. Att boken kom ut -96 hade väl att göra med flyktingvågen från forna Jugoslavien, som gjort bokens innehåll aktuellt. Och nu är den åter aktuell med de enorma flyktingströmmar som vi sett. Och frågan om att få stanna eller utvisas från vårt land blivit brännande. Enquists bok kallas roman, men i så fall får man nog lägga till ordet dokumentär. För Enquist måste det ha varit ett gigantiskt arbete att gå igenom materialet kring utlämningen och dessutom intervjua flera av de inblandade både de som tog beslutet och de som utsattes för det. Baltutlämninngen blev ett sår i den svenska samhällskroppen och en vattendelare i opinionen. Och är det kanske än idag. Enquist kallar sin huvudperson för undersökaren, som försöker få reda på sanningen ur fakta, men som inser att det är väldigt svårt. Det är ju framför allt balterna, i huvudsak de som kom från Lettland, som boken handlar om. De tyska officerare och soldater som också utvisades behandlas mer i periferin. Beslutet om utvisning togs något lättvindigt av samlingsregeringen och fick sedan ärvas av den socialdemokratiska regeringen. Kritikstormen mot beslutet kom framför allt från höger, från tidningar och präster. Det gamla rysshatet dammades av och förstorades upp. Att återvända till hemlandet var lika med döden. De internerade i lägren kände stödet och oron för framtiden. Några tog livet av sig, flera stympade sig i hopp om att få utlämningen uppskjuten eller avslagen. Uppskjuten blev den en tid, men sedan sattes den i verket. Enquist besöker Lettland tjugo år senare och träffar flera av de som utvisades. Han kan konstatera att majoriteten blev frigivna efter ett år och bara ett fåtal dömdes till straff, inte ens en handfull avrättades. Det som var speciellt försvårande var om man deltagit i en polispatrull bakom fronten, de så kallade dödsbataljonerna. Vad ska man säga om boken då? Ja, den berättar något som verkar vara ganska allmängiltigt, där den enskilda människan blir ett offer i storpolitiken. Något som ständigt upprepas. Genom att lägga in personliga avsnitt i det digra och ganska tunga materialet blir boken lättsammare att läsa. Bland annat finns ett avsnitt om huvudpersonens deltagande i en medborgarmarsch i USA på 60-talet. Det är också intressant att ta del av författarens dubier över sitt material och möjligheten att utvinna någon sorts sanning.

Från hamnområdet dunkar pålkranarna som vanligt trots att det är nationaldag. Numera finns ingen ordning i arbetslivet. Nationaldag vadå, det är bara att jobba på. Att arbetarna en gång kämpade för 8 timmars arbetsdag eller att helga helgdagen verkar helt bortglömt. Här där jag bor dundrar timmerbilarna förbi dag som natt med timmer till de slukande sågverken. Tiden är förbi sa någon och det går också att uppfattas bokstavligt. Nationaldag i all ära även jag bryr mig föga om den utan jobbar i trädgården. Att fira Gustav Vasa känns tveeggat, var han en landsfader eller tyrann, som Lars Olof Larsson, min gamla historielärare i Växjö frågade sig i sin utmärkta bok med det namnet. Kanske var han både och. Den andra anledningen till firandet ska vara från 1809 och friheterna som då skrevs in. Det känns ju mer att fira då, men det är väl inget som gör att man jublar precis. Nej, nationaldagen får bli en parentes. Precis som den verkar vara för arbetarna i hamnen.

Ett par dagar har vi hållit på och tagit bort gamla plankor vid en stenmur, där också kirskålen slagit rot. Alla med trädgård kan ju vittna om denna växts problematik och spridning. Den är nästan omöjlig att utrota. Under plankorna fanns nu vita, meterlånga rötter som etablerat sig. Fuktigt och trivsamt för växten så klart. Nu försökte vi gräva upp rötterna, men det behövs ju bara att en liten bit blir kvar i jorden så slår den rot igen. Även uppe på stenmuren hade den spridit sig med nästan ingen jord till hands. Och dessutom finns den under buskar och i blomrabatter.  Nu läser jag att det är munkarna som är skyldiga till denna växts utbredning i vårt land. Hit kom den från de fuktiga snårskogarna i mellaneuropa. Anledningen att den kom hit berodde på att den hade ett visst anseende som medicinalväxt. Dess artnamn podagraria antyder att den skulle hjälpa mot podager, det vill säga "portvinstå". Vilket förmodligen främst angrep gamla damer som pimplade portvin. Fast som med allt annat hokus pokus när det gäller påstådd hjälp mot sjukdomar, så är det svårt att tro. Hur som helst går ju bladen att använda i sallad. Fast rätt besk är den. Att den även kallas skvallerkål kan man förstå, för den sprider sig ju som skvallret brukar göra.

Amos Oz bok Judas handlar om förräderiets mekanismer och rör sig på två plan. Dels om Shmuel Ash som håller på med en masteruppsats om "judiska aspekter på Jesus" och som överger sina stuider och flyttar in i ett källarliknande hus vid änden av en gata för att ta hand om och passa upp på en rörelsehindrad man Wald. Husets härskarinna är den tilldragande men fjära Atalia Abrabanal, som visar sig vara dotter till den förskjutne Shealtiel Abrabanal, som stod i ensam opposition mot Ben Gurion och staten Israels tillblivelse. Och därför blev betraktad som förrädare, utesluten ur partiet och isolerad. Detta är förräderiet ur den ena aspekten. Det andra, och större förräderiet, handlar om Judas, det som Shmuel Ash håller på att utreda i sin masteruppsats. Ash/Oz ser Judas som den ende egentlige kristne, eftersom han så starkt trodde på Jesus som gudasänd, att han lockade honom till Jerusalem för att han på korset skulle visa att han var Guds son. Då detta inte sker, utan Jesus dör, och visar att han bara var en människa, går Judas bort och hänger sig i förtvivlan. Men han fick ju trettio silverpenningar invänder kanske någon. För Judas, som var en rik man, var det bara en symbolisk summa, som inget betydde.

Amos Oz bok är både underhållande och tankeväckande och den nya romanen bara bekräftar att han är en värdig nobelpiskandidat