krille tvärvigg

Kaplans dagbok för den 3 och 4 juli 1940 talar om den nöd som börjar gripa omkring sig. Man hade hoppats på hjälp från Amerika, men fick ingenting därifrån. Och det hade heller inte spelat någon roll, säger Kaplan, för det hade bara betytt understöd till nazisterna. När hjälpen från Amerika försvann så började man organisera kvarterskommitteér, som skulle hjälpa dem som hade det svårt. Kaplan själv är ordförande i en sådan. Men det gick inte så bra, eftersom de lärare och journalister, som skulle leda dem saknade erfarenhet och inte klarade av att organisera hjälpen. "De verkligt behövande måste vänta onödigt länge innan de lyckas få en måltidskupong till bespisningslokalen,eller ett plagg att skyla sin nakenhet med. Det tjänar ingenting till att anföra detaljer, men det plågar mitt hjärta att se en hel nation förnedrad, medan den så att säga hålles inspärrad i ett fängelse, ur vilket det inte kan fly. Med alla sina brister tvekar den polska judenheten aldrig att föda en svältande medmänniska. Det existerar alltjämt en medlidandets tradition. Men ledarna har alls ingen erfarenhet," avslutar Kaplan.