krille tvärvigg

Den 18 januari 1919, för 100 år sedan, inleddes den fredskonferens i Paris som skulle komma att visa sig ödesdiger för världen och leda till ett nytt krig och uppkomsten av ett kallt krig, som hotade mänsklighetens existens. Det började med att segrarmakterna i första världskriget förelade Tyskland ett fredsfördrag, som de förväntades skriva under. Den hätska tonen i fördraget anfördes av den franske konseljpresidenten Clemencau. I villkoren pekades Tyskland ensamt ut som skyldig till första världskrigets utbrott, något som tyskarnas delegat diplomaten Ulrich von Rantzau bestred. USA:s president Woodrow Wilson kom till konferensen som en hjälte, han hade i fjorton punkter förespråkat folkens självbestämmanderätt, demokrati och en varaktig fred, som det nybildade NF, en föregångare till FN, skulle vara en garant för. Men han hade inte insett att han hade att göra med sluga maktpolitiker i Clemencau och Englands premiärminister Lloyd George. Dessa hade underhand kommit överens om hemliga avtal, som det nu visade sig svårt att rubba. Wilson fick gå med på den ena kompromissen efter den andra och hans popularitet förvändes till missnöje. Clemencau hade bara ett program och det var att kväsa och avväpna Tyskland, att skapa garantier mot ett nytt tyskt militärt hot. Lloyd George befann sig mellan den högstämda idealisten Wilson och hämnaren Clemencau. England hade inga territoriella krav i motsats till Clemencau, som ville mota tillbaka Tyskland bakom Rhen, att floden blev västgräns. Nu fick han emellertid nöja sig med att Rhenlandet skulle ockuperas i 15 år. Saarlandet som han också ville lägga beslag på, ställdes under NF:s kontroll i 15 år, därefter skulle folket få rösta om tillhörigheten. Wilsons bakslag under konferensen blev än värre då den amerikanska kongressen sa nej till fredsvillkoren och framför allt till bildandet av NF. Man befarade att det skulle leda till att man på nytt drogs in i Europas eviga konflikter, där amerikanska soldater skulle få sätta livet till. Bestämmelserna i Versaillefreden blev ganska verkningslösa, men de blev till bra propaganda för ett folk som kände sig kränkt. För de nationella och nazisterna blev Versaillesfreden något som de kunde utnyttja och växa sig starka ifrån. Tyskland hängde framför allt upp sig på paragraf 231, som gällde skadestånden. Summorna var oerhörda, men Tyskland betalade i själva verket bara en bråkdel av dem. Och då det gällde upprustning så var man snart igång igen, utan att bry sig om fredsvillkorens bestämmelser. Och segrarmakterna i första världskriget lät dem hållas. Och vad som sedan hände vet vi.