Flyktingfrågan i belysning

Under ett par veckor har jag läst P O Enquists Legionärerna, om baltutlämningen 1947. Boken köpte jag 1996, då den kom ut i pocket. Jag ser att jag påbörjat läsningen någon gång, men sedan avbrutit den. Men nu försöker jag komma i mål, så att säga. Att boken kom ut -96 hade väl att göra med flyktingvågen från forna Jugoslavien, som gjort bokens innehåll aktuellt. Och nu är den åter aktuell med de enorma flyktingströmmar som vi sett. Och frågan om att få stanna eller utvisas från vårt land blivit brännande. Enquists bok kallas roman, men i så fall får man nog lägga till ordet dokumentär. För Enquist måste det ha varit ett gigantiskt arbete att gå igenom materialet kring utlämningen och dessutom intervjua flera av de inblandade både de som tog beslutet och de som utsattes för det. Baltutlämninngen blev ett sår i den svenska samhällskroppen och en vattendelare i opinionen. Och är det kanske än idag. Enquist kallar sin huvudperson för undersökaren, som försöker få reda på sanningen ur fakta, men som inser att det är väldigt svårt. Det är ju framför allt balterna, i huvudsak de som kom från Lettland, som boken handlar om. De tyska officerare och soldater som också utvisades behandlas mer i periferin. Beslutet om utvisning togs något lättvindigt av samlingsregeringen och fick sedan ärvas av den socialdemokratiska regeringen. Kritikstormen mot beslutet kom framför allt från höger, från tidningar och präster. Det gamla rysshatet dammades av och förstorades upp. Att återvända till hemlandet var lika med döden. De internerade i lägren kände stödet och oron för framtiden. Några tog livet av sig, flera stympade sig i hopp om att få utlämningen uppskjuten eller avslagen. Uppskjuten blev den en tid, men sedan sattes den i verket. Enquist besöker Lettland tjugo år senare och träffar flera av de som utvisades. Han kan konstatera att majoriteten blev frigivna efter ett år och bara ett fåtal dömdes till straff, inte ens en handfull avrättades. Det som var speciellt försvårande var om man deltagit i en polispatrull bakom fronten, de så kallade dödsbataljonerna. Vad ska man säga om boken då? Ja, den berättar något som verkar vara ganska allmängiltigt, där den enskilda människan blir ett offer i storpolitiken. Något som ständigt upprepas. Genom att lägga in personliga avsnitt i det digra och ganska tunga materialet blir boken lättsammare att läsa. Bland annat finns ett avsnitt om huvudpersonens deltagande i en medborgarmarsch i USA på 60-talet. Det är också intressant att ta del av författarens dubier över sitt material och möjligheten att utvinna någon sorts sanning.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0