krille tvärvigg

Idag framträdde Po Tidholm som Norrlands ende representant i programmet Sommar. Det är en talande bild för hur Norrland prioriteras. Norrland och landsbygden överhuvudtaget har idag ingen talesperson bland politikerna. Visst de säger att de är landsbygdens vänner, men de gör inget för landsbygden. Stad och landsbygd diskuteras knappt, det är istället genus, yrke, status, yta som gäller i medierna. Marknaden får styra och det blir därefter. Po berättade vidare att 2 000 personer arbetspendlar till Kiruna, medan klimatturister söker äventyret i norr. Så ser det ut, någon vanlig vardag för norrlänningar existerar knappt. Han beskrev hur stämningen var på de 50 orter han besökte under sin föreläsningsturné. Först var folk avvaktande, sedan blev de nyfikna och till slut blev stämningen nästan uppsluppen, då de märkte att det Po sa stämde med deras egna erfarenheter. Han speglade deras vardag.

Norska kommuner vill förbjuda tiggeri skriver Svt. Ska man inte förbjuda fattigdom samtidigt? För tiggeri är väl inget annat än ett symtom på fattigdom. Kan det här ha något att göra med att Fremskrittspartiet fått säte i den norska regeringen undrar man. I Sverige är det bara ett parti som vill förbjuda tiggeri och det är inte överranskande Sverigedemokraterna. Deras åsikt i frågan uttrycktes av Jimmie Åkesson i ett Agenda-program i våras. -Vi kan inte vara socialbyrå åt människor inom EU, sa han. Men det är ju inte det vi är, eftersom staten knappast hjälper dessa människor, utan det är människor i allmänhet som ger dem några skärvor. Dock knappast folk av Jimmie Åkessons sort.

Till skillnad från dagarnas kvalmiga hetta är kvällarna ljuvliga med en skön svalka. Inga insekter som attackerar en och myggorna verkar också ha tagit semester. Från stan några kilometer bort kommer musik, Ulf Lundell uppträder på Hudik-kalaset. Han får konkurrens av kossorna i hagen som far ut i ett crescendo då jag visar mig. Har man en gång skämt bort dem med gräs så får man stå sitt kast. Men kvällen visar också ett annat ansikte. Det mörknar fortare för varje dag och över täkterna breder dimman ut sig. Ett osvikligt tecken på att vi är på väg mot höst, trots de extrema sommartemperaturer vi nu haft i en vecka.

Efter en vecka i Kroatien är man på hemmaplan igen. Cikadornas öronbedövande filande har ersatts av kornas bastoner från bondgården och tuppens galande hos grannen. Annars är temperaturen ungefär densamma som i Kroatien. Det är inte utan att jag kan sakna den pittoreska byn Splitska med caféet dit vi gick nästan varje eftermiddag för att ta en cappucino. Även badstranden med sitt klara, grönskimrande och ljuvliga vatten. Dock saknar jag inte stranden med sina kullerstenar som skar in i fötterna. Min hustru var klok nog att skaffa strandskor, men jag min stolle trodde att jag klarade mig med sandaler. Ön Brac var en upplevelse med sin karga steniga natur. Och överallt såg man stenmurar som flitigt folk anlagt, vilket påminde om de steniga småländska hagarna. Söndagen då jag fyllde år (13 juli) for vi till Split för att se Diocletianus mäktiga palats, ett av Kroatiens världsarv. Split blev dock en besvikelse på grund av mängden turister av olika nationaliteter som vi fick trängas med och att man tog betalt för allt man ville se i palatset. Att få sig en matbit på en av restaurangerna på strandpromenaden visade sig också ogörligt, det fanns knappt en plats ledig och om man lyckades få en fick man vänta en evighet. Det var därför utan saknad som vi tog färjan tillbaka till Supetar och ön. Här gick vi på restaurang Punta som låg vid en pir vid havet och åt en riktigt god födelsemiddag.