krille tvärvigg

Idag fyller jag 75 år och dagen stämmer till eftertanke. Kanske särskilt nu i coronatider då döden blivit påtagligare. Jag är över 70 år tillhör en riskgrupp med underliggande sjukdom, så det gäller att vara försiktig. Medellivslängden för män idag är 81,3 år så sett till det så ska jag fortfarande ha några år kvar innan allt tar slut. Hade jag varit född 1920 så hade allt varit över för ett bra tag sedan, ty då blev mannen knappt 60 år. 1945 året jag föddes var medellivslängden cirka 67 år. Och jag minns att jag hörde män säga att så fort de fick pension så skulle de dö, vilket stämde i en del fall. Morfar, som var född 1886 blev 91 år och min mor, som gick bort för ett drygt halvår sedan blev 98 år. Har jag det arvet så har jag fortfarande många år kvar att leva. Men farfar blev 86 år, far inte mer än 69 år på grund av en prostatacancer som spred sig i kroppen. Själv drabbades jag också av prostatacancer, men lyckades komma i tid och överleva. En sådan här dag börjar man också fundera över vilka val man gjort i livet och om man hade kunnat göra något annorlunda, vilket egentligen är ganska meningslöst, eftersom inget går att ändra. Jag har tre fina barn, och fyra barnbarn, samtliga pojkar, som kommer att föra mina gener vidare, förhoppningsvis till något bra. Barnen har bra yrken till skillnad mot mig själv som hankat mig fram på olika knaggliga vägar i livet. Vilka dock gett erfarenheter som jag burit med mig. Tio år på verkstad som svetsare var dock minst fem år för mycket. Jag kan också ångra att jag inte fullföljde den akademiska utbildningen till en fil kand, jag saknade bara 8 poäng i språkhistoria. Ja, det är sånt som dyker upp en dag som denna, som nu ska firas med kaffe och tårta.