Däckad
Däckad av förmaksflimret får jag tillbringa lördagen som åskådare till livet som pågår både inne i huset och utanför. Vintern har slagit till igen och gjort marken vit och temperaturen orkar knappt över noll. Man längtar inte ut direkt, så i det fallet kom flimret lägligt. Det var 25 dagar sedan jag sist hade ett anfall, så jag hade nästan börjat tro att jag var fri flimret. Men där fick jag tji. Och ser man nyktert på saken så kan det heller inte ske. Första gången jag hade ett anfall och inte visste vad det var och for till akuten och fick det bekräftat att det var förmaksflimmer, så sa den unge läkaren att jag kunde räkna med att det skulle bli värre med åren. Det lät ju brutalt, men det har visat sig att han hade rätt, för det har blivit värre och anfallen kommer tätare. Att det nu gick 25 dagar sedan sist är ovanligt, anfallen brukar i regel komma var tionde eller fjortonde dag. Vad kan man göra? Ja, hjärtläkaren sa att en ablation var en möjlighet, det vill säga att man gick in i hjärtat och brände av någon vävnad, jag vet inte exakt vad. Man kunde dock inte garantera att det skulle hjälpa och ett ingrepp var förenat med risker. Jag har också hört att en del gjort så kallade konverteringar, det vill säga man får elektriska stötar under narkos. Men inte heller det tycks hjälpa, utan besvären kommer tillbaka efter en tid. Därför får jag nog leva med besvären och försöka hålla mig till det som rekommenderas, nämligen motion, vettig kost, sparsamt med kaffe och alkohol.
Det går trögt med våren och vårfåglarna dröjer. Ett par vipor har synts på täkten, men de försvann lika snabbt sedan de noterat det decimertjocka snötäcket. Grönsiskor och gråsiskor har gästat fågelhotellet och häromdagen såg jag en rödhake på tomten. Det är allt. I fjol hade både sångsvanar och vipor kommit och jag såg en nässelsfjäril och ett bi en dag som denna. Ja, ur led är verkligen tiden på alla möjliga sätt!
Kommentarer
Trackback
