krille tvärvigg

Efter en vecka i Kroatien är man på hemmaplan igen. Cikadornas öronbedövande filande har ersatts av kornas bastoner från bondgården och tuppens galande hos grannen. Annars är temperaturen ungefär densamma som i Kroatien. Det är inte utan att jag kan sakna den pittoreska byn Splitska med caféet dit vi gick nästan varje eftermiddag för att ta en cappucino. Även badstranden med sitt klara, grönskimrande och ljuvliga vatten. Dock saknar jag inte stranden med sina kullerstenar som skar in i fötterna. Min hustru var klok nog att skaffa strandskor, men jag min stolle trodde att jag klarade mig med sandaler. Ön Brac var en upplevelse med sin karga steniga natur. Och överallt såg man stenmurar som flitigt folk anlagt, vilket påminde om de steniga småländska hagarna. Söndagen då jag fyllde år (13 juli) for vi till Split för att se Diocletianus mäktiga palats, ett av Kroatiens världsarv. Split blev dock en besvikelse på grund av mängden turister av olika nationaliteter som vi fick trängas med och att man tog betalt för allt man ville se i palatset. Att få sig en matbit på en av restaurangerna på strandpromenaden visade sig också ogörligt, det fanns knappt en plats ledig och om man lyckades få en fick man vänta en evighet. Det var därför utan saknad som vi tog färjan tillbaka till Supetar och ön. Här gick vi på restaurang Punta som låg vid en pir vid havet och åt en riktigt god födelsemiddag.