Engelbrekt
Dagens namn är Engelbrekt, det har en omisskänslig klang. En gång var namnet föremål för dyrkan och aktioner. Det var under nationalismens storhetstid runt 1900. Engelbrekt sågs som en hjälte, en frihetskämpe, statyer restes. Biskop Thomas frihetsvisa sjöngs. Engelbrekt ledde bondehärar på 1400-talet, de brände fogdeborgar, inte alls långt från där jag bor idag. Men Engelbrekt blev för farlig för rådsherrar som fruktade att han skulle ta makten och de mördade honom. Hur är det idag, då vi åter har en konservativ och nationalistisk våg i vårt land. Ska man försöka damma av Engelbrekt igen och göra honom till en "frihetsfigur"?
Kungen av Nostratien
Kungen av Nostratien är en vindlande och fantasifull roman om manlig gemenskap och om förundran inför språkets uppkomst. Den börjar med att John Forsman, en något misslyckad proletärförfattare blir kontaktad av det stora förlaget och blir erbjuden att bli spökskrivare åt den bästsäljande författaren Göran Frid, som råkat ut för en stroke. I Frids roman Älskade vännen finns oförklarliga luckor eller tomrum, som blir spökskrivarens uppgift att fylla. Tomrummen uppkom innan Frid fick sin stroke, men finns det ett samband med stroken. Forsman tvekar att åta sig uppdraget, han känner sig färdig med bokbranschen efter att ha fått sin tredje roman refuserad. Men han kan inte tacka nej till det generösa erbjudandet om en halv miljon för tre månaders arbete. Forsmans arbete med Göran Frids roman är huvudberättelse i romanen. Vid sidan om den finns en parallell handling i vilken John Forsman först som barn senare som vuxen möter Ivar Lo Johansson. John lär känna Lo, som han kallar honom, då han klipper sig hos Johans mor i salong Anita. Ivar Lo blir Johans kompis och lekfarbror, de gungar och spelar fotboll tillsammans bland annat. I vuxen ålder blir Ivar Lo Johans vägvisare eller en Vergilius, som försöker lära honom författandet. Johan ska bli en ny proletärförfattare i Ivar Los anda. Då Tony Samuelsson får frågan i i Lundströms bokradio om han känt Ivar Lo Johansson, säger han att han aldrig träffat honom, men att han läst mycket av honom. Utifrån läsningen och sin fantasi har han så skapat ett trovärdigt porträtt av deras vänskap. Partierna om Ivar Lo och Johans lekar och samvaro är romanens bästa sidor, tycker jag.
Göran Frid återhämtar sig så småningom sensationellt snabbt från sin stroke. Under två veckors rehabilitering i Spanien lär han sig spanska. Förlaget vill att Göran och Johan ska ge sig ut på turné för att lansera Älskade vännen. Samtidigt börjar Göran fundera över tomrummen i romanen och vad de betyder. På ett inspelat kasettband strax före stroken har han uttalat en rad konstiga ord och de återfinns också nerklottrade på ett konsumkvitto. Nu kommer han fram till med hjälp av utländska språkforskare att de härrör från ett utdött språk som talats i Mellanöstern för 10 till 15 000 år sedan, nostratiska. Och en resa om språkets uppkomst tar vid i denna förunderliga roman. Men detta överlämnar jag till en presumtiv läsare att ta del av.
Olympiska spel
Snart stundar olympiska tider. Hundra dagar kvar till OS i Paris och elden tänds i Grekland, för att påminna om anknytningen till antiken, trots att det är ett senare påfund. Det var vid Berlinolympiaden 1936, Hitlers propagandajippo, som tyskarna, som vurmade för antiken, införde det här momentet. Hundra svenska idrottsmän och kvinnor har nu också fått status som OS-resenärer och kan packa sina resväskor. Paris rustar och anstränger sig för att få till ett säkert spel. Och man har rensat upp i floden Seine, så att det ska gå att simma där. Hundra år är det också sen Paris sist var värd för sommarspelen. Det var åtta år efter första världskriget och miljoner människors död och efter en mycket svår pandemi, spanska sjukan som tog minst lika många liv som världskriget. OS ville vara ett fredens spel, ett evenemang där människor från olika länder och kulturer kunde mötas och tävla under fredliga förhållanden. OS skulle bidra till en bättre värld. Men Tyskland som sågs som krigsanstiftare fick ingen inbjudan, vilket stärkte landets uppfattning om att vara utstött och ökade hatet som förde nazismen till makten. Hur gick det då med tävlingarna i Paris för etthundra år sedan. Jo, Finland gjorde succé med sina löpare. Paavo Nurmi vann både 1500 meter och 5000 meter, trots att arrangörerna gjort allt för att förhindra det, genom att de bägge loppen gick med bara en timmas mellanrum. 10 000 meter vann Ville Ritola, då Nurmi förvägrades att delta. Han tog istället revansch på det terränglopp som var det sista terränglopp som arrangerades i olympiska spelen. I en fruktansvärd hetta segrade Nurmi. 38 löpare kom till start, 15 gick i mål. Hur gick det då för Sverige? Ja, sisådär. Förhoppningarna var som vanligt högt ställda, men resultatet blev inte i jämnhöjd med det. Edvin Wide tog brons på 5000 meter och silver på 10000 meter. Sten "Pelle" Pettersson tog brons på 110 meter häck, Gunnar Lindström silver i spjut och stafettlaget silver på 4x400 meter. Stora förhoppningar hade ställts till simmaren Arne Borg, men han fick sin överman både på 1500 meter och 400 meter. På den senare distansen blev han detroniserad av Johnny Weismüller, sedermera världsberömd som Tarzan. Störst överraskning svarade kanske det svenska fotbollslandslaget för med spelare som Putte Kock, Pära Kaufeldt, målvakten Sigge Lindberg och framför allt målsprutan Sven Rydell. Laget tog brons efter att ha besegrat Holland i en omspelsmatch. Spelen 1924 var skaparen Pierre de Coubertins sista. Han kunde nöjd lämna arenan, då OS-lekarna nu vunnit stabilitet och internationellt erkännande.
Nepotism
Minns ni Sigvard Marjasin? Han var landshövding i Örebro och han försökte dölja sina krognotor genom att klippa och klistra i sina kvitton. Det blev hans fall. Nu har en ny landshövding hamnat i fokus, Anna Kinberg Batra. Hon har sett till att nära vänner rekryterats till topposter, genom att inte utlysa tjänsterna på vanligt sätt, utan bara genom att sätta upp en lapp i receptionen, något som hon kallar är en annons. Marjasin försökte undanhålla sanningen och fick gå. Kinberg Batra försöker undanhålla flera sökande från att få en tjänst. Det kallas vänskapskorruption eller nepotism, något vi brukar beskylla andra mindre nogräknade stater för att hålla på med. Det märkliga är att Kinberg Batra tillhör ett parti som brukar vurma för konkurrens, men här har hon satt det ur spel. Kommer hon att få gå? Det beror väl på, hur besvärande det här blir för Kristersson och moderaterna.
En låda apelsiner
I En låda apelsiner förvaltar Lena Einhorn med inlevelse det förtroende hon fick av Joachim Marek Jakubowski att skriva hans historia. Tanken var annars att han skulle skriva den själv, men en allvarlig sjukdom satte stopp för det. Men Lena Einhorn har tidigare visat att hon klarar av att skriva andra människors historia, som berättelsen om sin egen mamma Nina, som även blev en film och om Gilel Storch i Handelsresande i liv. En låda apelsiner är en hjärtskärande berättelse, både kärleksfull och tragisk och den handlar i mycket om överlevnad. Den griper tag i läsaren redan från första stund. Och det är en berättelse som ständigt bjuder på överraskningar och hemligheter som till slut får sin förklaring. Skeendet växlar mellan Katowice i Polen och Göteborg i Sverige. Far och son lever i en obrottslig lojalitet med varandra. Fadern Stanislaw är skräddare, Katowices främsta tycker sonen. Men det privata företaget balnserar på lagens slaka lina, det kommunistiska Polen vill helst inte ha privat företagsamhet, så Stanislaw tvingas använda bulvaner för att få ut sina alster. Josi, som Joachim kallas är en judisk pojke, som känner att han är annorlunda, som inte riktigt passar in i det polska samhället, trots att han är född där. Och det förhållandet blir uppenbart då kommunistregimen startar en kampanj mot judarna efter att Israel besegrat arabstaterna i sexdagarskriget. Judarna ses nu som femtekolonnare och de uppmanas att lämna landet. Men Josi går i gymnasiet, har fått en vän Wojtek och en flickvän Magda och vill inte lämna Polen. Men snaran dras åt och Josi måste sluta på gymnasiet och fadern blir allvarligt sjuk i strupcancer. Kirurgen som opererar Stanislaw uppmanar dem att söka sig till Sverige, där cancervården kommit längre och är bättre. Och så lämnar de vänner och bekanta och reser till Göteborg för att söka vård för Josis pappa. Men fadern är för svårt sjuk och avlider efter inte ens ett år i Sverige. Josi är nu ensam och förtvivlad, men han ger inte upp, utan fortsätter att studera till ingenjör, som pappan ville, samtidigt som har tar olika påhugg för att försörja sig. När han är klar med utbildningen känner han att han uppfyllt faderns önskan och att han är fri att söka det han brinner för och det är att skriva. Han lyckas få in artiklar i Göterborgsposten och han blir chefredaktör för Judisk Krönika. Parallellt med denna historia får vi följa vad som hände med Josis mor Salusia. Tillsammans med sin syster Genia överlevde hon Auschwitz och sedan dess var systrarna oskiljaktiga. Då Josi är sju år bestämmer sig Salusia för att emigrera till Israel. Hon tar med sig Josis tvillingsyster Basia och lämnar Josi till fadern, som vägrar att följa med. Fadern och Josi tror att Salusias uppbrott beror på att hon följt efter Genia och hennes make Heniek till Israel. Men i slutet av berättelsen berättar Basia att det inte var så, utan att det var Genia som kom efter Salusia och att Salusias beslut berodde på att hon ville skiljas, att hon inte ville stanna i Polen och att hon bemödat sig att få med Josis far. Romanen avslutas med att Josi reser till Israel för att återse sin mor.
Titeln då? Jo, varje högtid, chanukka, brukade det delas ut apelsiner och de judiska familjerna fick då en låda apelsiner från släkten i Israel. Men Stanislaw och Josi fick aldrig någon låda, vilket de så hett längtat efter.
KF 125 år
I år, närmare bestämt i början av september blir KF eller Kooperativa förbundet 125 år. Det var den 4 - 6 september 1899 som organisationen grundades på restaurang Runan i Stockholm. Men den kooperativa rörelsen var äldre än så. Redan 1844 hade fattiga flanellvävare i Rochdale i Storbrittanien bildat ett kooperativt företag med små medel och med ideella krafter. Och redan då slog man fast de principer som skulle gälla för den kooperativa idén. Föreningen skulle vara politiskt och religiöst neutral. Den skulle vara öppen för alla och var och en hade var sin röst oavsett kapital. Överskottet skulle tillfalla medlemmarna i form av återbäring och kontant handel skulle gälla. Man ville inte hamna i händerna på privata handlare och ådra sig livslånga skulder. KF:s start i Sverige var trög och risken för konkurs hängde över företaget. Men på kongressen 1903 togs en rad viktiga beslut som visade sig framgångsrika. Regionala partihandelsföreningar bildades som de lokala föreningana kunde ansluta sig till. Och tack vare större inköp och lägre inköpspriser i och med partihandeln och konkurrenskraftiga priser, så växte medlemsstocken. Man startade också en agenturverksamhet för att förmedla varor från fabriker till föreningarna och för att få kvinnorna att engagera sig bildades kvinnogillen. Jag kommer ihåg att min farmor på den lilla ort jag växte upp i var en av de drivande i kvinnogillet. 1910 hade antalet föreningar vuxit till 423. Konsumentkooperationen blev ett hot mot de karteller som hållit priserna uppe och man försökte komma åt organisatioen på olika sätt. Men eftersom den bars upp av medlemmarna själva så lyckades man inte. Och rörelsen visade också prov på innovationer, då man satsade på egna fabriker, startade en tidning Konsumentbladet (som senare blev VI), ett eget kafferosteri (cirkelkaffe) och ett eget bokförlag, som startade 1926. Vidare tillkom PUB och Gustavbergs porslinsfabrik samt utbildningsskolan Vår Gård i Saltsjöbaden. 1943 startade man ett eget provkök, där Anna Britta Agnsäter var verksam, hon som gav ut Vår kokbok, som trycktes i 25 000 exemplar 1951 och sålde slut på rekordtid. 1941 startades Sveriges första självbetjäningsbutik. I sågverkssamhället jag växte upp kom den första självbetjäningsbutiken en bit in på 1950-talet och borta var lanthandelns alla lukter. Nu fick man själv plocka på sig de varor man hade behov av. Det var nu som Konsum, som det kallades i folkmun började förändras från att ha varit ett medlemsägt företag blev mer och mer centraliserat. På sextiotalet gavs en bok ut som hette Direktörskonsum, som skvallrade om vad det var fråga om. Där jag växte upp kom årsmötena inte längre att hållas på orten, utan flyttades till staden, vilket ryckte undan det lokala engagemanget. Jag minns hur trivsamt det kunde vara på årsmötet i Folkets Hus med uppträdanden av olika slag, musik, bokauktioner och servering. Nu var allt detta borta. Och centraliseringen fortsatte med Domusvaruhusen i centrum av städerna, medan de lokala butikerna gick på sparlåga och i värsta fall fick lägga ner. Sedan har det fortsatt. I början av 2000-talet fick vi Nya Coop och idag finns endast 26 konsumentföreningar kvar.
Min far var en tvättäkta konsum-medlem. Han började som biträde redan på 1940-talet och avancerade så småningom till butikschef. Han kunde aldrig tänka sig att gå in i en annan butik än Konsum, trots att han på senare år kunde kritisera organisationen för hur den utvecklats. Själv kom jag under en tid att arbeta i KFs lagercentral i Västervik. Jag fick börja som vikarie för en kille som skulle in i lumpen och jag fick ansvar för tobaksdistibutionen. Därmed har jag säkert bidragit till många personers för tidiga död. Då killen kommit tillbaka fick jag gå över till att distirbuera specerivaror. Jag bodde inackorderad i stan och läste på Hermods, jag siktade på en realexamen. Ibland tog jag med mig kursbreven till jobbet och försökte läsa på rasterna för att vinna tid. Men möttes då av påståenden från min omgivning som: -tänker du bli professor eller jag kände en som läste så mycket att han blev tokig eller sen jag gått ut skolan har jag inte öppnat en bok. Efter ett tag slutade jag att ta med mig breven och efter något år så sökte jag in på läroverket och kom in och tog både realexamen och studentexamen. Så någon karriär inom kooperationen blev det inte och idag handlar jag mest hos ICA. Jag undrar vad min far skulle sagt om det.
Bloggen delvis baserad på en artikel i Populär Historia.
Däckad
Däckad av förmaksflimret får jag tillbringa lördagen som åskådare till livet som pågår både inne i huset och utanför. Vintern har slagit till igen och gjort marken vit och temperaturen orkar knappt över noll. Man längtar inte ut direkt, så i det fallet kom flimret lägligt. Det var 25 dagar sedan jag sist hade ett anfall, så jag hade nästan börjat tro att jag var fri flimret. Men där fick jag tji. Och ser man nyktert på saken så kan det heller inte ske. Första gången jag hade ett anfall och inte visste vad det var och for till akuten och fick det bekräftat att det var förmaksflimmer, så sa den unge läkaren att jag kunde räkna med att det skulle bli värre med åren. Det lät ju brutalt, men det har visat sig att han hade rätt, för det har blivit värre och anfallen kommer tätare. Att det nu gick 25 dagar sedan sist är ovanligt, anfallen brukar i regel komma var tionde eller fjortonde dag. Vad kan man göra? Ja, hjärtläkaren sa att en ablation var en möjlighet, det vill säga att man gick in i hjärtat och brände av någon vävnad, jag vet inte exakt vad. Man kunde dock inte garantera att det skulle hjälpa och ett ingrepp var förenat med risker. Jag har också hört att en del gjort så kallade konverteringar, det vill säga man får elektriska stötar under narkos. Men inte heller det tycks hjälpa, utan besvären kommer tillbaka efter en tid. Därför får jag nog leva med besvären och försöka hålla mig till det som rekommenderas, nämligen motion, vettig kost, sparsamt med kaffe och alkohol.
Det går trögt med våren och vårfåglarna dröjer. Ett par vipor har synts på täkten, men de försvann lika snabbt sedan de noterat det decimertjocka snötäcket. Grönsiskor och gråsiskor har gästat fågelhotellet och häromdagen såg jag en rödhake på tomten. Det är allt. I fjol hade både sångsvanar och vipor kommit och jag såg en nässelsfjäril och ett bi en dag som denna. Ja, ur led är verkligen tiden på alla möjliga sätt!
Tuberkulosens historia
I boken I en sal på lasarettet berättar Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, om sin mamma, om tuberkulosens historia och om folkhemmet. Tbc som den förkortades var en av 1900-talets stora folkdödare, en mytisk och svårfångad sjukdom, som i våra dagar är föga känd. Själv minns jag från min barndom hur min flickkusin fick vistas på ett sanatorium efter att hon smittats av sin far, som gick bort i sjukdomen mycket ung. Hon fick vara på sanatoriet i minst ett halvår, helt isolerad från sin mor. Björn Wimans mor är sju år gammal, då hon insjuknar. Året är 1947 och hon tas in på Norrtulls sjukhus, där man konstaterar att hon lider av tuberkulos. Hon får stanna där i flera månader och föräldrarna får, då de hälsar på henne vinka till henne bakom en glasvägg. Ty avskiljande och isolering, var precis som vid covid 19, den metod som användes för att hejda smittan. Efter sjukhusvistelsen får Alice inte komma hem, utan hon förpassas till en slottsliknande sanatoriebyggnad i Tjärnans by, belägen mellan Hedemora och Säter i Dalarna, för att återhämta sig. Här vistas hon sedan fram till december 1947, alltså nästan ett helt år skild från sina föräldrar. Vilka spår kan en sådan frånvaro sätta på ett barn frågar sig Björn Wiman. Men då han frågar sin mor har hon föga svar att komma med, hon minns bara fragmentariskt vissa episoder. Han får därför söka sig andra vägar för att få ett svar. Ett sätt är att ta del av de sjukhusjournaler som finns bevarade på Stockholms stadsarkiv, visserligen knapphändiga, men ändå med viss information. Ett annat sätt är en genomlysning av turberkulosens historia och en tredje att via intervjuer med andra personer som överlevt och vistats på sanatorier vinna klarhet. Som kulturchef söker sig Wiman så klart också till litteraturen, som är rik på skildringar av sjukdomen.
Tuberkulosens historia är också nära förknippad med folkhemmets framväxt. För de sociala ingenjörerna var bekämpandet av tuberkulosen viktig både ur hälsosynpunkt och ur ekonomisk synpunkt. Det nya samhället krävde en ny människa, en frisk och arbetsduglig människa och det gamla samhällets smuts och orenheter måste avskaffas och ersättas med sunda bostäder och sociala reformer. Bekämpandet av sjukdomen kläs i militära termer. Sjukdomen ses som en fiende, som invaderar kroppen och måste utrotas. Fjärran från 1800-talets klichébild av sjukdomen som romantiken hävdade, där lungsoten sågs som ett adelsmärke, som visade att man var känslig, begåvad och intressant. Att vara lungsjuk blev då på modet.
Alice bir till slut frisk och tuberkulosen betvingas med nya mediciner, vaccination, skärmbildsundersökningar och det sociala samhällsbygget. Sanatorierna kan avvecklas och ett nytt betraktelsesätt växer fram då det gäller sjuka barn, att de inte ska avskiljas från sina familjer. Björn Wimans bok är både lärorik och drabbande att läsa.
