krille tvärvigg

Nu vill alla journalister och mediefolk gotta sig åt det nya politiska landskap som uppstått efter regeringsbildningen och januaripakten. Den gamla vänster - högerskalan gäller inte längre påstår man, utan nu har vi fått nya konstellationer. Jimmie Åkesson hånade närmast Stefan Löfvén i partiledardebatten häromsistens och menade att vänster-högerskalan var förlegad och att motsättningen nu gällde ett vänsterliberalt block mot ett konservativt, hans önskescenario. Visst kan det se ut som att det är ett nytt läge i politiken, men den gamla vänster-högerskalan lär ändå bestå så länge kapitalismen består, även om den just nu kan ha hamnat i skuggan.

Idag är det 73 år sedan Auschwitz befriades, en dag att minnas världen över. Men då befrielsen skedde, det var soldater från den första ukrainska fronten som nådde lägret allra först, då var det ingen större nyhet i väst. Nyheten överskuggades av det kommande mötet mellan Churchill, Roosevelt och Stalin i Krim. Dessutom var det ju Röda armén som upptäckt lägret. Det var endast Pravda och Jewish Chronicle i Storbrittanien som uppmärksammade händelsen. För de soldater som kämpat på östfronten var åsynen av lägerfångarna inte något nytt, de hade mött flera läger och de hade sett fasansfulla saker i byar och städer. Man hade heller ingen uppfattning om den enorma omfattning som lägersystemet hade. Soldaterna fann omkring 600 fångar vid liv i slavarbetslägret Monowitz intill I G Farbens Bunawerk, knappt 6 000 i Birkenau och drygt 1 000 i Auschwitz huvudläger. Tyskarna hade sprängt gaskammaren och gett sig iväg och tagit med sig fångar på den förfärliga dödsmarschen. Men det som historien sedan har uppdagat om Auschwitz och nazisternas förbrytelser är oerhört och något som vi aldrig får glömma. Att det sedan finns förintelseförnekare och nynazister som inte har förmåga att ta till sig det ohyggliga som hänt är ju skrämmande och obegripligt. Det är svårt att förstå hur dessa människor är funtade.

Tre veckor in på det nya året har flera dött på jobbet än på gatan. Fem arbetsplatsolyckor med dödlig utgång har hittills inträffat i januari och då återstår det ännu en vecka av månaden. Under 2018 inträffade 55 dödsolyckor på arbetsplatsen. Det är mer än 1 dödsolycka i veckan. Detta kan jämföras med att 44 personer sköts ihjäl. Det var emellertid skjutningarna som fick mest uppmärksamhet i media och bland politikerna. De sistnämnda, främst moderater och SD:are rasade mot regeringen för att den var för undfallande mot våldet på gatan och krävde hårdare straff. Media hängde på och ägnade stort utrymme åt skjutningarna. Det är klart ingens död kan egentligen jämföras med någon annans, men arbetsplatsolyckorna borde få större uppmärksamhet. Ingen ska väl behöva gå till sitt arbete för att dö. Det är framför allt inom transportsektorn, jordbruk, skogsbruk, byggverksamhet och fiske som olyckorna inträffar. Här måste till ett skarpare säkerhetsarbete och en tryggare miljö och arbetsgivarna måste se till att ge nödig yrkesintroduktion, där sådant krävs. Om arbetsgivaren brister i detta måste skadestånd utkrävas. Nu väcks det förvånansvärt få åtal i samband med dödsolyckor i arbetet.

Kultur och kulturpolitik brukar få föga utrymme i media, men när en ny kulturminister tillsätts är tongångarna andra. Alice Bah Kunkes tillsättning senast väckte många frågor hos mediefolk. Hon hade plötsligt gått med i miljöpartiet och fick till allmän förvåning kulturministerposten. Andra tyckte det var djärvt att låta en mediekändis få posten. Längre tillbaka blev det storm kring moderaten, vars namn jag nu inte minns, som blev kulturminister i den första regeringen Reinfeldt. Hon visade sig inte ha betalt TV-avgiften och fick gå. Sedan kom Adelsohn-Liljeroth och hon gjorde väl inte så mycket väsen av sig, utom då hon gjorde bort sig vid en konstinstallation. Nu är det dags igen och nu handlar det om Amanda Lindh (mp) som hyllat Mehmet Kaplan i ett inlägg. Denne fick gå som bostadsminister efter att han haft samröre med extremister. Amanda Lindh tycks klara sig, trots att oppositionen tyckt att hennes kandidatur var olämplig och väckte anstöt. Ja, det är så här det är när det gäller kultur och kulturpolitik, det är då den hamnar på första sidorna som den är intressant. Däremellan är den närmast osynlig. Kulturpolitikens innehåll är det få som diskuterar.

Oxfams rapport för 2018 har rubriken "2018 ett guldår för miljardärerna". Och man kan inte annat än hålla med, då man ser hur antalet miljardärer har fördubblats sedan finanskraschen för 10 år sedan. En sådan krasch tycker man ju borde istället ha halverat antalet miljardärer, men icke. Penningpolitiken och spekulationsekonomin har tillåtits fortsätta som tidigare. Nu produceras en miljardär varje dag. På motsatt sida av ekonomin så lever 100 miljoner människor i extrem fattigdom och halva jordens befolkning får försöka klara sig på 50 kronor om dagen. Och varje dag dör 10 000 personer för att de inte har råd med sjukvård. Ändå skulle det ju gå att göra något åt sakernas tillstånd, vilket Oxfam också är inne på. Kraftfulla åtgärder skulle kunna tas mot skatteflykt och skattebrott. Många av de rikaste gömmer undan ca 700 miljarder från sina länders skattemyndigheter. Oxfam uppskattar att om man fick världens rikaste, cirka 1 procent av jordens befolkning, att betala en halv procent extra i skatt på sina förmögenheter så skulle det räcka till att låta över 250 miljoner barn gå i skola, det skulle också kunna finansiera hälso- och sjukvård för över 3 miljoner svårt sjuka. Oxfam vill att världens regeringar överväger att införa skatter på till exempel arv och kapital, vilka sänkts i många länder eller till och med avskaffats. Bland annat i Sverige, där förmögenhets- och arvsskatt tagits bort och nu har man i januariöverenskommelsen även tagit bort värnskatten. Allt det här sammantaget leder till ökad ojämlikhet både i vårt land och i många andra länder världen över. Ökad ojämlikhet innebär spänningar i samhället och göder även högerextremismen.

Ett reportage i gårdagens Rapport visade hur beroende det japanska samhället med en åldrande befolkning är av utländsk arbetskraft för att klara äldreomsorgen. Många av de invandrare som tar hand om de äldre kommer från Indonesien, där man är van vid att familjerna tar hand om sina gamla. Även i Sverige har vi problem med en åldrande befolkning och även här är det många invandrare som gör en stor insats i äldreomsorgen. Jag behöver bara gå till det äldreboende, där min 97-åriga mor vistas för att konstatera att på den avdelning som min mamma är på, så kommer personalen från Eritrea, Thailand, Polen, Brasilien med flera länder. Utan dessa skulle inte omsorgen fungera. Precis som i Japan så verkar inte de svenskfödda vara särskilt tilltalade av ett dylikt yrke. Även om det förstås finns genuina svenskar, kanske mest på chefsnivå och bland sjuksköterskor. Men de som får dra det tunga lasset är ofta utrikes födda. En liknande situation är det på det demensboende, där min son jobbar, även här är många av personalen utrikes födda. Det kan vara bra att påminna sig detta, då SD larmar om invandrare.

En SD-figur i Torsby, som tillika är fullmäktigeledamot, har på Facebook lagt ut och efterfrågat en Christer Pettersson i samband med valet av Stefan Löfvén till statsminister. Underförstått att denne någon skulle skjuta Stefan Löfvén. Det är fegt, osmakligt och idiotiskt. Ett sådant uttalande kan få ödesdigra följder, trigga någon labil person, eller knasboll, till att göra något dumt. Hur som helst så spär det på det hat som SD lyckats plantera i den svenska samhällskroppen. Avsändaren har nu tagit ett steg tillbaka och kallat inlägget för ett skämt. I så fall var det ett oerhört dumt skämt. Och hur brukar man säga: Vad hjärtat är fullt av talar munnen.

Den 18 januari 1919, för 100 år sedan, inleddes den fredskonferens i Paris som skulle komma att visa sig ödesdiger för världen och leda till ett nytt krig och uppkomsten av ett kallt krig, som hotade mänsklighetens existens. Det började med att segrarmakterna i första världskriget förelade Tyskland ett fredsfördrag, som de förväntades skriva under. Den hätska tonen i fördraget anfördes av den franske konseljpresidenten Clemencau. I villkoren pekades Tyskland ensamt ut som skyldig till första världskrigets utbrott, något som tyskarnas delegat diplomaten Ulrich von Rantzau bestred. USA:s president Woodrow Wilson kom till konferensen som en hjälte, han hade i fjorton punkter förespråkat folkens självbestämmanderätt, demokrati och en varaktig fred, som det nybildade NF, en föregångare till FN, skulle vara en garant för. Men han hade inte insett att han hade att göra med sluga maktpolitiker i Clemencau och Englands premiärminister Lloyd George. Dessa hade underhand kommit överens om hemliga avtal, som det nu visade sig svårt att rubba. Wilson fick gå med på den ena kompromissen efter den andra och hans popularitet förvändes till missnöje. Clemencau hade bara ett program och det var att kväsa och avväpna Tyskland, att skapa garantier mot ett nytt tyskt militärt hot. Lloyd George befann sig mellan den högstämda idealisten Wilson och hämnaren Clemencau. England hade inga territoriella krav i motsats till Clemencau, som ville mota tillbaka Tyskland bakom Rhen, att floden blev västgräns. Nu fick han emellertid nöja sig med att Rhenlandet skulle ockuperas i 15 år. Saarlandet som han också ville lägga beslag på, ställdes under NF:s kontroll i 15 år, därefter skulle folket få rösta om tillhörigheten. Wilsons bakslag under konferensen blev än värre då den amerikanska kongressen sa nej till fredsvillkoren och framför allt till bildandet av NF. Man befarade att det skulle leda till att man på nytt drogs in i Europas eviga konflikter, där amerikanska soldater skulle få sätta livet till. Bestämmelserna i Versaillefreden blev ganska verkningslösa, men de blev till bra propaganda för ett folk som kände sig kränkt. För de nationella och nazisterna blev Versaillesfreden något som de kunde utnyttja och växa sig starka ifrån. Tyskland hängde framför allt upp sig på paragraf 231, som gällde skadestånden. Summorna var oerhörda, men Tyskland betalade i själva verket bara en bråkdel av dem. Och då det gällde upprustning så var man snart igång igen, utan att bry sig om fredsvillkorens bestämmelser. Och segrarmakterna i första världskriget lät dem hållas. Och vad som sedan hände vet vi.

Annie Lööf tycks ha fått ett nytt favoritord, som hon nu gärna upprepar och det är kroka av. Fem gånger hörde jag henne upprepa detta ord i morgonstudion. Närmast njutningsfullt. Och den hon menar med kroka av är Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets ledare. Han är alltså avkrokad från allt inflytande i den uppgörelse som s,mp,c och l gjort. Ordet är ju närmast nedsättande, åtminstone i det här sammanhanget. Och ligger i linje med den skrivning som fanns i det beryktade dokument som kallas januaripakten och där skrivningen löd att vänsterpartiet skulle vara utestängda från allt politiskt inflytande, den så kallade förnedringsparagrafen. Och som fick Sjöstedt och vänsterpartiet att gå i taket. I efterhand har man försökt mildra uttrycket både från Annie Lööf och Stefan Löfvén och menat att v absolut kan få vara med och påverka politiken bara inte då det gäller januaripakten. På frågan från en av programledarna om Annie Lööf inte tyckte att Stefan Löfvén var en skicklig förhandlare som lyckats hålla sig kvar så länge, så ville Lööf istället framhålla sin egen roll i sammanhanget, att det var hon och centern som förflyttat sina positioner och fått till en uppgörelse. Denna donna tycks ha ett mycket gott ego och en stor tro på sig själv. Hon kan förnedra och kroka av politiska motståndare utan en blink. Och hon är en liberal nagel i ögat på Stefan Löfvén. Det är svårt att tro att den konstellation som nu ska styra landet kommer att kunna hålla ihop med en person som visar så föga ödmjukhet inför andra.

Vänsterpartiet ska inte ha något som helst inflytande i svensk politik under de kommande åren. Ungefär så löd formuleringen i det nu ökända dokument som s, mp, l och c kom överens om för att bilda regering. Ingen av dem som skrev under dokumentet tycks ha funderat på hur det kunde uppfattas, vilket åtminstone s och mp borde ha reagerat på. Nu gick det som väntat. Inom vänsterpartiet blev man rosenrasande. Och vilket parti skulle inte blivit det om det i klartext stod att man inte hade något att säga till om. Jonas Sjöstedt och partiledningen drog sina konsekvenser och meddelade att man inte tänkte släppa fram en Löfvén-regering som betedde sig på detta viset. Nu handlade det förstås inte bara om formuleringen, utan även om det politiska innehållet i uppgörelsen, där de borgerliga fått igenom en liberalare politik än under Reinfeldt. Men varför behövde man hänga ut just vänsterpartiet. Här stod väl inget om att SD inte skulle få något inflytande. Det har länge pågått en smutskastning av vänsterpartiet. Björklund har i debatter beskyllt partiet för att vara ett förtäckt kommunistparti och även Annie Lööf har betecknat det som ett utkantsparti i paritet med SD. Björklund ser dem också som ett utpressarparti som tvingat sossarna till eftergifter. Men vad är det som är så förskräckligt med vänsterpartiets förslag? Ser man på de reformer som man drivit fram så är de ju till godo för många i underläge, som barn, ungdomar, ensamstående, fattigpensionärer osv. Är det så farligt? Man har också en klar uppfattning om att ojämlikheten i samhället ökar, vilket många kunnat bekräfta. Så vad är det egentligen som liberaler och centerpartister är så förtvivlat rädda för. Det ser då inte ut som om vänsterpartiet tänker starta någon revolution i alla fall. Att partiet därför blir fly förbannade över den förnedrande formuleringen är verkligen inte så konstigt. Kanske borde liberaler och centerpartister bli lite mera varsamma med orden. Och s och mp borde kunna ge sitt stöd till vänsterpartiet. Någon jävla ordning får man väl ändå be om, för att travestera en gammal politiker.

I kvällens agenda fick Ebba Busch Thor frågan vad hon tyckte om partikollegan Sara Skytteldals stötande ord om Annie Lööf, att hon var en quisling. Ebba Busch Thor svarade något plågad över frågan tycktes det, att hon tyckte uttrycket var olämpligt, men hade förståelse för att reaktionen var så kraftig, då det handlade om ett svek. Och i nästa andetag påstod hon att quisling var ett vedertaget epitet för sådant. Det vill säga hon både tog avstånd och inte. Så brukar en hycklare agera.

Efter att centerpartiet och Annie Lööf idag meddelat att man stödjer Stefan Löfvén som statsminister, så har borgerliga politiker exercerat i tillmälen som bedragare, klåpare och förrädare om Annie Lööf. SD har som vanligt försökt göra sig lustiga genom att lägga ut en bild på en sko och önskat Annie Lööf smakligt måltid. Detta sedan hon en gång sagt att hon hellre åt upp sin sko än blev ett stödhjul åt socialdemokratin. En annan borgerlig politiker tycker att det är en tung dag för borgerligheten. Och många menar att alliansen nu är död, bland annat Ebba Busch Thor, som i en patetisk presskonferens hyllade Ulf Kristoffersson som omåttligt tålmodig. Kanske borde inte borgerligheten vara så missnöjd, för det som hittills framkommit tyder ju på att man fått igenom en rad av de krav som man länge förfäktat. Sossarna har fått kompromissa väldigt mycket för att behålla makten. Kanske så mycket att man själv skjutit sig i foten. Kanske kommer många socialdemokrater att söka sig vänsterut om de inte helt tröttnar på partiet. LO är besvikna och även det borde väl borgerligheten finna trösterikt. Så varför dess okvädna visor? Viktiga ödesfrågor som klimatkrisen, den ökade ojämlikheten i samhället och den sociala otryggheten fick dock ingen plats i dagens utspel. Realpolitik är vad som återstår efter en långdragen regeringsbildningsprocess.

För några dagar sedan sändes en krönika över året 1969. Ett år med rymdkapplöpning mellan Sovjet och USA. Medan Sovjet satsade på att utveckla rymdstationer, så hämtade USA lite grus från månen, det var ett stort steg för mänskligheten. Krigen fortsatte som vanligt och det här året var det Biafra-kriget som kom i förgrunden, inte minst för hur kriget drabbade kvinnor och barn. Ett svältande Biafra-barn blev ett begrepp. I Sverige lämnade Tage Erlander över till Olof Palme efter över 20 år på posten som statsminister, ett oslagbart rekord. Vi fick också en ny TV-kanal och i malmfälten mullrade det då gruvarbetarna gick ut i strejk för högre löner och bättre arbetsmiljö. De ville också behandlas som människor. För sossarna blev strejken närmast en chock. 1969 var annars ett lugnare år än det turbulenta 1968. För egen del fortsatte jag att läsa historia vid universitetsfilialen i Linköping. Jag bodde med min unga hustru i andra hand i ett rivningshotat hus nära centrum. På fritiden brukade vi promenera i Valla-området, som senare kom att exploateras för det nya universitetet. Då sommaren närmade sig letade vi efter sommarjobb och såg i en tidning att Cloetta i Ljungsbro sökte arbetskraft. Vi tog cyklarna och trampade ut till Ljungsbro ett par mil från Linköping. Vi togs emot av personalchefen som gick klädd i en vit rock som en läkare. Efter ett kort samtal var vi båda anställda, min hustru i produktionen och jag själv som port- och nattvakt. På den här tiden var det inte svårt att få jobb. Vi plockade ihop våra få ägodelar och sa adjö till rivningslägenheten och flyttade in i en inte alltför modern lägenhet i Ljungsbro. Dagen vi skulle börja våra anställningar hade det hänt en hemsk olycka i fabriken, en ung dansk hade fastnat i en maskin och avlidit. Det satte ner stämningen på oss. Min hustru fick ett rätt så ansträngande jobb, medan jag fick det lättsamt som portvakt. Att gå nattvakt däremot var lite läskigt, då lokalerna nattetid var tomma och maskiner plötsligt kunde gå igång. Och att gå ner i källarvåningen var inte så roligt, men jag var tvungen till det, eftersom jag hade ett ur, där passeringen skulle registreras. Vissa nätter tog jag med min hustru och då passade vi på att förse oss med lite choklad och annat, något som nu måste vara preskriberat. Efter två månader på Cloetta skulle jag gå tillbaka till studierna, men nu hade vi ju ingen lägenhet i Linköping. I en tidningsannons såg jag att en grundskola i Mönsterås sökte en lärarvikarie i svenska och historia och jag sökte platsen, fast jag inte hade stora förhoppningar att få den, eftersom jag ju saknade pedagogisk erfarenhet. Men till min förvåning fick jag jobbet. Så nu plockade vi återigen ihop våra få pinaler och flyttade till den välordnade köpingen Mönsterås. Medan min fru fick ett skitigt jobb på en fabrik så skulle jag undervisa 23 veckotimmar i svenska i årskurs 7, 8 och 9 och 1 veckotimme i historia i årskurs 8. Hur det gick? Minnena är ganska suddiga, men i tjänstgöringsbetyget från skolan står att jag skött undervisningen på ett utmärkt sätt och hållit god ordning, men det var förmodligen ett standardiserad blankett, så man brukade skriva. Jag minns att det var någon incident i historia, då jag läst ett stycke ur en av Jan Myrdals böcker, som en elev missuppfattat och skvallrat om hemma. Det gjorde att rektorn frågade ut mig om händelsen, men då jag berättat hur det gick till, så nöjde han sig med det. Annars var det snälla och trevliga elever, som jag kom hyggligt överens med. Däremot var det svårt att få kontakt med de ordinarie lärarna. På rasterna satte de sig vid ett eget bord och tog föga notis om mig. De sjöng och pladdrade. Den enda jag fick lite kontakt med var den lärare, som liksom jag var lite utstött, kanske för att han hade en klass med de stökigaste ungdomarna på skolan. Då läsåret närmade sig sitt slut fick jag höra att den ordinarie läraren skulle komma tillbaka och därmed var min första lärartjänst över.

Nu då tillbakablickarna på år 2018 sänds i TV och i olika media om de stora händelserna som ägt rum i världen och i vårt land fick jag idén att försöka skriva lite om mitt eget 2018, även om det kanske inte kan intressera flera än mig själv. Men det kan vara roligt att göra en summering av året. Även det lilla livet ska väl få en chans, som någon säger i Fanny och Alexander. Året började inte bra, då min hustru klev på skosnörena utanför bron och damp i backen och fick axeln ur led. Då axeln kommit på plats igen och börjat läka råkade hon ut för ett nytt bakslag. På väg in på gården med bilen blev hon påkörd bakifrån av en av de fartdårar som aldrig kan hålla sig till fartbegränsningen på 50 kilometer förbi vårt hus. Dessbättre klarade sig frun fysiskt från smällen, men fick förstås en mindre chock. Bilen blev rejält tillknycklad och på verkstan var man först osäker om den skulle gå att reparera. I nästan två månader körde vi omkring i en liten hyrbil, innan vi fick tillbaka vår bil. Mina barn kallar mig bokmal och något ligger det väl i det. Jag har alltid älskat att läsa böcker och stiga in i olika världar. De senaste åren har det kanske blivit mera fackböcker, gärna åt det historiska hållet. När jag kollar i min läsdagbok ser jag att jag läst cirka 30 titlar i år. Jag tog mig äntligen tid att läsa Lasse Bergs böcker om Kalahari, en fascinerande läsning om människans härkomst och utveckling. Lasse Berg tillhör ju dem som är optimistisk angående människans framtid. Han menar att vi bär på erfarenheter av samarbete och solidaritet och att det i långa loppet ska vara mera vägvinnande än den egoistiska människan. Precis lika optimistisk om vår framtid är Göran Greider i boken Den solidariska genen, där han tror att denna gen ska vara överlägsen den egoistiska. Om man ser på utvecklingen i världen de senaste åren är det väl inte mycket som talar för något dylikt. Trump i USA och Bolsonaro i Brasilien är två avskräckande exempel i motsatt riktning mot solidaritet och samarbete. Och även i Europa breder nationalism och rasism ut sig, liksom i vårt eget land. Men kanske kommer det en backlash. Den gamle historikern E H Carr skriver i sin Om historia hur en högervridning kan följas av en åt vänster nästan som en lag. Vi får hoppas att han har rätt i det. Under året blev det också en resa. Återigen gick den till Kroatien, där vi var för fyra år sedan. Den gången vistades vi en vecka på Brac, denna gång blev det en vecka i Makarska. Vi, det var jag och min hustru samt en av våra döttrar med familj samt vår son. Vi hyrde ett hus, där var och en hade var sin lägenhet. Huset var högt beläget uppe i bergen med vidunderlig utsikt över staden och Adriatiska havet. Vi hade självhushåll och ägnade oss åt bad i husets pool samt i havet. Fast det var i mitten av september så var det drygt 30 grader på dagarna och sol. Kvällarna var ljumma och sköna och vi försökte äta utomhus nästan varje kväll. Det var en vilsam och vitaminbejakande ledighet som vi hade nytta av långt in på hösten. Något att också minnas under året var att jag och hustrun firade guldbröllop i slutet av augusti. I ett hus, där vi nu bott 19 år. Så länge har vi aldrig bott någon annanstans. Men det gamla huset, som är mer än 100 år gammalt fick också en nödvändig upprustning under året, då vi installerade en ny elcentral och bytte ut gamla ledningar. Ja, det här var några händelser i mitt eller kanske snarare mitt och min hustrus liv 2018.

Det nya året meddelade sig medelst hårda vindar, precis som om det ville tala om att ni ska inte tro att det blir lätt i år heller. Ja, vindarna uppmätte närmast stormstyrka i byarna och det lät som ett tåg rusade förbi huset. Jag satt dock i godan ro i läsfåtöljen och ägnade mig åt Kallifatides senaste roman Slaget om Troja, som jag hållit på med under mellandagarna. Men i romanen rasar också en storm, krigets storm, där akajer eller greker slåss mot trojaner och andra förbundna. Att Kallifatides valt Homeros gamla dikt Iliaden för omdiktning kanske har att göra med de förfärliga krigen i Syrien och Jemen. Men också att Kallifatides varit fascinerad av berättelsen alltsedan gymnasieåren. I boken låter Kallifatides lärarinnan i byn läsa ur Iliaden för barnen i en grotta, där man sökt skydd för det krig som då pågick där utanför, nämligen andra världskriget. Byn var ockuperad av tyskarna, men engelsmännen bombade då och då byn. Det trojanska kriget hade sin orsak i en kvinna, den sköna Helena i Sparta, som rövades eller enleverades bort av Paris, Priamos son från Troja. Akajerna under Agamemnons ledning sökte hämnd och belägrade Troja under tio långa år. Kallifatides ser Homeros dikt som en antikrigsdikt och man är böjd att hålla med. Hjältarna går under och krigsskildringarna är brutala och Homeros tycks inte ta ställning för någondera sidan, utan fördelar skulden lika mellan folken. Kallifatides har i stort sett röjt undan gudarnas inblandning i slaget och ser det mera ur mänsklig synvinkel. Som en biberättelse finns den unge pojkens kärlek till lärarinnan, men också vänskapen mellan pojken och flickan i byn. Den vänskapen är mycket fint skildrad. Kallifatides är förvisso en stor humanist och en god berättare.