Tuberkulosens historia
I boken I en sal på lasarettet berättar Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, om sin mamma, om tuberkulosens historia och om folkhemmet. Tbc som den förkortades var en av 1900-talets stora folkdödare, en mytisk och svårfångad sjukdom, som i våra dagar är föga känd. Själv minns jag från min barndom hur min flickkusin fick vistas på ett sanatorium efter att hon smittats av sin far, som gick bort i sjukdomen mycket ung. Hon fick vara på sanatoriet i minst ett halvår, helt isolerad från sin mor. Björn Wimans mor är sju år gammal, då hon insjuknar. Året är 1947 och hon tas in på Norrtulls sjukhus, där man konstaterar att hon lider av tuberkulos. Hon får stanna där i flera månader och föräldrarna får, då de hälsar på henne vinka till henne bakom en glasvägg. Ty avskiljande och isolering, var precis som vid covid 19, den metod som användes för att hejda smittan. Efter sjukhusvistelsen får Alice inte komma hem, utan hon förpassas till en slottsliknande sanatoriebyggnad i Tjärnans by, belägen mellan Hedemora och Säter i Dalarna, för att återhämta sig. Här vistas hon sedan fram till december 1947, alltså nästan ett helt år skild från sina föräldrar. Vilka spår kan en sådan frånvaro sätta på ett barn frågar sig Björn Wiman. Men då han frågar sin mor har hon föga svar att komma med, hon minns bara fragmentariskt vissa episoder. Han får därför söka sig andra vägar för att få ett svar. Ett sätt är att ta del av de sjukhusjournaler som finns bevarade på Stockholms stadsarkiv, visserligen knapphändiga, men ändå med viss information. Ett annat sätt är en genomlysning av turberkulosens historia och en tredje att via intervjuer med andra personer som överlevt och vistats på sanatorier vinna klarhet. Som kulturchef söker sig Wiman så klart också till litteraturen, som är rik på skildringar av sjukdomen.
Tuberkulosens historia är också nära förknippad med folkhemmets framväxt. För de sociala ingenjörerna var bekämpandet av tuberkulosen viktig både ur hälsosynpunkt och ur ekonomisk synpunkt. Det nya samhället krävde en ny människa, en frisk och arbetsduglig människa och det gamla samhällets smuts och orenheter måste avskaffas och ersättas med sunda bostäder och sociala reformer. Bekämpandet av sjukdomen kläs i militära termer. Sjukdomen ses som en fiende, som invaderar kroppen och måste utrotas. Fjärran från 1800-talets klichébild av sjukdomen som romantiken hävdade, där lungsoten sågs som ett adelsmärke, som visade att man var känslig, begåvad och intressant. Att vara lungsjuk blev då på modet.
Alice bir till slut frisk och tuberkulosen betvingas med nya mediciner, vaccination, skärmbildsundersökningar och det sociala samhällsbygget. Sanatorierna kan avvecklas och ett nytt betraktelsesätt växer fram då det gäller sjuka barn, att de inte ska avskiljas från sina familjer. Björn Wimans bok är både lärorik och drabbande att läsa.
Kommentarer
Trackback
