krille tvärvigg

För några dagar sedan sändes en krönika över året 1969. Ett år med rymdkapplöpning mellan Sovjet och USA. Medan Sovjet satsade på att utveckla rymdstationer, så hämtade USA lite grus från månen, det var ett stort steg för mänskligheten. Krigen fortsatte som vanligt och det här året var det Biafra-kriget som kom i förgrunden, inte minst för hur kriget drabbade kvinnor och barn. Ett svältande Biafra-barn blev ett begrepp. I Sverige lämnade Tage Erlander över till Olof Palme efter över 20 år på posten som statsminister, ett oslagbart rekord. Vi fick också en ny TV-kanal och i malmfälten mullrade det då gruvarbetarna gick ut i strejk för högre löner och bättre arbetsmiljö. De ville också behandlas som människor. För sossarna blev strejken närmast en chock. 1969 var annars ett lugnare år än det turbulenta 1968. För egen del fortsatte jag att läsa historia vid universitetsfilialen i Linköping. Jag bodde med min unga hustru i andra hand i ett rivningshotat hus nära centrum. På fritiden brukade vi promenera i Valla-området, som senare kom att exploateras för det nya universitetet. Då sommaren närmade sig letade vi efter sommarjobb och såg i en tidning att Cloetta i Ljungsbro sökte arbetskraft. Vi tog cyklarna och trampade ut till Ljungsbro ett par mil från Linköping. Vi togs emot av personalchefen som gick klädd i en vit rock som en läkare. Efter ett kort samtal var vi båda anställda, min hustru i produktionen och jag själv som port- och nattvakt. På den här tiden var det inte svårt att få jobb. Vi plockade ihop våra få ägodelar och sa adjö till rivningslägenheten och flyttade in i en inte alltför modern lägenhet i Ljungsbro. Dagen vi skulle börja våra anställningar hade det hänt en hemsk olycka i fabriken, en ung dansk hade fastnat i en maskin och avlidit. Det satte ner stämningen på oss. Min hustru fick ett rätt så ansträngande jobb, medan jag fick det lättsamt som portvakt. Att gå nattvakt däremot var lite läskigt, då lokalerna nattetid var tomma och maskiner plötsligt kunde gå igång. Och att gå ner i källarvåningen var inte så roligt, men jag var tvungen till det, eftersom jag hade ett ur, där passeringen skulle registreras. Vissa nätter tog jag med min hustru och då passade vi på att förse oss med lite choklad och annat, något som nu måste vara preskriberat. Efter två månader på Cloetta skulle jag gå tillbaka till studierna, men nu hade vi ju ingen lägenhet i Linköping. I en tidningsannons såg jag att en grundskola i Mönsterås sökte en lärarvikarie i svenska och historia och jag sökte platsen, fast jag inte hade stora förhoppningar att få den, eftersom jag ju saknade pedagogisk erfarenhet. Men till min förvåning fick jag jobbet. Så nu plockade vi återigen ihop våra få pinaler och flyttade till den välordnade köpingen Mönsterås. Medan min fru fick ett skitigt jobb på en fabrik så skulle jag undervisa 23 veckotimmar i svenska i årskurs 7, 8 och 9 och 1 veckotimme i historia i årskurs 8. Hur det gick? Minnena är ganska suddiga, men i tjänstgöringsbetyget från skolan står att jag skött undervisningen på ett utmärkt sätt och hållit god ordning, men det var förmodligen ett standardiserad blankett, så man brukade skriva. Jag minns att det var någon incident i historia, då jag läst ett stycke ur en av Jan Myrdals böcker, som en elev missuppfattat och skvallrat om hemma. Det gjorde att rektorn frågade ut mig om händelsen, men då jag berättat hur det gick till, så nöjde han sig med det. Annars var det snälla och trevliga elever, som jag kom hyggligt överens med. Däremot var det svårt att få kontakt med de ordinarie lärarna. På rasterna satte de sig vid ett eget bord och tog föga notis om mig. De sjöng och pladdrade. Den enda jag fick lite kontakt med var den lärare, som liksom jag var lite utstött, kanske för att han hade en klass med de stökigaste ungdomarna på skolan. Då läsåret närmade sig sitt slut fick jag höra att den ordinarie läraren skulle komma tillbaka och därmed var min första lärartjänst över.