krille tvärvigg

De senaste dagarna har det hänt något, våren har tagit ett fast grepp om landet. Igår hade vi landets högsta temperatur i våra trakter. Vi sökte oss till havet och det låg helt blått och vindstilla. På gården till stugan flög en citronfjäril till synes yr av värmen. På täkten hemmavid har Kanadagässen landat och för oväsen. De är inte så välkomna gäster, men bland dem dök några sångsvanar upp på morgonen. Men det blev en kort visit, för någon timme senare hade de gett sig iväg, sannolikt mot nordligare breddgrader. Men så kände jag igen ett karakteristiskt läte och hämtade kikaren för att få det bekräftat. Och visst var det två tofsvipor som sicksackade över täkten och ropade sitt typiska kattliknande läte. Den granna tuppen och hönorna hade inget emot att komma ut i trädgården, där de ivrigt sökte efter något ätbart, vände runt i lövhögen på jakt efter godsaker. Men då jag tog ut yxan för att klyva några vedklampar till bastun, så blev tuppen orolig och gav ifrån sig högljudda läten för att få med sig hönorna bort från det farliga grannskapet. Jag fick gå och lägga in yxan igen för att det skulle bli lugnt. Istället började jag kratta ihop grenar från den majestätiska pilen, som är ett riktigt skräpträd och ger ifrån sig mängder med grenar då det är blåsväder. Jag krattade också tillbaka grus och stenar från gräsmattan till grusgången. Varje vinter blir det så här, då jag kör med snöslungan som sprätter iväg gruset ut på gräsmattan. Pilfinkar, blåmesar och talgoxar är nu i färd med att bosätta sig i holkarna och om någon månad är det nog full huggning för att skaffa mat åt hungriga ungar. Livet är åter.