krille tvärvigg

Idag gick jag i ett första majtåg igen. Det var cirka 40 år sedan sist och då i en annan stad mitt i mörka Småland. Nu gick promenaden i en stad i södra Norrland och i vänsterpartiets hägn. För 40 år sedan hade man en annan entusiasm och framtidstro, en tro på att saker och ting gick att förändra. Numera är man mera luttrad och desillusionerad. Jag kände en viss tveksamhet att ställa upp och demonstrera ska erkännas, men som världen nu ser ut och hur Sverige förändrats så kändes det motiverat. Kan man visa var man själv står så är ju ändå något vunnet. Jag vet inte om jag omfattar hela vänsterpartiets politik, men för mig är det dock det bästa alternativet, det jag känner mig mest bekväm med. Och flera av dess hjärtefrågor kan jag ställa mig bakom. Det blev trots allt en trevlig stund med tåg och tre tal, två av lokala krafter och ett av en huvudtalare som kom från Malmö. Hon betonade starkt klimatkampen. Efter talen blev det en musikstund, soppa och fika i Godtemplarhuset. När jag satt där och såg mig omkring i salen kunde jag inte annat än tänka på de mänskor i nykterhetsrörelsen som en gång i tiden byggt detta gedigna hus i slutet av 1800-talet. Tänk vilken entusiasm och framtidstro som då måste ha väglett dem, vilken tro på framtiden de måste ha känt, att allt skulle bli bättre. Godtemplarsalen var också säte för de föreläsningar som anordnades av arbetarinstitutet, en visserligen liberalt ledd förening, men som ändå ville bilda sina medborgare. Och vad finns kvar idag och hur ser morgondagen ut så gick mina tankar.