krille tvärvigg

Förra veckan gjorde min hustru och jag en resa till Västervik och Stockholm. I Västervik hjälpte vi min snart 91-åriga mor med diverse göromål: ta in trädgårdsmöblerna för vintervila, städa, putsa fönster, byta gardiner, tvätta m.m. Men vi hann också med en del egna aktiviteter. En regnig dag for vi till kyrkogården i Hjorted och fortsatte sedan till Solstadström och Blankaholm. I Solstadström tog vi en titt på det nya fritidsområdet som håller på att växa upp i de marker där jag rörde mig som barn. Samtidigt har kasernerna från glasbruksepoken på 1920-talet rustats upp och snyggats till. I en av dessa bodde min lekkamrat Kjell. I Blankaholm tog vi först en titt på Folkets Hus, där jag och min fru gjorde vår första bekantskap på en finsk danskväll. Då vi parkerat bilen upptäckte vi att det lyste blått av slånbär alldeles i närheten och vi började plocka. Dagen därpå hade vi tänkt fortsätta plocka slånbär vid ett ställe vi hittade i fjol på Gränsö utanför Västervik. Men då vi kom dit fanns inte ett enda slånbär att uppbringa. Vi bestämde att åter åka till Blankaholm och fortsätta plocka vid Folkets Hus. Det var en solig och klar höstdag, så det kändes lättare att åka de dryga tre milen till Blankaholm denna dag. Då vi kom fram var planen framför Folkets Hus full av älgjägare. Jag tänkte vända, men frun envisades, så vi parkerade bilen och högg in på de besvärliga slånbärssnåren. Älgjägarna försvann också snart från platsen. De hade samlats för genomgång och fika såg det ut som. Efter att vi tröttnat på att slåss med slånbärssnåren och de vassa taggarna for vi in till samhället. Min fru ville återse huset där hon bodde då hon kom till Blankaholm och sedan tänkte vi ta oss upp till majkaseberget, där en vandringsstig öppnats. Vi parkerade bilen vid fotbollsplanen och där hittade vi en anslagstavla, där man berättade fotbollsklubbens historia och vi hittade också en lagbild från 1963, där jag var med. Sedan tog vi stigen upp till Majkaseberget. På vägen upp hittade jag de gölar, där vi som barn åkt skridskor, innan isen lagt sig på Blankviken. Nu var gölarna uttorkade, förmodligen därför att träden nu var höga och sugit upp allt vatten. Uppe på Majkaseberget hade vi en fantastisk utsikt över hamninloppet och holmarna. Då jag var barn tände man majelden här uppe vid Valborg och blåsorkestern spelade vårmelodierna, min pappa slog stora trumman, och manskören sjöng och som avrundning tändes fyrverkeriet. Som tonåring blev berget min fristad. Hit kom jag då jag var arg eller ledsen och här kunde jag skrika ut min förtvivlan eller bara sätta mig ner och njuta av utsikten. När jag gick härifrån var jag lugnare.