krille tvärvigg

Då jag läser om Ester Blenda Nordström i Fatima Bremmers Augustpris-nominerade biografi Ett jävla solsken och hennes första lärospån inom journalistiken på Stockholms Dagblad, så minns jag mina egna trevande försök inom gebitet. Det började med att jag skickade in notiser från IOGT-sammankomsternas möten, vilka lokaltidningen till min glädje tog in. Att skriva var ju lite av fåfänga, att få se sin egen text i skrift. Hur som helst sporrade det mig till andra uppdrag, bland annat skrev jag under signatur om olika problem i samhället. Ett åttkantigt dass till exempel som låg i närheten av Konsum, som folk menade var en hälsofara. Inlägget orsakade gissningar, vem var det som kunde ha skrivit om detta. Jag höll god min och log i mitt inre för att ha vållat lite uppståndelse. Men inlägget retade hälsovårdsnämndens ordförande som tillägnade mig en dikt i vilken han ville ösa lite solsken över den negative skribenten. Dasset kom dock bort med en fart, vilket visade att ord kunde ha verkan. En av mina stora idoler på journalistikens område var Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, i Dagens Nyheter. Jag slukade hans kåserier och historiska artiklar med hull och hår. Jag sökte efterlikna honom inte bara med pipa och reporterblock, utan även i uppdragen. I grannsamhället hade förekommit glastillverkning på 1920-talet och jag besökte nu de rester som fanns kvar av verksamheten. Ännu stod själva glashyttan kvar, vilken skrämt mig då jag var liten och man passerade byggnaden. Då höststormarna spelade och det ven i huset som av alla tusen djävlar så höll jag pappa hårt i handen. Men nu blev glashyttan bara till en artikel om det som varit. Jag såg mig också omkring i omgivningarna for till ett tingshus, där åtalade dömts och läste in mig på dess historia. Jolos kåserier inspirerade mig också till upptäckter i naturen, vilket redaktionssekreteraren på tidningen dock var måttligt förtjust i. Han ville ha fakta och nyheter. För att tillfredsställa honom använde jag mig av läggen och skrev om den brand som ödelade nästan hela sågverket 1946. Det var ju strax efter kriget och nu skulle sågen börja tjäna stora pengar på det ödelagda Europa och så inträffade denna förödande brand. Men branden innebar att familjen som ägde sågen nu kunde modernisera verket och konkurrera ännu bättre om kunderna. Nåväl, min artikel blev något missförstådd. Folk från stan och annorstädes ringde och undrade om sågen brunnit. Så lärde jag mig att artiklar i en tidning kan missuppfattas. Journalistiken kom aldrig att bli mitt yrke, men jag har medarbetat i tidningar under många år och under mer än 25 år har jag skrivit kulturartiklar och bokrecensioner i den lokaltidning där jag nu bor. Jag slutade med det först 2016.